Sinfonia Drammatica

Tre år av Play- och Final Fantasy-konserter i Konserthuset i Stockholm sopade effektivt banan för Sinfonia Drammatica som, likt en välplacerad curlingsten i en OS-final, levererar välarrangerad, välkomponerad och välspelad tv- och datorspelmusik som står helt på egna ben - utan storbildsskärmar och maskeradtomtar – och mer än någonsin tidigare förtjänar det.

Ända sedan Arnie Roth slog igång Play-fanfaren på Konserthusets första stora satsning på tv- och datorspelsmusik den där junikvällen 2006 har jag längtat efter mer – eller kanske snarare mindre. Kanske var det något svulstigt och amerikanskt i föreställningen som fick mig, som europé och tillika lagom-svensk, att backa. Eller så är jag bara, som den musiker jag till vardags är, yrkesskadad redan vid 24 års ålder.

Konceptet bakom Play! A Video Game Symphony, som hade urpremiär i dirigentens hemstad Chicago men utanför USA spelades först i Konserthuset i Stockholm, verkar vara anpassat efter de riktiga spelentusiasterna - nördarna. Det går ut på att ta ett program med spelmusik till städer och orkestrar runtom i världen och sätta upp föreställningar med levande, symfonisk musik och samtidig visuell återkoppling till förlagorna genom storbildsskärmar som visar filmsekvenser ur spelen vars musik spelas.

Drygt tre år efter spelmusikens triumferande intåg i en av Stockholms kulturella högborgar står jag där utanför igen en ljummen kväll i början av augusti. Jag välkomnas in i Konserthuset via en illgrön matta genom en portal av figurer som kommer eller skulle kunna komma från ett spel. Full av förväntan passerar jag människor som Tobias Bjarneby, en av Sveriges äldsta speljournalister mätt i verksamma år, går igenom foajén, får min biljett riven, stiger uppför trapporna och in i konsertsalen. Snart börjar det.

En timme senare, i pausen, har jag redan bestämt mig. Det här är Konserthusets och Stockholms bästa spelmusikkonsert hittills. Jag har gått miste om Orvar Säfströms produktioner Joystick och Settings, och tillika missat andra mindre föreställningar runtom i landet, men i huvudstaden har det ännu inte blivit bättre än så här.

Kungliga Filharmonikerna, eller RSPO (Royal Stockholm Philharmonic Orchestra) som den amerikanske dirigenten kallar dem, spelar nervigt och finstämt, passionerat och känsligt, och liksom tidigare lyser Arnie Roth av sin självuttalade kärlek och tillgivenhet till musiken.

För de som varit på Play tidigare är en del nytt och en del gammalt, och en del gammalt har blivit nytt igen. Yoko Shimomura och Chris Hülsbeck, två närapå jämnåriga profiler inom främst modern respektive gammal spelmusik har tidigare figurerat i orkestersammanhang som t.ex. Play, men får här scenen för sig själva. Bakgrunden till detta är en konsert (Symphonic Shades) i Köln i Chris Hülsbecks hemland Tyskland med ett axplock ur hans portfolio samt en skivinspelning (Drammatica: The Very Best of Yoko Shimomura) med ett urval ur Shimomuras karriär. En sammanslagning av dessa projekt har resulterat i Sinfonia Drammatica: två timmar musik av två kompositörer från två kontinenter.

Till det gamla hör till exempel dirigenten; Arnie Roth är vid det här laget van vid Stockholm, vid orkestern, vid publiken. Som tidigare nämnt är det varken Shimomuras eller Hülsbecks första gång inför en symfoniorkester. Det nygamla är en del av musiken; Hülsbeck har hörts i inte minst Commodore 64-medleyn, och Kingdom Hearts-temat Hikari var ett av den andra Play-konsertens riktiga örhängen. Men det är inte det mest intressanta med konserten.

Det nya är det som verkligen öppnar mina öron och ögon, både som musiker, lyssnare, kritiker och van konsertbesökare. Musiken är till stor del helt ny i konsertsammanhang, även de största favoriterna som ”Destati” från Kingdom Hearts och musiken från Legend of Mana, R-Type och Great Giana Sisters. Därtill är alla arrangemang helt nya och dessutom lyser storbildsskärmarna med sin frånvaro, något i mitt tycke enbart positivt. Jag har tidigare påpekat att det är synd att inte musiken får chansen att stå själv, utan filmsekvenser och bildmontage, och nu äntligen får jag det jag väntat på.

I ett synnerligen lyckosamt slumpmässigt utfall är de nyskrivna arrangemangen dessutom med få undantag riktigt, riktigt bra, välskrivna in i minsta not och ut i det största slaget på den största trumman. Som spelmusikälskare i ännu högre grad än spelälskare gläder det mig att just denna gång, när musiken låter som bäst får den stå ensam på scen, utan skrikiga kläder, naken och stolt i all sin prakt.

Jag reflekterar ytterligare över detta när jag står i kö för att hälsa på kompositörerna och dirigenten efter konserten. Det är verkligen synd att inte arrangörerna får mer uppmärksamhet, för det är ju ändå de som ligger bakom musiken så som vi hör den. Shimomura och Hülsbeck har skrivit musiken, men den hade kanske inte alls låtit så storslagen, eller så finstämd, om inte Jonne Valtonen och Natsumi Kameoka så här skickligt överbryggat klyftan mellan synt och symfoni.

Ny musik av Yoko Shimomura kan nu höras i Wii-titeln Little King’s Story och framöver även i diverse Kingdom Hearts-spel och inte minst Square-Enix stortitel Final Fantasy Versus XIII. När jag frågade Hülsbeck efter konserten om hans nästa projekt svarade han med ett lite pojkaktigt leende att han skriver musik till ett iPhone/iPod Touch-spel som heter ZombieSmash!. När vi får höra dem igen i Stockholm vet bara Konserthusets chef Stefan Forsberg, som både före och efter konserten utlovade något alldeles extra i framtiden.

Den framtid som Forsberg hänvisar till ter sig nu mycket mer lovande än efter den smått katastrofala Play-konserten i Globen i mars 2009. Den var snarare ett farsartat spektakel än en konsert med en pinsam och påfrestande konferencier, volontärarbetare (uppraggade på Facebook!) i fula kostymer av Mario, Crash Bandicoot med flera, dåligt ljud i lokalen och bara gammal skåpmat på programmet.

Nu när jag med förnyad framtidstro avrundar den här recensionen kan jag bara hänvisa dig till de två skivorna – även Symphonic Shades finns utgiven – om du antingen missade konserten, eller vill ha mer. Det vill i alla fall jag.

Av David Saulesco [2009-09-09]