Silent Hill 3 Original Soundtrack

Alla fans av Akira Yamaoka bör vid det här laget ha lärt sig att man aldrig riktigt kan förutse hans nästa drag. Han skakade spelmusikvärlden år 1999 med sitt Silent Hill OST, ett soundtrack som nästan uteslutande gick i industrins smutsiga tecken. Uppföljaren Silent Hill 2 OST var en klart lugnare historia, men ändå minst lika fascinerande och annorlunda. Yamaoka är inte den typen av kompositör som för evigt trampar runt i samma gamla fotspår; han strävar alltid efter att förnya och förbättra sin musik. Silent Hill 3 OST innebär ännu ett genreskifte för Yamaoka, då han har skapat ett album som känns starkt influerat av… trip-hop.

Under min första genomlyssning av Silent Hill 3 OST hade jag svårt att svälja det faktum att de flesta av kompositionerna ackompanjerades av trip-hopfärgade beats, men det tog inte lång tid innan jag fullt ut accepterat den nya riktningen Yamaoka tagit. Soundtracket till första spelet lyckades ofta skrämma lyssnaren med tvära kast och överrumplande ljudeffekter, men när vi för tredje gången gör resan in i Yamaokas vridna universum går det inte att undgå att han strävat efter att göra sin musik mer lättillgänglig och melodidriven. Låtarna ”flyter” heller inte in i varandra som tidigare, utan skivan innehåller 25 åtskilda spår, istället för att kännas som en enda lång komposition. Akira Yamaoka har på flera sätt gjort en popplatta.

För inspirationen till sin tredje Silent Hill-platta har Yamaoka fäst blicken på de brittiska öarna, närmare bestämt hamnstaden Bristol, som har fött upp artister som Massive Attack, Tricky och Portishead - akter som praktiskt taget startade hela trip-hoprörelsen. Alla som tror att detta automatiskt resulterar i att kompositionerna ska tappa det klassiska Yamaoka-mörkret kan sluta oroa sig, för ondskan ligger alltjämt och lurar i bakgrunden över hela soundtracket. Yamaoka lyckas faktiskt göra låtarna både obehagliga och dansvänliga på samma gång - en stor bedrift i sig. Att han dessutom skrivit sin starkaste samling melodier hittills är förstås ett plus.

De gitarrbaserade låtarna på Silent Hill-soundtracken har alltid ögonen på sig, och det dröjer inte länge förrän vi får höra vad Yamaoka kokat ihop den här gången. Efter det mycket stämningsfulla introt ”Lost Carol” sparkar skivan igång på allvar med ”You’re Not Here”, som omedelbart skjuter undan alla tvivel om vem som är hetast i spelmusikbranschen just nu. Det är en helt genial poplåt, med härligt rockiga undertoner. Och sången tillför verkligen låten något, vilket man inte alltid kan säga om alla rollspelsballader som ständigt sköljer över oss. Den vackra sångstämman står amerikanskan Melissa Williamson för, en sångerska som Akira Yamaoka fick åka ända till Los Angeles för att finna. Han letade efter en sångerska i samma anda som PJ Harvey eller Shirley Manson, från popgruppen Garbage, och i Williamson hittade Yamaoka precis det han sökte.

Det är lätt att upptäcka Akira Yamaokas inspirationskällor om man tittar på rocklåtarna som finns på alla Silent Hill-soundtracken. Första spelets ”riktiga” låtar var av en ganska blandad kompott, men det gick ändå en slags röd Portishead-tråd genom samtliga kompositioner. Särskilt i huvudtemat, som starkt lånade av låten ”Sour Times” av just Portishead. Till del två märkte vi en viss förändring, med musikstycken som påminde om dem som komponerades av de stora amerikanska rockbanden på 70-talet, med framförallt Blue Öyster Cult i spetsen (leta upp låten ”Don’t Fear the Reaper”). I en låt som ”You’re Not Here” hör man vissa spår av satsdelarna från rocklåtarna från del två, men det låter mer genomarbetat och fokuserat. Förutom ”You’re Not Here” stoltserar Silent Hill 3 OST med rocklåten ”I Want Love (Studio Mix)”, en komposition som har växt för varje lyssning och redan känns som en klassiker. Aldrig förr har det dykt upp så många underbara låtar med sång i på ett spelsoundtrack.

Den övriga musiken består nästan uteslutande av så kallad ”cutscene”-musik, alltså låtar som hjälper till att föra handlingen framåt när karaktärerna konverserar. Mest omedelbar är ”End of Small Sanctuary”, som med sina svängiga gitarrer och osedvanligt snygga trumkomp bär på melodier så kraftfulla att låten skulle kunna göra skivans sångteman sällskap. Men det finns ännu bättre instrumentala spår, flera av dem uppbyggda kring noggrant utmejslade pianoslingor, uppbackade av medryckande industribeats. Allra bäst blir det i mycket lyckade ”Breeze - in Monochrome Night”, men pärlor återfinns även i ”Dance with Night Wind” och ”Walk on Vanity Ruins”. Bristol-scenen har alltså inspirerat Yamaoka kraftigt i vissa spår, men det verkar även som om Depeche Modes hyllade album Ultra har snurrats flitligt i hans CD-spelare. Jämför Yamaokas jazzfunkiga ”Sickness Unto Foolish Death” med DM:s ”Barrel of a Gun” - introt är på pricken likt!

En stor del av musiken på Silent Hill 3 OST går i melankolisk anda. Den dystraste av dem alla är lågmälda ”Never Forgive Me, Never Forget Me”, som är så sorgsen att man får en klump i halsen, särskilt om man vet när i spelet låten spelas. Det är en av få kompositioner som saknar trumkomp, vilket gör att genomslagskraften blir ännu starkare. ”A Stray Child” inleder lite otäckt, med ett brummande ljud som låter som ett stort, farligt djur någonstans i fjärran, men snart utvecklas det till en mer ordinär komposition, med en melodislinga som faktiskt hör till spelets allra starkaste. En annan höjdare är ”Please Love Me…Once More”, som med sin minimalistiska gitarrslinga för tankarna till mästerverket ”Tears of…” från Silent Hill OST.

På den icke-europeiska versionen av Silent Hill 3 OST finns det en exklusiv remix av låten ”Rain of Brass Petals”, remixad av det svenska synt-/industribandet Interlace.

Soundtracket till första Silent Hill dominerades av blytung industri. Till uppföljaren hade dock dessa stycken reducerats kraftigt i antal, och på det tredje soundtracket syns de knappt till alls. Den enda kompositionen som ens kommer i närheten av de våldsammaste stunderna på Silent Hill OST är ”Prayer”, där Yamaoka tar i så hårt att låten ibland är snubblande nära att kännas fånig, men som lyckligtvis stannar på rätt sida gränsen. Lite lättare industri hittar vi i ”Flower Crown of Poppy”, som med sitt fabriksklank påminner om ”Betrayal” från Silent Hill 2 OST, bara inte lika slagkraftig. Men bara för att det finns så få industrisymfonier på soundtracket betyder det ju inte att de saknas i spelet - tvärtom kryllar det av dem där. Men eftersom Yamaoka så tydligt har gått in för att göra en mer kommersiell platta än tidigare så är det kanske inte konstigt att just de låtarna är i minoritet, och jag är beredd att ställa mig bakom honom i den här frågan.

Det allra starkaste och viktigaste ögonblicket på Silent Hill 3 OST får vi uppleva ungefär halvvägs, i ”Letter - from the Lost Days”, med sång av Melissa Williamson. Det är ingen rocklåt, utan snarare en slags fusion av Massive Attacks ”Heat Miser” och Portisheads ”Mysterons”. För de som inte har hört dessa två mästerverk kan jag tala om att det handlar om kyliga keyboards, ett snyggt industrikomp och Williamsons otroligt rörande sångröst. Hon sjunger dessutom, hör och häpna, en riktigt bra och tänkvärd text, och låten liknar ingenting annat Yamaoka gjort. Intressanta textrader dyker även upp i ”I Want Love”, en mer tillbakalutad version av studiomixen, och faktiskt ännu mer gripande än sitt rockigare dito.

Spelet Silent Hill 3 återknyter som bekant mycket till första delen, men med musiken finns det inte direkt några liknande kopplingar, förutom i låten ”Hometown”, en parafras av huvudtemat till första spelet, fast nu med sång av Joe Romersa. Låten är relativt trogen originalet, med giftiga elektroniska effekter och ett par nya passager. Kan man även bortse från att Romersa sjunger textrader som ”This town will eventually take me” så har man ett riktigt coolt sluttema till Silent Hill 3. Och inte kunde väl någon ana att David Bowie har en hemlig tvillingbror från Silent Hill? Lyssnar man på Romersas sångröst så är det inte svårt att höra likheten. Lite kul kuriosa är att samme Joe Romersa även står som ”Music Supervisor” i skivkonvolutet.

Hur bra Silent Hill 3 OST än är så är det tyvärr inte perfekt. Den första svagheten gör sig tydlig på spår tre, ”Float Up from Dream”. Det är ett ambient stycke, som dock förstörs av dialog ur spelet. Dessa dialogsnuttar, som samtliga tillhör spelets religiösa fanatiker Claudia Wolf, är tyvärr ett återkommande inslag på soundtracket och stör en hel del. Det är faktiskt inte ens den riktiga dialogen från spelet, utan den framförs av Melissa Williamson. Nog för att Yamaoka har fattat tycke för hennes röst, men den här typen av överexponering hade vi verkligen klarat oss utan. Särskilt eftersom dialogen inte höjer stämningen ett dugg, då den mest känns flummig och påfrestande. Jag har mycket svårt att se vitsen med det här påhittet, och man kan verkligen fråga sig vad upphovsmannen ville med den här idén.

Industrikompositionerna har som sagt fått stå tillbaka för melodierna på Silent Hill 3 OST, vilket framkallar en och annan nackdel. Detta betyder nämligen att det inte finns några bosslåtar alls på soundtracket, vilket är olyckligt då framförallt sista bosstriden hade ett riktigt tungt, Castlevania-inspirerat orgelepos till låt. Dessutom kan jag tyvärr meddela att Yamaoka gör en ”Not Tomorrow 1” även på detta soundtrack, alltså klipper bort det bästa partiet ur en låt innan han placerar ut den på skivan. Denna gång är det ”Innocent Moon” som drabbas, vilket resulterar i att vad som ursprungligen var en kanonlåt reduceras till ett av de blekare spåren på skivan.

Det absolut värsta är dock att Yamaoka på Silent Hill 3 OST beslutat att inte inkludera det som enligt mig är spelets kanske bästa komposition, nämligen den mäktiga låten från resultattavlan som man får se när man klarat spelet. Det är ett mycket märkligt beslut från Yamaokas sida, och totalt omotiverat. Att sedan se att poänglösa låtar som ”Heads No. 2” och ”Sun” (som i stort sett bara består av dialog) fick vara med istället gör mig riktigt irriterad, för att inte säga förbannad. Det är fadäser som denna som gör att Silent Hill 3 OST inte kan få högsta betyg av mig, hur mycket jag än vill dela ut full pott. Men soundtracket måste straffas på något sätt, för mot denna typ av idioti ska det statueras exempel. Det är en sak att ointressanta låtar från ett spel försvinner i överföringen till CD, men att ta bort en av de bästa låtarna är fullkomligt oacceptabelt.

Det är beklagligt att det är som det är med Silent Hill 3 OST, för med lite korrigeringar skulle det rent utav kunna vara det bästa soundtracket i Silent Hill-trilogin. Akira Yamaoka har nämligen aldrig skrivit så omedelbara och energiska melodier som han gör just nu och Silent Hill 3 OST är, trots utelämnade höjdarlåtar, helt fantastiskt. Akira Yamaoka har skapat ännu ett unikt album som förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet och respekt som sina föregångare. Du hittar inget liknande på spelmusikmarknaden idag, och jag törs redan nu lova att det inte kommer släppas några bättre spelsoundtrack under år 2003.

Av Niklas Lundqvist [2003-08-12]