Shadow of the Colossus Original Soundtrack

Orkester och kör används flitigt i dagens spel. Det ska låta som filmmusik, menar vissa. Det ska det inte, tycker andra. Till ett spel som Shadow of the Colossus är det nästan så att det krävs pampig orkestermusik med tillhörande kör, vare sig man tycker om det eller ej. Kompositören Kow Otani som tidigare gjort musik till filmer, animeserier och några spel har tagit i från topp till tå för att skapa de pampiga teman som hörs när den unge pojken kämpar mot kolosserna.

Intromusiken sätter en hög standard direkt. En fantastisk komposition som passar perfekt till de vackra bilderna. Sedan bär det av. Precis som i Ico används musiken endast där det känns passande och det är kolosserna som har huvudrollen, fast här i musikalisk form. Det är när striderna tar vid som musiken kommer igång på allvar och det ena medryckande temat efter det andra avlöses vartefter kolosserna besegras. ”Counterattack” med sitt triumferande tema är en av favoriterna. Inför striderna hörs ofta lugna stämmor, men så fort kampen tar vid bryter orkestern ut i pampiga toner och det är här soundtrackets starka sida kommer fram. Man skulle lätt kunna tro att det är musik till någon pampig äventyrsfilm och här och var är det mycket riktigt Sagan om ringen-vibbar, som i ”Swift Horse”. Det är ett stycke som inte finns med i spelet, men tack och lov på soundtracket.

Att det är 42 spår på en och samma skiva kan få en att ana oråd och komma att tänka på soundtracket till Ocarina of Time som består av 72 spår! Mycket riktigt är en del låtar i kortaste laget. Det är inte så att de är nedkortade - man får helt enkelt höra det som spelades in för spelet och som där upprepas. Här får man på egen hand trycka in repeat-knappen på cd-spelaren. Det gör jag så gärna när det gäller låtar som ”A Violent Encounter”, ”Revived Power”, ”In Awe of the Power” och ”Memories”.

När en koloss har besegrats hörs den mycket vackra ”The End of the Battle”. Det skulle ha kunnat vara en uppmuntrande komposition, en fanfar eller något. Istället är det en riktigt sorglig slinga som på ett bra sätt förmedlar känslan jag får efter att ha besegrat en till synes godhjärtad best. ”The Farthest Land” fastnade jag för redan när jag såg den första trailern för Shadow of the Colossus. Den ekar Ico och sätter en väldigt fin stämning. Denna borde ha varit given till eftertexterna, men används konstigt nog inte alls i spelet. Har du inte hört den? Vänta en stund vid titelskärmen och låt demosekvensen gå igång. Lyssna och njut, både av musiken och vyerna. Helt klart en av skivans höjdpunkter.

Som jag hoppats på blir det en fantastisk final. ”The Sunlit Earth” är en oerhört fin låt som gärna kunde ha varat betydligt längre. ”Epilogue ~Those Who Remain~” är i princip samma fantastiska stycke som spelas i introt, fast något omarrangerat. Tillsammans med bilderna skapar musiken precis som i Ico en alldeles underbar stämning.

Kow Otani bidrar stort till att Shadow of the Colossus känns så storslaget. Utan hans fantastiska kompositioner skulle spelet inte alls upplevas på samma sätt. Detta är ett helgjutet soundtrack och ett av de allra bästa på länge. Det kan hända att vissa upplever musiken för pampig och det kan jag förstå, men det går knappast att motstå dessa oerhört starka kompositioner.

Av Johan Köhn [2006-05-14]

En andra recension

Måste inleda med att tala om att jag har hunnit bli hjärtligt trött på alla dessa kvasiintellektuella hyllningar av spelet Shadow of the Colossus - ”spel är konst”, ”kolossalt vackert”, ”jag grät” ... you name it. Bara för att det kommer ett mainstreamspel där man slipper utdragna FMV-klichéer och onödigt utstuderat våld behöver man väl inte gå helt i taket.

Nu börjar recensionen. Detta är en hyllning till Shadow of the Colossus Original Soundtrack. Musik som får mig att rysa, slappna av och sitta på helspänn.

Kompositören Kow Otani har lyckats med ett flertal saker. Först och främst handlar det om instrumenteringen och kompositionen som sällan setts i sådan harmoni som här. Instrumenten är varierande och originella och låter fantastiskt. Trots att det är ”vanliga” instrument, lyckas de frambringa helt nya sorters ljud. Instrumenten känns frikopplade från varandra på ett nästan ödsligt sätt, som den ensamt trevande panflöjten som hörs i flera låtar - utan den där jobbiga etnoklangen som panflöjt ofta får dras med, utan istället en torrare och ensligare ton. Ibland känns det som några enstaka instrument ljuder oberoende av varandra för att sedan, till synes slumpvis, då och då sammanstråla. Slagverk som låter som kolossers mullrande steg eller som en häftig storm, ljusa stråkar som vibrerar likt det bleka ljuset som spelets slätter omfamnas av.

Dynamiken är också imponerande. Det böljar fram och tillbaka hela skivan igenom. Det enda som stör är att det är väldigt många bossteman, och även om de tillhör de bästa spåren blir det kanske lite för mycket. Det finns inga utfyllnadslåtar av det slag som är brukligt på RPG-soundtracks, utan mellanlåtarna skapar stämningsfulla övergångar mellan Kolossernas crescendourladdningar. Även inom Koloss-låtarna finns det en dynamik, de varierar mellan fullt ställ och nästan tyst och man vet inte riktigt hur det ska sluta. De är dessutom sällan så långa att man hinner tröttna eller blir helt utmattad av dem.

Ibland närmar Otani sig filmmusikens dramatiska drag, ett par låtar är lugna och Yasunori Mitsuda-doftande och vissa stycken påminner om det smakfulla och asiatiska i Shenmue. ”Premonition of Revival” låter som progressiv rock, fast smakfullt, med sin mullrande orgel. Men för det mesta är det helt unikt och ofta ganska brutalt. Att albumet hänger ihop så bra som en enhet har givetvis nackdelen att låtarna var för sig kan kännas lösryckta. De som ändå funkar som ”singlar” skulle kunna vara öppningsspåret ”Prologue ~To the Ancient Land~”, ”The Farthest Land” samt hoppfullt melankoliska ”The Sunlit Earth”. Men i stort sett varje spår känns berättigat. Shadow of the Colossus Original Soundtrack är oöverträffat i både ambition och utförande, det är stundtals andlöst vackert, men det är ändå den brutala kraften i kolossernas teman som är skivans trumfkort.

Kow Otani har mest erfarenhet som kompositör för tv-serier, finstämda animeserien Haibane Renmei och Gamera-filmerna - en sköldpaddsvariant av Godzilla som i och med sin storlek har en liten koppling till spelets kolosser. Inom spelmusiken står Otani bakom Sky Odyssey (2001) och Philosoma (1995) till PlayStation - ett flygspel respektive ett shoot 'em up. Flera av hans tidigare verk verkar vara uppskattade, men det är först nu han når en riktigt stor publik bland tv-spelare. Det med all rätt - Shadow of the Colossus är ett bra, enkelt och ganska vackert spel - musiken i det är fantastisk och förtjänar en egen chans också. Vill även passa på att nominera Kow Otani som omarrangör till en möjlig framtida PS3-remake av Final Fantasy VII. En sann konstnär!

Av David Wallgren [2006-05-14]