Can’t speak Swedish? Here’s an English version
Yoko Shimomura är en av Japans mest meriterade spelmusikkompositörer, med bland annat Street Fighter II, Kingdom Hearts, Legend of Mana och nu senast Final Fantasy XV på meritlistan. Den 4 augusti 2009 var hon på besök i Stockholm för att närvara på konserten Sinfonia Drammatica. Utvalda verk av Shimomura och den tyske kompositören Chris Hülsbeck framfördes av Kungliga Filharmonikerna.
Här är en tidigare ej publicerad intervju som gjordes några timmar innan konserten. Det blev ett samtal om livet som frilanskompositör, hennes minnen från första dagen på Capcom, om storskaliga projekt på Square och en hel del annat.
Vad var ditt första intryck av Stockholm när du anlände?
– Det känns på något sätt som om himlen är högre belägen i Sverige om man jämför med Japan. Kanske är det för att jag bor i Tokyo och dagligen är omgiven av höga byggnader. Hur som helst så verkar Sverige vara ett vackert land.
Hur är ditt dagliga arbete nu för tiden, när du jobbar som kompositör på frilansbasis?
– Det känns ibland som att jag arbetar dygnet runt! Jag har alltid något att göra, någon komposition att fila lite till på. Men jag försöker ändå såklart spendera så mycket tid som möjligt med min familj eftersom jag har en son att ta hand om.
När jag intervjuat Akira Yamaoka och Nobuo Uematsu har de båda berättat om sin passion för att laga mat. Är det möjligen ett gemensamt intresse?
– Nej, verkligen inte! Jag föredrar att resa. Eftersom jag är kvinna och mamma så känns det mer som ett arbete att laga mat. Jag kan knappt föreställa mig att ha det som fritidsintresse!
Du har tidigare berättat att dina vänner, din familj och även din före detta pianolärare blev besvikna när de fick höra att du tackat ja till ett jobb som kompositör på Capcom. Kändes valet självklart för dig?
– Först och främst älskar jag tv-spel och jag kände att det var en stor möjlighet att på Capcom få komponera min egen musik och kunna leva på det. Så ja, det kändes helt naturligt för mig att börja livnära mig på att komponera musik till tv-spel.
Vad säger din familj och dina vänner nu över 20 år senare, när du exempelvis flyger till Sverige för att närvara på en spelkonsert tillägnad din musik?
– Framförallt är mina föräldrar väldigt stolta och glada, speciellt när de ser alla skivor som släpps. Mina vänner har också stor respekt för vad jag gör.
Vad har du för minnen från din första dag som professionell kompositör av spelmusik, när du tog dina första steg in genom huvudentrén på Capcom?
– Det var ett tag sedan! Men jag minns att jag hade en väldigt formell klädsel den där dagen. Det var ganska långt ifrån hur jag är klädd idag; inte direkt jeans om man säger så. En hel del tid gick till att introducera mig för chefen och medarbetarna och jag minns att det var ett flertal möten redan första dagen. Det var kort sagt en dag som tog slut väldigt snabbt men som innehöll många intryck att ta in på en gång.
Vad var ditt första uppdrag på Capcom?
– Mitt första projekt var faktiskt inget tv-spel, utan ett slags arkadspel. I Japan finns det en typ av arkadspel som till stor del liknar spelautomater, men det finns ingen möjlighet att vinna pengar när man spelar på dessa utan det är endast för nöjes skull.
Hur mycket musik komponerade du?
– Tja, det var bland annat en slinga som spelades när man vann, en när man förlorade och så var det en låt som gick om och om igen när maskinen inte användes och då var till för att locka folk till spelet. Totalt komponerade jag tio låtar.
Hur var det sedan att skapa musik till NES?
– Jag fick alltid höra av andra att det var så svårt att arbeta med NES eftersom den hade så få ljudkanaler, men jag hade aldrig några problem med det. Däremot var det krångligt att hålla sig till det begränsade utrymmet på NES-kassetterna.
Foto: Emma Berglund. Chris Hülsbeck, Yoko Shimomura och Arnie Roth (dirigent).
Under din tid på Capcom var du med i spelmusikbandet Alph Lyla. Har du några särskilda minnen från den tiden?
– Det var många spelföretag som hade sitt eget interna spelmusikband, exempelvis Segas S.S.T. Band och Konamis Kukeiha Club. Därför bestämdes det att vi på Capcom också skulle starta ett. Till en början kallades vi på musikavdelningen för Alph Lyla men senare kom namnet snarare att förknippas med just bandet. Tyvärr hade vi dock begränsat med tid och energi att lägga på Alph Lyla eftersom ett kriterium för att lira var att man först skulle slutföra sitt dagliga arbete. Det var ganska svårt att koncentrera sig på bandet eftersom jag och säkerligen de flesta andra vanligtvis var helt slut efter en lång arbetsdag.
Det är välkänt att du har komponerat musik till Street Fighter II, men det är inte alla som känner till att du stod för nästan all musik i spelet. Så för att göra det enkelt: kan du berätta vilka låtar du inte har skrivit?
– Jag gjorde inte Sagats tema. Och så skrev jag inte slingan för ”new challenger” och musiken som spelas inför varje fight. Men i övrigt gjorde jag allt!
Du bytte så småningom arbetsgivare till Square och ditt första projekt där var ju rollspelet Live a Live. Hur tänkte du när du fick ett sådant stort projekt och en sådan utmaning direkt efter nyanställning?
– Jo, det var verkligen en ära och precis vad jag hade önskat! Jag hade knappast trott att jag skulle få en sådan uppgift redan precis i början av min anställning.
Ett annat soundtrack som jag antar att du har starka minnen från är Super Mario RPG. Hur gick samarbetet med Nintendo till?
– Jag minns det så väl, att jag var så oerhört tacksam för att få chansen att vara en del av det projektet. Alla i utvecklingsteamet sprudlade av inspiration och alla hjälpte varandra från början till slut. Jag fick en hel del konceptbilder som jag hade stor användning av när jag skrev musiken.
Samarbetade du någon gång med Koji Kondo?
– Nej, inte direkt. Men han var troligen den som kontrollerade och godkände de remixar jag gjorde.
Du har blivit hyllad för soundtracket till första Parasite Eve, men den andra delen medverkade du inte på. Hur kändes det att senare återvända till Parasite Eve i och med The 3rd Birthday?
– Det kändes väldigt hedrande att jag fick chansen att återvända till den serien.
Hur ställer du dig till att skriva musik till fler spel med skräcktema framöver?
– Jag har aldrig inriktat mig på endast en typ av musik eller en typ av spel. Så länge ett spel är tillräckligt intressant och spännande är jag alltid öppen för nya utmaningar.
Soundtracket till Legend of Mana anses av många vara ett av dina allra främsta verk. Hur var det att skriva musiken?
– Det var verkligen roligt att arbeta med Legend of Mana. En underlig sak jag minns så väl var att regissören bad mig skriva ett bosstema i metalstil. Det kändes till en början helt främmande för mig.
Foto: Emma Berglund. Signering.
Eftersom låten Song of Mana har svensk text är jag givetvis nyfiken på hur det kommer sig att du valde att låten skulle sjungas på ett för dig helt främmande språk?
– När jag fick konceptet och storyn för spelet presenterat och såg konceptbilderna målades genast en bild av skandinavisk landsbygd upp i mitt huvud, även fast jag då inte ens hade besökt exempelvis Sverige. Dessutom ville jag att låttexten skulle vara på ett mindre vanligt språk och därför kändes svenska som ett bra val. Sedan fann Square en kontakt i Sverige som rekommenderade Annika Ljungberg. I samband med inspelningen av Song of Mana träffade jag Annika i Stockholm. Dessvärre tappade jag sedan bort hennes kontaktuppgifter, så vi har inte hörts sedan dess.
Skivan Drammatica släpptes år 2008 för att fira dina 20 år i spelbranschen. Hur kom det sig att den spelades in i Tyskland?
– När vi påbörjade projektet hade vi en hel del olika förslag på hur skivan skulle spelas in. Vi hade ett flertal orkestrar i åtanke, men efter att ha fått ett väldigt bra erbjudande från Thomas Böcker som tidigare har producerat flera konserter i Tyskland kändes det som ett bra val att spela in skivan i Köln. Japanska orkestrar håller hög klass, men jag har ändå en känsla av att standarden på orkestrerar i Europa generellt sett är högre. Det finns dessutom en rik historia att ta del av där.
Hur var det att inför konserten Sinfonia Drammatica träffa Chris Hülsbeck?
– Chris är en väldigt sympatisk person. Det är så klart olyckligt att vi inte förstår varandra så bra med tanke på språkförbistringen. Men samtidigt, eftersom vi båda är kompositörer, kan vi förstå varandra rent musikaliskt genom att lyssna på varandras musik.
Vore det intressant med ett samarbete er emellan?
– Jo, och det är väl inte helt omöjligt heller med tanke på dagens spelklimat.
På tal om samarbeten så vore det väl spännande med ett sådant mellan dig och Yasunori Mitsuda, din tidigare kollega från Square?
– Jag är god vän med Yasunori Mitsuda och då och då träffas vi i hans studio, men något samarbete i spelsammanhang har vi inte i nuläget. Det vore dock väldigt roligt om det kunde bli något framöver.
Det vore helt klart intressant. Även om era musikstilar skiljer sig en del så känns det som att det skulle kunna bli en perfekt mix.
– Säg det till Mitsuda! Jag undrar hur han skulle reagera ifall du berättade för honom att du tycker våra stilar är en perfekt kombination. Kanske skulle han ilskna till, haha!
Foto: Emma Berglund. Yoko Shimomura efter konserten Sinfonia Drammatica i Stockholm.
Slutligen: vad är dina känslor kring Sinfonia Drammatica?
– Jag är väldigt tacksam till alla som har varit inblandade och gjort Sinfonia Drammatica möjlig. Jag riktar ett stort tack till orkestern och alla andra inblandade. För 20 år sedan skulle jag aldrig kunnat tro att jag så många år senare skulle befinna mig här i Stockholm för att närvara på en konsert tillägnad min egen musik.
BONUS: Yoko Shimomuras kulturval
Senaste bok
Jag gillar japanska noveller, men eftersom det är inhemsk litteratur så skulle troligtvis väldigt få av läsarna känna igen någon av titlarna. Hur som helst så hade den senaste boken jag läste en typiskt mystisk story.
Senaste skiva
Hmm, låt mig tänka. För några månader sedan köpte jag någon skiva med lättsam musik, men jag minns tyvärr inte vilken det var.
Senaste film
Studio Ghiblis Ponyo.
Senaste spel
När jag satt på flyget till Sverige spelade jag Dragon Quest IX. Jag hann faktiskt precis avsluta det och se slutsekvensen innan planet landade i Stockholm!
