Xenosaga Episode I Original Soundtrack

Soundtracket till första episoden av Xenosaga släpptes i år på nytt. Nyutgåvan står Yasunori Mitsudas eget skivmärke Sleigh Bells för. Denna skiljer sig från originalet både formmässigt och till innehåll. Skillnaden mellan de två är att några av låtarna har spelats in på nytt och att ”World to be Born” och en pianoversion av ”Pain” finns med. ”World to be Born” kom inte med i spelet och inte heller på soundtracket och släpps i och med denna utgåva för första gången. När jag lyssnar på låten undrar jag varför den inte fick en plats i spelet, för den är riktigt vacker och borde ha varit given.

Förutom ovan nämnda skillnader är låtarna bättre ordnade på den nya utgåvan. Första skivan innehåller alla låtar inspelade med Londons filharmoniska orkester och Metro Voices och den andra består av de digitala kompositionerna. Det är helt klart första CD:n som får flest poäng av mig. Här är nästan alla mina favoriter samlade på en och samma skiva! ”Ormus”, ”Nephilim”, ”Zarathustra”, ”Warmth”, ”Pain” och ”Shion ~Feelings~” är några av dem. Det finns dock ett par trista låtar, närmare bestämt ”Gnosis” och ”U-TIC”, men om man bortser från dessa är det inte mycket att klaga på.

De låtar som är inspelade på nytt har blivit bättre än originalen. Pianolåtarna känns mer levande och ”Beach of Nothingness” blir betydligt mer intressant att lyssna till jämfört med dess digitaldito. Pianoversionen av ”Pain” är en personlig favorit. Förutom denna så har de andra pianostyckena också spelats in på nytt. Det hörs att det inte längre är något digitalpiano som framför melodierna.

Musiken går överlag i dur. Den enda låt som är utmärkande glada toner i är ”Everyday Life”. Vissa kan nog tycka att det är lite väl mörkt och dystert. Det hade varit bra med åtminstone några lite gladare stycken emellanåt. Speciellt några av låtarna på den andra skivan är trista och känns allmänt oinspirerade. Tur då att det finns vackra melodier som ”Kookai Foundation”, ”Game Over” och ”Song of Nephilim”.

”Green Sleeves” är en mycket vacker låt framförd på piano. Den är dock inte komponerad för spelet utan är i själva verket en gammal traditionell melodi som Yasunori Mitsuda har broderat så att den går i samma stil som hans egenkomponerade pianostycken. ”Omega” är en originell och intressant skapelse. Den inleds med dramatisk orkestermusik som efter en stund ackompanjeras först av en akustisk gitarr och sedan av en elektrisk dito. Det är en intressant blandning mellan gammalt och nytt och den distade gitarren passar konstigt nog utmärkt bland blåsinstrument och annat pampigt.

På den andra skivan är det alltså endast digitala stämmor. Det hörs tydligt. Kontrasten mellan de två skivorna är stor. Musiken är i samma stil fast framförd av en digital orkester och det låter inte alls lika levande. ”Sorrow” är i alla fall en sorgligt bra låt som i och för sig skulle bli ännu bättre om den framfördes av en riktig orkester, men jag är ändå nöjd med den digitala versionen.

Stridslåten med det givna namnet ”Battle” är ganska medryckande, men jag gissar att den ganska lätt går att tröttna på när man spelar spelet. Yasunori Mitsuda är inte direkt känd för att göra fantastiska stridslåtar. ”Battle” är i alla fall bättre än ett flertal av hans tidigare verk och ”Last Battle” är en bra och förmodligen passande låt till en slutstrid. ”Margulis” är något av det märkligare jag hört genom åren. Jag har svårt att beskriva hur den låter, men jag kan säga så mycket som att det är en oerhört kraftfull och lite ruskig stämma i bakgrunden. Låten i sig är ingen favorit, men annorlunda är den i alla fall.

Låtar med sång är alltid ett hett diskussionsämne i spelbranschen. I Xenosaga Episode I finns det två och båda sjungs av Joanne Hogg. Samme Hogg bidrog med sin stämma på soundtracket till Xenogears.

”Pain” är en originell låt som börjar med ett underbart litet flöjtsolo. Sedan följer en annorlunda text ackompanjerad av en fin melodi. Vissa tycker nog att denna låt mest är skum och har kanske svårt att ta den till sig. Visst är det ingen hitlåt som sätter sig direkt, men jag gillar den. ”Kokoro” borde av låttexten att döma egentligen heta ”The Words I Feel”, men av någon anledning gör den inte det. Hur som helst så är melodin vad man kan kalla huvudtemat för spelet. Denna melodi återkommer bland annat i två olika pianoversioner och är väldigt vacker. Jag tycker den passar bäst utan sång. Ändå är ”Kokoro” en ganska bra ballad med Mitsuda-flöjt och trevligt säckpipssolo. Det är inte lätt att toppa ”Stars of Tears” och ”Small Two of Pieces” från Xenogears och det gör inte heller sångerna i Xenosaga, men det är habila verk.

Jag gillar de flesta av Yasunori Mitsudas tidigare verk och hade höga förväntningar på detta soundtrack. Det ska erkännas att jag inte var helt nöjd efter att jag lyssnat igenom originalutgåvan. Jag tyckte det var lite väl många trista låtar och att det var få som stack ut. Den växte dock med tiden och nu när jag har lyssnat igenom den nya utgåvan kan jag inte säga annat än att det är ett riktigt bra soundtrack.

Visst finns finns det ett par låtar som inte inspirerar till vidare lyssning, men dessa glöms dock fort när jag hör fantastiska kompositioner som pianospelet i ”Nephilim”, Joanne Hoggs mjuka stämma, när Londons symfoniorkester framför ”Zarathustra” och ”World to be Born” samt en hel del annat. Just det sistnämnda stycket och de nyinspelade låtarna bidrar en stor del till att helhetsintrycket blir så bra.

Klart står att detta inte överträffar musiken i Xenogears eller Chrono Cross, men det är ändå riktigt bra och rekommenderas till alla som gillar dystra men vackra orkestrala toner.

Av Johan Köhn [2004-12-08]