Xenogears Original Soundtrack

Som jag nämnt i tidigare recensioner så är jag egentligen olämplig för att recensera detta soundtrack. Jag är nämligen otroligt förtjust i både spelet och musiken. Frågar ni mig så är detta något av det bästa som gjordes under hela PlayStation-eran.

Vårt första möte med kompositören Yasunori Mitsuda var i det gamla SNES-spelet Chrono Trigger. Tillsammans med den rutinerade Nobuo Uematsu skapade nykomlingen ett av de mest intressanta soundtracken under 16-bitseran. Efter detta gick Uematsu vidare och skapade musiken till Squares första PlayStation-RPG, Final Fantasy VII, ett mycket bra soundtrack med - milt sagt - bristande ljudkvalitet. Mitsuda å sin sida fick av Square uppdraget att komponera musiken till ett helt nytt RPG, Xenogears. Med detta soundtrack presenterade Mitsuda sig rejält för omvärlden. Det innehöll allt det som vi nu vant oss vid att finna på ett soundtrack av Mitsuda - suveräna låtar, folkmusikinfluenser och hög ljudkvalitet.

Soundtracket ligger på 2 CD-skivor. Detta kan tyckas lite då dagens soundtrack lätt kräver 4-5 CD-skivor, men det är i mitt tycke en precis lagom längd för ett soundtrack. Här finns inga utfyllnadsspår, alla låtar är av oemotståndlig kvalitet. Den första CD:n innehåller företrädesvis de lite ljusare och gladare av låtarna, medan CD2 koncentrerar sig på de mörkare styckena från spelets mitt och slut. Ljudkvaliteten är från början till slut på topp. Detta är ett av de soundtrack som, tillsammans med Chrono Cross och Final Fantasy Tactics, visar att PlayStation var kapabelt till mycket bra ljud trots snålt tilltaget ljudminne. Undrar varför Square aldrig lyckades med något liknande till sitt flaggskepp Final Fantasy…

Soundtracket inleds med det industriellt influerade öppningstemat ”Light from the Netherworlds”. Ett mycket mäktigt olycksbådande stycke som kombinerar dova syntljud med tunga trummor, stråkar och körsång. Egentligen inte speciellt representativt för soundtracket som helhet, men en mycket bra öppning. Därefter följer en arrangerad sång som inte är med i spelet, nämligen en vokalversion av ”Emotions”, spelets karttema. Vi kommer nu till en av soundtrackets verkliga godbitar, nämligen huvudtemat ”Bonds of Ocean and Fire”. Här möter vi första gången de folkmusikinfluenser som Mitsuda är känd för. Flöjten som spelar den lysande melodin är som tagen ur någon folkmusikensemble med smak för keltisk musik. Huvudtemat från ”Bonds of Ocean and Fire” återkommer i två andra låtar, ”Aveh - The Ancient Dance” och ”Leftovers of the Dreams of the Strong”. I den förstnämnda är det i ett festivalmusikarrangemang. Det hörs tydligt att det är fest i staden och folk är ute på gatorna och firar. I den sistnämnda är det ett lätt militäriskt färgat upptempoarrangemang med bl.a. marschtrummor. Denna version har en påtaglig hjältekänsla och är ett passande tema för karaktären prins Bart Fatima.

Mitsuda är känd för att vara väldigt influerad av keltisk musik - detta är något som jag inte helt håller med om. Låt gå för att den är en viktig influens, men Mitsuda begränsar sig knappast till bara irländsk och walesisk musik. Lyssna exempelvis på den arabiskklingande ”Dazil - The City of Burning Sand”, ett till ökenstaden otroligt passande tema med sitarer, trummor och flöjter som man lika gärna kunde ha fått höra framföras på någon basar i Kairo.

När jag nu sitter och lyssnar igenom Xenogears OST koncentrerat så slår det mig att det faktiskt är ganska många låtar där de folkmusikinfluenser som anses typiska för Mitsuda faktiskt lyser med sin frånvaro. Ta exempelvis mörka ”Grahf - The Emperor of Darkness”. Inga folkmusikinfluenser där inte, snarare går tankarna till ”The Imperial March” från John Williams soundtrack till Star Wars. Inte heller kan någon folkmusik skönjas i min favorit, finstämda ”The Jewel that Cannot Be Stolen” (ett stycke där piano är det bärande instrumentet) eller i ”Where the Dream Egg Shatters”. En låt som måste nämnas då den visar på bredden i soundtracket är ”The Wounded Shall Advance into the Light”, ett sakralt stycke kyrkomusik som endast består av synt-/körsång.

Det har sagts om Mitsuda att han inte är så bra på fajtteman. Nå, detta stämmer i alla fall inte i Xenogears. På den första CD:n bjuds vi på ”Stage of Death” som fläskar på rejält med mässingsinstrument och percussion, uppbackat av stråkar (återigen så finns det inte en tillstymmelse till folkmusikinfluenser). ”Knight of Fire” är bosstemat, och det har allt man kan kräva. Fart och fläkt och bra melodi. Förresten, om någon kan höra vad radiorösten i mitten av stycket säger, så skicka mig ett mejl. Spelmusiksamhället har tvistat om detta i många år nu…

Soundtracket till Xenogears har även släppts i en special-utgåva, vilken numera är väldigt eftertraktad.

På CD2 återfinns flera av de mörka och/eller sorgsna styckena. Låten ”June Mermaid” är förmodligen något av det bästa Mitsuda någonsin komponerat. Lugnt och sorgset och med en löjligt bra melodi. Klockspelet (eller vad de klingande ljuden nu är) är ett rent genidrag som passar mycket bra in. Mot slutet av CD2 kommer vi in på de verkligt tunga och dystra låtarna. ”The One who is Torn Apart” är en nästan ambient låt som med sina bastoner, kusliga klinganden och låga tempo framkallar verkliga obehagskänslor. Ett mycket passande tema till den destruktive nihilisten Id. I ”Omen” återkommer temat från ”Light from the Netherworlds”, denna gång i en långsam och kuslig version. Klockspel, dov synt och syntkör skapar en förväntansfull och ödesmättad stämning. Låten liksom sakta masar sig framåt mot den slutgiltiga striden. ”Awakening” är en mycket intensiv låt som blandar industri och klassiskt. Detta är ett stycke som trivs bäst på full volym för att intensiteten verkligen skall komma till sin rätt. Det är dramatiskt och upptempo.

En drastisk kontrast är den slutgiltiga bosslåten ”One who Bares Fangs at God”, en av de märkligaste slutstridslåtar jag hört. Fajtteman brukar vara högljudda, bombastiska och intensiva. ”One who Bares Fangs at God” är allt annat än bombastisk. Intensiv ja, men lågmäld med bland annat körer och försiktiga stråkar i bakgrunden. Det känns nästan som om Mitsuda gått in för att göra allt bakvänt i denna låt, som om han gjort allt för att det inte skall låta som ett typiskt fajttema. Resultatet är naturligtvis lysande.

De två avslutande låtarna på CD2 är inte programmerad MIDI, utan riktiga inspelningar. ”The Beginning and the End” använder sig enbart av kören The Great Voices of Bulgaria. Oerhört bra och annorlunda på egen hand, fullkomligt lysande om man har sett spelets slut till. Efter detta kommer ”Small Two of Pieces” den numera obligatoriska avslutningslåten med sång - fast denna gång är det faktiskt riktigt bra. Inte alls så schlagersliskigt som det ofta blir. Jag vill bara påpeka att ”Small Two of Pieces” faktiskt spelades in före ”My Heart Will Go On” från filmen Titanic, så om det är någon som plagierat så är det James Horner och inte Yasunori Mitsuda.

Slutomdömet om Xenogears OST kan bara bli ett: lysande. Av de 43 låtarna är det bara en (1) som jag inte gillar, nämligen ”The Sky, the Clouds, and You”, då jag tycker att den är tramsig. I övrigt är detta musik av finaste kvalitet. Många pratar gärna om Mitsudas keltiska influenser, men jag tycker inte att de kommer fram så bra på detta soundtrack. ”Bonds of Ocean and Fire”, ”My Village is Number One”, och ”Aveh - The Ancient Dance” är väl egentligen de enda låtar där man verkligen kan höra dessa influenser.

Övrig musik går inte riktigt att klassificera - det är lite klassiskt, lite folkmusik, lite gospel… Det är helt enkelt bra musik som inte hör hemma i någon egentlig genre. Är man intresserad av keltisk musik bör man istället kolla upp den arrangerade versionen av Xenogears OST, nämligen Xenogears: CREID. Det albumet formligen flödar av traditionella irländska/walesiska instrument och arrangemang.

Mäster Uematsu kanske borde kolla upp vad hans tidigare lärling gjorde på detta soundtrack. Man behöver faktiskt inte komponera över 100 låtar till varje nytt spel, man kan nöja sig med ett mindre antal av högre kvalitet.

Av Robert Steen [2003-02-08]