Sinfonia Drammatica

Redan bytet av konsertlokal inger en liten strimma hopp om att detta kommer att bli lyckat. Vikten av att Stockholms Konserthus åter igen arrangerar en spelmusikkonsert kan inte betonas nog - istället för en opersonlig baskethall med undermålig akustik så sitter vi åter igen vid Hötorget tillsammans med Kungliga Filharmonikerna och dirigenten Arnie Roth. Det känns tryggt.

Där den jippobetonade tredje upplagan av Play i vintras var en stundtals plågsam upplevelse i sitt försök att blidka varenda casual gamer utan att bjuda på något nytt till hardcorefansen, så kräver Sinfonia Drammatica mer av sina besökare. Det finns inga enorma videoskärmar och även om både Chris Hülsbeck och Yoko Shimomura har flera stortitlar på sin resumé så är det knappast Nobuo Uematsu eller Yasunori Mitsuda det rör sig om. Men biljetterna har ändå gått åt, Konserthuset är i princip slutsålt och ingen av de närvarande verkar sakna videoskärmarna.

Det är rätt talande för ett konsertprogram till ett spelmusikevent att Apidya är ett av de mer kända inslagen, men det behöver inte göra något att det är många obskyra titlar på programmet. Både musiken från Hülsbecks Gem’X och Jim Power in Mutant Planet (räck upp handen ni som har spelat det!) lever verkligen upp med en stor orkester, samtidigt som något mer kända R-Type verkligen lyfter med hjälp av Ensemblen & Stockholm Singers, som står för körandet ikväll. Shimomura är lite mer känd hos de unga besökarna tack vare den omåttligt populära Kingdom Hearts-serien, och det är mycket riktigt de låtarna som drar ner mest applåder, vilket gör att det känns passande att även det obligatoriska extranumret har hämtats därifrån.

Det är genomgående välskriven musik vi bjuds på, även om jag på intet sätt tycker att det är någon av de gästande kompositörernas bästa låtar som framförs. Visst är det förståeligt att man väljer att arrangera om Hülsbecks mer filmiska verk snarare än hans popmusik, men då är det å andra sidan snudd på oförlåtligt att inte framföra Turrican-klassikern ”The Great Bath”, som hade varit gjuten en kväll som denna. Sedan är det medvetet lite svårare Turrican II-medleyt ”Renderings: Main Theme” rätt så coolt, men det känns ändå som outnyttjad potential. Och kom igen nu, håll med om att det vore ett roligt grepp om Rednex-sångerskan Annika Ljungberg gästade på ledmotivet till Shimomura-rollspelet Legend of Mana, där hon som bekant medverkar med sång på svenska (till ett spel som ironiskt nog aldrig släpptes i Sverige). Fast då låttexten i sig är ytterst tveksam så kan man ändå förstå om den idén tidigt ströks, då det säkerligen hade skapats förvirring och helhetsintrycket därmed kunde ha fått sig en törn.

Sist av allt får äntligen Chris Hülsbeck och Yoko Shimomura komma upp på scenen och tillsammans med Arnie Roth ta emot blombuketter och besökarnas kärlek. Det verkar onekligen som att konceptet med att fokusera på enbart en eller två kompositörer per konsert är gångbart även för framtiden, med tanke på att bra musik uppenbarligen klarar av att stå på egna ben. Det känns helt enkelt som att man varit med om en seger i kvalitetens tecken.

Av Niklas Lundqvist [2009-09-09]