Time & Space - A Tribute to Yasunori Mitsuda

Då var det dags för den andra fanproducerade CD:n med omarrangerade versioner av spelmusik. Denna gång är det dock inte KFSS Studios som ligger bakom verket, utan OneUp Studios. Detta team består av både personer tidigare kända från Project Majestic Mix (PMM), bl.a. Mustin, Sean ”Ailsean” Stone och Dale North samt nya förmågor. Teamet har varit flitigt och har sammanställt hela albumet på bara fyra månader, en bråkdel av den tid som PMM tog i anspråk. Trevligt att det går att skynda på saker litet, även om det finns ett eller två arrangemang på plattan som nog skulle ha mått bra av att putsas en månad till på (åtminstone enligt min åsikt).

Först och främst är detta en temaplatta på temat - ni gissade rätt - Time & Space, men det är också en tribut, denna gång riktas blickarna mot Yasunori Mitsuda, mannen bakom musiken till bl.a. Chrono Trigger (SNES) och Chrono Cross (PlayStation). Time & Space innehåller totalt 20 spår, fem från Chrono Cross, sju från Chrono Trigger, sex från Xenogears samt två intron. Man satsar med andra ord på musik från de mest kända spelen som Mitsuda medverkat på, något som nog kan vara klokt.

CD:n öppnar med ljudet av en tickande klocka, något som alla som spelat Chrono Trigger känner igen från det spelets intro. Detta sätter genast tonen för skivan och ger nostalgiska uvar som ger mig anledning att minnas Super NES gyllene tidsålder när det var sparsamt mellan rollspelen. Därefter kastas vi rakt in i ”Scars Left by Time” från Chrono Cross. En klagande flöjt inleder, varefter en akustisk gitarr tar vid innan en försiktigt distad elgitarr kommer in och spelar melodislingan som i originalversionen spelas av en fiol. Mycket lyckat. Redan här kan man i mitt tycke märka en klar skillnad emot PMM. PMM var ganska techno/industriinfluerad, och många arrangemang (”Within the Giant”, ”Prelude”, ”Anxious Heart”) hade en distinkt datorljudande karaktär. Time & Space känns mer organisk, i och med att instrument som fiol, gitarr och flöjt används oftare än datoriserade beats.

Ailseans elgitarr utnyttjas flitigt och är i många låtar det instrument som spelar melodin. I ett av skivans bästa spår, ”The Boy Feared by Time”, ges även Ailsean chans att riffa loss lite och resultatet är en hyfsat elak techno/metal-låt som fångar den olycksbådande känslan i Magus tema från Chrono Trigger på ett mycket bra sätt. Helt borta är inte technoinfluenserna, men de är starkt nedtonade och begränsas till intron (i exempelvis ”The Boy Feared by Time”) och utfyllning av en del låtars komp. Det finns ingen låt som jag skulle vilja beteckna som en renodlad dance/technolåt, något som undertecknad tackar för.

Jag nämnde att Ailseans elgitarr är ett viktigt instrument, men tro för den skull inte att detta är en hårdrocksskiva i stil med Konamis Dracula Battle. Oftast är gitarrspelet snarare bluesaktigt (tänk sena Gary Moore och ”Still Got the Blues”) än metalaktigt rockigt. Flera låtar saknar helt gitarr, exempelvis är den superba remixen av ”Schala’s Theme” (Chrono Trigger), här kallad ”The Girl Forgotten by Time”, en lågmäld sak instrumenterad med fiol, flöjt och trummor vilket ger en asiatisk/fjärran östern-känsla. Dessa trummor ger för övrigt ifrån sig ett av de häftigaste basljud jag hört på länge, det är inga problem att få fönstren att skallra om man krämar på volymen lite (vad grannarna har för kommentar till detta faktum vet jag inte). ”Terminacoustica” är en ren akustisk gitarrlåt, medan ”Wings of Time” har blivit en småjazzig låt med piano och saxofon. ”Wings of Time” är i likhet med ”Coast of the Sun” från PMM en låt jag lätt kan förställa mig skulle fungera i rökiga barer.

”Time”-delen av skivan avslutas med ”To Good Friends” från Chrono Trigger, en passande låt med tanke på att den även avslutade spelet. Den är bra, men det känns i mitt tycke som om den har mycket outnyttjad potential, bl.a. skulle jag gärna ha sluppit fiolerna (känns klichéartat i en finallåt) och det låga tempot.

De fem låtarna på ”Space”-delen är samtliga hämtade från Xenogears. Det är lika bra att jag medger det med en gång: jag är jävig. Spelet Xenogears är mitt absoluta favoritspel och jag älskar soundtracket, så att framföra någon som helst kritik av något som härstammar ifrån Xenogears är svårt för mig. ”Space”-delen inleds med att Ailsean och hans gitarr gör en makalös version av ”Ship of Regret and Sleep” (här kallad ”The Fighting Priest”). Detta följs upp med en pianobaserad version av en av de mest finstämda låtar Mitsuda gjort, ”June Mermaid”. Det är mycket bra, men liksom med ”To Good Friends” känns det som om teamet kunde ha gjort mer med denna låt. Att bara översätta den rakt av till piano är lite väl enkelt i mitt tycke (tror att jag skulle kunna göra det själv på en eftermiddag).

”Navigation is Key!” är med lite grann som ett skämt, men är faktiskt klart bättre i denna omarrangerade version än vad originalet (”Thames, The Man of the Sea”) är. Den känns helt enkelt väldigt … sjömansaktig med sina ”Heave! Ho!”, vattenskvalp och mäktiga mässingsinstrument. Detta bevisar att man inte behöver ta en låt på dödligt allvar för att göra någonting bra av den. Den enda låten på ”Space”-delen som jag inte gillar är ”Star of Hope”. Låten den är baserad på (”Flight”) är mycket bra, men denna nedtonade version ger mig inte mycket. Tycker att mycket av den upptempoeffekt låten har i originalversionen förtas av det låga tempot och det lugna pianot.

Avslutningen av ”Space”-delen, och albumet, är majestätisk. ”Shake the Heavens” är en sammanbakning av tre låtar; ”Omen”, ”One Who Bares Fangs at God” och ”Awakening”. En av arrangörerna, Matt Pollard, sade att teamet försökte att föreställa sig hur musiken skulle ha låtit ifall Xenogears var en episk storfilm. Den lugna och hotfulla ”Omen” inleder stycket, tempot skruvas upp i och med ”One Who Bares Fangs at God” för att sedan övergå i en storslagen final med ”Awakening”. Anslaget är episkt, och instrument som används är bl.a. piano (”Omen”), fiol och trummor (”One Who Bares Fangs at God” och ”Awakening”), blåsinstrument (”Awakening”) och försiktig kör (”Awakening”). Denna låt i sig är en god orsak att köpa skivan.

Vad blir då slutomdömet? Med beröm godkänt. OneUp Studios har på kort tid lyckats sätta ihop en mycket väl sammanhållen och välljudande temaskiva. Ett eller annat arrangemang kunde kanske ha behövt lite mer arbete, men sett som en helhet är det ett gediget hantverk. Soundet och arrangemangen känns varma och organiska, och åtminstone jag tycker att det är väldigt skönt att slippa de technoremixer som är så vanliga. Därmed inte sagt att technoremixer är dåliga, men just för att de är vanliga förtas lite av spänningen.

Eftersom teamen bakom denna skiva och PMM till viss del är desamma och att de samarbetar istället för att konkurrera känns det dumt att jämföra albumen rakt av - man är ju inte tvungen att välja bara ett (detta är inte kriget mellan syntare och hårdrockare). Men en snabb observation ger vid handen att Time & Space känns mer sammanhållen rent stilmässigt, vilket i och för sig inte är så konstigt då PMM är en stor samling av omarrangerad musik från en kompositör, medan Time & Space i första hand är en temaplatta och först i andra hand en tributplatta. Att färre personer gjort arrangemangen i tätare samarbete och under kortare tid bidrar naturligtvis också till att soundet blir mera likartat. Jag ser ingen orsak till att rekommendera ett album över det andra. De är båda mycket bra och fyller varsin funktion, så köp både Project Majestic Mix och Time & Space. Debatten om vem som är bäst, Nobuo Uematsu eller Yasunori Mitsuda, kan vi lämna därhän ...

Av Robert Steen [2002-12-02]