To be on Top

To be on Top är Chris Hülsbecks andra studioskiva och liksom den första, Shades, innehåller detta album en blandning av låtar med varierande ursprung. Flera av sångerna är omgjorda versioner av Hülsbecks spelteman, vilka är mest kända och allmännast förekommande på Commodore 64 och Amiga. ”To be on Top”, ”Battle Isle” och ”Gem’x” är några av dessa. Därtill finns det filmmusik-, ballader och eurodiscogrejor som är gjorda för diverse andra projekt eller specifikt för skivan.

Hülsbeck har komponerat det mesta själv, men på flera låtar har han samarbetat, till exempel med den mystiske Pseudo D. Även om skivan kom ut 1992 ligger flera av 80-talets uttryck inpräntade i musiken, vilket gör att flera låtar idag snarare kanske betraktas som löjliga och komiska än bra. Hülsbeck använder i princip bara syntar och samplingar för att skapa musik, vilket gör att hans låtar ofta är ganska karakteristiska. Om man lyssnar på SID-låtar hör man att Hülsbeck, liksom flera andra C64-kompositörer, har ett eget ”sound”. Detta går ibland förlorat i överföringen till CD.

Första spåret, ”Challenge”, är en riktig ”poprökare” som sätter sig direkt. Kort sagt en mycket bra låt, med en drivande synt-elgitarr, och skojiga trummor som cirkulerar i ljudbilden.

”To be on Top” har fått ge namn åt skivan och är hämtad från intromusiken till C64-spelet med samma namn. Den är faktiskt en liten besvikelse, trots att det är en ganska speciell komposition. Jag hade nog för höga förväntningar efter att ha hört SID-originalet som är uppemot tio minuter långt med alla loop-partier och explosiva trumrytmer. På skivan är den mer tillrättalagd och något enformig, trots att den är nästan fem minuter kortare. Fast den har ändå kvar den lite råa melodin och höjer stämningen med sin speciella energi och maskinella karaktär.

I låt nummer tre, ”Good Times” börjar man ana de negativa tendenserna på skivans helhetsintryck. Det är en lite töntig men svängig discolåt med en något påfrestande sångerska. Det kommer senare fler sånger med överambitiösa låtsassouliga afrotyskar som både rappar och sjunger på sedvanligt 80-talsvis och som man faktiskt inte orkar med någon längre stund. Texterna är dessutom värdelösa.

Sedan kommer frälsningen. ”Atlantis” heter den mytnamngivna sången som är upplagd som en symfoni med flera delar och en magnifik final. Fast med Hülsbecks dunkande rytmer, mysiga melodier och pampiga syntkörer och stråkar. En riktigt bra sång som skulle passa bra till en kortfilm, men som mer än lakonisk filmmusik liknar en popsång med sin entusiasm och energi.

Av resterande musik på To be on Top tycker jag att de flesta låtar är ganska ointressanta, även om det minimalistiska guldkornet ”Gem'x” lyser upp en harmonizer-försedd blekgrå degsmet, och påminner om att man inte alltid måste ösa på med alla ingredienser som finns i skafferiet. Ibland räcker det med en nypa inlagd elektrobas med tillsatt ljudpling. Gratinera alltsammans med en lagom salt trumloop. Glöm inte att krydda med en aning nostalgi och det är klart att avnjutas. Faktiskt en aning kryddigare än original-SID-versionen, men inte så man bränner sig.

Därutöver är den avslappnande piano- och stråkballaden ”On Stage” mycket trevlig. Jag har dock inte hajat än om den verkligen spelas live … misstänker dock att det är ”syntback”. Kanske är det Hülsbecks önskan att spela för människor, istället för att sitta i en trång studio och trycka på knappar. Man kan även ana hans vidskepliga sida. Försök att hitta spår 13 ...

Så sammanfattningsvis: om man vill lyssna på varierande musik från Chris Hülsbecks produktion är To be on Top ett ungefär lika bra val som Shades (1991) eller Rainbows (1994) som båda liksom förstnämnda innehåller både poppärlor och discopinsamheter. To be on Top har flera riktigt bra låtar, men lite för många halvtrista för att hålla hela vägen. Men om inte annat så är det sanslöst fula omslaget skäl nog att inhandla det ...

Av David Wallgren [2003-06-02]