Shin Contra Original Soundtrack

Under år 2002 återupplivade Konami en av sina mest legendariska spelserier, Contra. Efter ett par mindre lyckade 3D-försök till PlayStation gjort av ett utomstående utvecklarteam så fick Konami nog och tog tillbaka licensen för att styra upp det hela. Det nya spelet till PlayStation 2 hette här i västvärlden Contra: Shattered Soldier och får ses som den logiska fortsättningen på gamla SNES-klassikern Contra III: The Alien Wars (Super Probotector här i Europa). Det färdiga spelet blev kanske ingen jättesuccé försäljningsmässigt, men det var ändå högst välkommet i en spelvärld där actionspel i 2D är alltför sällsynta.

Att Konami nu plötsligt tog varumärket Contra på allvar märktes inte minst i musiken. I Shin Contra (som spelet heter i Japan) är det nämligen inte vilka som helst som står för tonerna, utan man har kallat in Konamis två kanske mest intressanta kompositörer. För cirka en tredjedel av låtarna står den unge och lovande Sota Fujimori, medan resterande tas hand om av den tveklöst bästa kompositören just nu, Akira Yamaoka. De som har spelat det stundtals sjukt svåra spelet vet med sig att det inte alltid är så lätt att uppfatta musiken bland all smattrande automateld och alla dånande explosioner, så för de som var för upptagna med att ducka för kulor istället för att lyssna på låtarna bör det därför påpekas att det handlar om en blandning av metal och techno. En mycket lyckad blandning.

Akira Yamaoka är känd för de stora massorna främst för hans banbrytande musik till de tre Silent Hill-spelen. Innan dess skrev han bland annat låtar till de omåttligt populära dansserierna Dance Dance Revolution och Beatmania, dessutom hann han med att göra musiken till Konamis fotbollsserie International Superstar Soccer. Nu rör han sig bort från dessa spelgenrer, i och med Shin Contra OST. Här har han dessutom plockat fram gitarrerna på allvar. Han har spelat på sådana förut i låtarna till Silent Hill-spelen, men han har aldrig spelat som han gör på Shin Contra OST.

Öppningsspåret ”Venus” är ett bra exempel på hur de flesta musikstyckena på soundtracket låter. Första gången man lyssnar är det lätt att häpnas över hur otroligt väl Yamaoka har lyckats, och första intrycket består sannerligen genom alla lyssningar. Faktum är att ”Venus” fullkomligt pulvriserar den snarlika ”Otherworld” - Nobuo Uematsus halvfumliga försök att tuffa till sig på Final Fantasy X OST. Shin Contra OST handlar om hård och samtidigt melodiös metal - sanslöst bra sådan.

Man märker snabbt att ”Venus” inte är någon lyckträff, utan Yamaoka behärskar definitivt den ädla konsten att spela metal till fullo. I ett av skivans bästa spår, ”Fortress” (musiken till första banan i spelet), arbetar han in något som låter väldigt likt sprakande elektricitet, som sedan rör sig som en löpeld under gitarrerna genom hela kompositionen. Detta skapar en obeskrivligt cool effekt, vilket alla som har hört låtar som till exempel ”The Jester Race” från svenska In Flames kan intyga.

Shin Contra OST är på flera sätt den breda publikens första möte med Sota Fujimori, det musikaliska underbarnet som trots att han bara är i tjugoårsåldern redan hunnit med flera viktiga jobb åt Konami. Han har till exempel, precis som Yamaoka, skrivit låtar till Dance Dance Revolution och dessutom samarbetat med Michiru Yamane på soundtracken till Gungage och Elder Gate, två PlayStation-spel som bara släpptes i Japan. Fujimori fick dessutom den ansvarsfulla uppgiften att arrangera Konami Kukeiha Clubs låtar till skivan Castlevania Chronicles och likadant på Gradius Arcade Soundtrack.

Sota Fujimoris åtta kompositioner på skivan innehåller, med vissa undantag, inga gitarrer. Det är nämligen elektronisk musik som är hans nisch. Mest kompromisslöst och dansvänligt blir det i Ibiza-doftande ”Battle Train”, min favoritlåt på detta soundtrack. Det här underbara trance-stycket spelas för övrigt under spelets klart tuffaste bana - ett skenande godståg - vilket såklart hjälper till lite. Tack vare att Fujimori och Yamaoka har jobbat så hårt för att uppnå samma mål med Shin Contra OST så uppstår det inga skarvar, utan trance och metal kan (hur otroligt det än låter) samsas på ett sömlöst sätt över hela soundtracket.

Man skulle kunna tro att Fujimori nöjer sig med att göra skivans bästa låt, men han stannar inte där utan fortsätter rada upp ett pärlband med hits. I ”Submarine Power Plant” sammanfogar han The Chemical Brothers och Rammstein, med en liten skvätt electroclash som superlim. Resultatet är precis så coolt som det låter. Ännu bättre är ”Intestines”, låten från spelet när våra hjältar Bill och Lucia befinner sig inuti antagonisten Lance. En riktigt skruvad bana, med en tillhörande låt som överträffar det mesta på Shin Contra OST. Här hittar vi bland annat kristallklara syntar, hamrande beats, bodyinfluenser, ödesmättade körer - allt under ett och samma tak. Imponerande!

Fujimori må vara den som briljerar mest med de elektroniska partierna, men även Yamaoka imponerar. Hans ”Select Stage” och ”Senator” är tunga syntpjäser, men det är ”Relic of Moirai” som är det verkliga monstret i sammanhanget. Efter en inledande keyboardslinga som för tankarna till det odödliga ”Airwolf”-temat (ni vet, helikoptern som inte kan synas på fiendens radar) så fyller Yamaoka på med bland annat syntetiska kyrkklockor och skapar därmed en av de smakfullaste låtarna på skivan. Vid första lyssningen låter detta inte alls som den Yamaoka vi känner, men ”klä av” kompositionen och lyssna noga på hur den är uppbyggd så hör ni att en avskalad version av ”Relic of Moirai” lika gärna skulle kunna platsa i vilket Silent Hill-spel som helst.

Inbitna Contra-fans kommer med glädje känna igen två nya versioner av låtar från de lite äldre spelen. Först i Yamaokas ”Islands”, en nyinspelning av den första banan från det första Contra till NES, och även i Fujimoris cover av en av bosslåtarna från Contra III: The Alien Wars, i ”The Crawler Tank”. Dessutom kan ju ingen som har spelat något Contra-spel skaka av sig den härliga nostalgikänslan av att få höra ”Stage Clear -Jingle-” igen.

Shin Contra OST innehåller många stora ögonblick som ännu inte listats. Det där plötsliga riffackordbytet i inledningen av ”Venus”. Basgången när ”Mountains Area” saktar ner. Domedagsstämningen i ”A True Last Boss”. Riffet i ”Survival of the Fittest”, som skulle kunna ge vilken metal-grupp som helst en internationell hit. Det är bland annat detta som vittnar om att Shin Contra OST är snudd på en modern klassiker inom spelmusik.

Så varför når det inte ända fram? En av anledningarna är att Yamaoka inte riktigt lyckas hålla samma höga klass över hela albumet, och det är svårt att hitta något som matchar till exempel ”Fortress” eller ”Mountains Area” på andra halvan av skivan. Mycket ebbar ut i mestadels planlöst riffande (”Dearest”), medan annat är direkt dåligt (”Recollections”). Det skulle dessutom vara intressant att höra Yamaoka försöka snacka bort en låt som ”Result”, ett mycket oinspirerat nummer som inte är ett dugg bättre än den slentrianmässiga spelmusiken som han själv tycker så illa om. Shin Contra OST är trots svagheterna en klart köpvärd skiva - en dryg timme med välspelad metal är trots allt ingenting vi är bortskämda med i spelmusikvärlden.

Akira Yamaoka har ett par bra år bakom sig, och 2003 ser ut att följa i samma fotspår. På min personliga årsbästalista över spelsoundtrack har han nu lagt sig i toppen tre år i rad; år 2001 med Silent Hill 2, år 2002 med Shin Contra och i år kom ju Silent Hill 3. För tillfället så är produktionen av Silent Hill 4 i full gång, och Yamaoka kommer som vanligt stå för kompositionerna. Innerst inne drömmer jag dock om att Konami ska lansera en ny rollspelsserie, utöver Suikoden, fast med en lite mörkare ton än de flesta spelen i genren. Musiken till detta spel skulle i så fall naturligtvis Yamaoka stå för. Med tanke på att han inte håller sig till de oskrivna ”regler” som de flesta kompositörer verkar ha satt upp, så kan jag inte tänka mig annat än stora resultat. Han får dessutom hemskt gärna ta med sig Sota Fujimori som medkompositör, för det här är en dynamisk duo som jag gärna vill höra mer från i fortsättningen.

När krutröken lagt sig är det bara att konstatera att detta är ännu en minnesvärd station på vägen för Akira Yamaokas långa succétåg, och om det finns någon rättvisa i världen så blir det dessutom Sota Fujimoris stora genombrott. Shin Contra OST är helt enkelt den bästa headbangarskivan i mannaminne!

Av Niklas Lundqvist [2003-12-18]