Tunnel B1 Soundtrack

I Tunnel B1 befinner vi oss i en mörk och dyster framtid, där vår planet har drabbats av ännu ett världsomfattande krig. Den goda sidan skickar i vanlig ordning en ensam hjälte som i ett hypermodernt rymdskepp ska infiltrera fiendens enorma bas och sätta stopp för dumheterna. I sin CD-växlare har vår hjälte stoppat in en skiva med musik av Chris Hülsbeck, för att komma i rätt stämning inför sitt svåra uppdrag.

Tunnel B1 släpptes 1996 till formaten PlayStation, Saturn och PC, av tyska spelhuset Neon. Trots att det var företagets allra första spel till de nya 32 bit-konsolerna så visade man upp en oerhörd skicklighet i framförallt de häftiga ljuseffekterna, och många diggade Tunnel B1 skarpt. En anledning att spelet fick lite extra uppmärksamhet beror förmodligen på att spelmusikmästaren Chris Hülsbeck hade försett sina landsmän med ett sprillans nytt soundtrack, och då är naturligtvis många nyfikna på hur det låter.

Trots att Tunnel B1 släpptes redan 1996 så dök inte soundtracket upp förrän året därefter, då det släpptes exakt samtidigt som Hülsbecks Extreme Assault Soundtrack. De båda skivorna är väldigt lika varandra till utseendet av den enkla anledningen att det är synSONIQ Records som ligger bakom båda utgivningarna. Själva spelen var väl dessutom inte helt olika varandra till uppläggen, och soundtracken understryker detta. På Tunnel B1 Soundtrack har nästan alla kompositioner samma typ av militärisk ådra som de på Extreme Assault Soundtrack. Skillnaden är den att låtarna till Tunnel B1 fungerar mycket bättre.

Det som skiljer de båda soundtracken åt är för det första att huvudtemat till Tunnel B1 inte bara är starkare än det till Extreme Assault, det återkommer dessutom inte alls i samma grad som i det sistnämnda. För det andra har Hülsbeck förstärkt soundtracket med ett flertal minnesvärda kompositioner, där Extreme Assault Soundtrack endast mäktade med att erbjuda parafraser av huvudtemat. Därför är det ingen tvekan om att det är Tunnel B1 Soundtrack som är den bästa skivan av de två. Men hur väl står den sig mot Hülsbecks andra skivor?

Tja, det börjar då inte särskilt bra. För att peppa lyssnaren inför vad som komma skall så berättar spelets hjälte med en macho röst hur han ska besegra fienden i ”Prologue”, uppbackad av mörka syntmattor. Hülsbeck och Dwayne Cevis (som står för protagonistens röst här) menade säkert väl med idén, men i likhet med samma försök till Turrican Soundtrack så lyckas det inte riktigt. Cevis babblar på om att ”this is not going to be easy…”, men vi som lyssnare vill bara hoppa över detta för att komma till de riktiga låtarna. Så då gör vi det.

I ”Intro” lyckas Hülsbeck med det som inte fungerade i ”Prologue”; han eldar upp oss med ett ovanligt drivet huvudtema som blåser bort The Rock-imitationen i Extreme Assault Soundtrack, och man blir verkligen förväntansfull inför vad soundtracket har att erbjuda. Otroligt nog är nästa låt, ”Menue”, ännu bättre. Här visar Hülsbeck vilken fantastisk fingertoppskänsla han har när det gäller att skapa stämningar. Lyssna och njut när han halvvägs in i kompositionen låter de militäriska trummorna vila, för att försiktigt plocka fram sina Vangelis-syntar. Det blir inte mycket vackrare än så.

Låtlistan är intressant att titta på. De som kan sin grekiska mytologi kommer känna igen namn som Charon, Cerberus, Erinyes och Orpheus, då flera av låtarna är döpta efter karaktärer som spelade viktiga roller i den anrika mytologin. Om det finns någon direkt koppling mellan Hülsbecks låtar och grekiska gudar förblir oklart, men coolt låter det onekligen. Det är dessutom roligt att låtarna inte bara har schyssta namn, det låter riktigt bra också. Ett stycke som ”Charon” har vi aldrig hört från Hülsbeck tidigare; här samsas elektroniska beats med dramatiska blåsorkestrar, och man kan tro att vi hamnat mitt i en bosstrid i något tungt RPG.

I följande spår, ”Oceanos”, gör Hülsbeck ett tappert försök att upprepa succén från en av hans bästa kompositioner någonsin, ”The Great Bath” från Turrican 2. ”Oceanos” är ett majestätiskt nummer på nästan sex minuter, och även om Hülsbeck inte riktigt når höjderna från ”The Great Bath” så är det banne mig farligt nära stundtals. Förutom detta är ”Tartarus” en smått briljant omskrivning av spelets huvudtema, medan ”Nemesis” är en episk sista bosstrid.

Chris Hülsbeck har aldrig gjort någon hemlighet av att han har inspirerats mycket av filmmusik. Det märks i största allmänhet på Tunnel B1 Soundtrack, och i synnerhet i en trio kompositioner mot albumets slut. Först i ”Orpheus”, ett imponerande stycke som påminner om John Williams pampigare stunder. ”Euridice” för tankarna till Brad Friedels klassiska Terminator-tema, med de elektroniska effekterna och det närmast maskinella trummandet. Slutligen så får djungeltrummorna i ”Styx” undertecknad att tänka på Alan Silvestris huvudtema till den klassiska Schwarzenegger-rullen Predator.

Albumets mest finstämda stund får vi i ”Credits”, en pianoballad utan några militäriska undertoner överhuvudtaget, något som är riktigt skönt efter alla trumvirvlar man fått lyssna på i en dryg timme. Men ”Credits” är mer än en uppfriskande paus, faktum är att det även är skivans klart bästa låt. Lyssna bara på stegringen i låten efter en halv minut. Har ni någonsin hört något vackrare? Detta är utan tvekan Hülsbecks största ballad någonsin.

Precis som Extreme Assault Soundtrack har Tunnel B1 Soundtrack utrustats med ett gäng bonusremixar av skivans huvudtema, och även här fungerar det klart över förväntan. Framförallt ”The Tunnel (Planet Trax remix)” är något av det bästa jag hört när det gäller remixar av spelmusik.

Det är stor skillnad på soundtracken Tunnel B1 Soundtrack och Turrican Soundtrack, men åtminstone en likhet finns det i faktumet att det är Hülsbecks två största skivor, med orkesterbetonad musik respektive dansmusik. Vet man med sig att det är det förstnämnda man föredrar så är det inte så mycket att orda om; Tunnel B1 Soundtrack kommer att passa som handen i handsken. För min egen del så tycker jag dock att popmelodierna på Turrican Soundtrack är och förblir Hülsbecks största stund. De har det där lilla extra som de flesta av kompositionerna till Tunnel B1 Soundtrack saknar, vilket gör att Turrican Soundtrack höjer sig så pass mycket över mängden.

Tunnel B1 Soundtrack är i grund och botten Chris Hülsbeck när han är som pampigast, och utöver soundtracket till Turrican-spelen så är detta hans mest helgjutna skiva. Gillar man Hülsbeck får man absolut inte missa detta.

Av Niklas Lundqvist [2003-12-18]