Remix64 Volume 2 - Into Eternity

Den första Remix64-skivan plockade många pluspoäng tack vare sin lekfullhet och inte alltför överdrivet seriösa framtoning, men till del två vill man bli tagen på allvar. De poppiga arrangemangen har till stor del fått lämna plats för mer episka versioner av de klassiska Commodore 64-låtarna, vilket är på både gott och ont.

Nästan alla inblandade från volym ett har återvänt till andra skivan, och det är bara att konstatera att Remix64 Volume 2 - Into Eternity är ett universellt projekt i allra högsta grad. Musiker från Danmark, England, Italien, Tyskland och även Sverige (tack vare Carl Larssons arrangemang till en låt från spelet Barbarian) finns representerade, medan gentlemannen Neil Carr fortfarande styr och ställer i bakgrunden.

Den första besvikelsen som slår en är att man valt att ta bort de ”hyllningar” som förgyllde första albumet, där varje låt var en dedicering till en inflytelserik artist/grupp/producent som hade sin storhetstid på 80-talet. Det första albumets konvolut var dessutom fyllt med intressanta kommentarer från de inblandade, men nu får vi istället en massa flummiga historier som inte säger mycket. Inledningsvis står det alltså klart att Remix64 Volume 2, trots sitt ambitiösa yttre, är en liten besvikelse redan innan man har börjat lyssna på musiken.

Det blir inte bättre av att den första låten visar sig vara ett sex och en halv minut långt intro, med vilda gitarrsolon och desperata skrik. Precis så dåligt som det låter. Det är svårt att sluta snegla mot skivhyllan och den första Remix 64-skivan, som med sitt perfekta öppningsspår ”Glider Rider” direkt satte tonen och visade hur en bra remixskiva ska låta. Lyckligtvis blir det snabbt bättre, tack vare stabile Thomas Detert och hans arrangemang av Rob Hubbards ”Spellbound”. Visserligen når inte låten samma höjder som Deterts två bidrag till första skivan, men det är ändå ett av de bästa spåren här. Ännu mer lyckad är Deterts andra låt på skivan, en 80-talsosande version av Chris Hülsbecks genombrott ”Shades”.

Så här skulle Remix 64 Volume 2 ha sett ut från början, men av någon anledning gick man inte hela vägen med det episka och valde istället ett slags kollage med C64-figurer.

När man remixar Hülsbeck får man dock mycket gratis, vilket visar sig i Rafael Dylls tappning av high score-temat till klassikern The Great Giana Sisters. Här har vi ett bra exempel på hur annorlunda den andra Remix64-skivan är gentemot den första. Till skiva nummer ett hade man garanterat gjort ännu en version av det klassiska huvudtemat, men nu är det episka nummer som gäller. Tacksamt nog är detta ännu en underskattad och bortglömd Hülsbeck-melodi, som gör sig perfekt i händerna på Dyll och hans arrangemang. Skönsjungande svenskan Karin Öjehagens stämma är grädden på moset, vilket gör detta till en alldeles utsökt ballad.

Allt är inte bra med Remix64 Volume 2. Kring plattans mitt dyker det upp en uppsjö av arrangemang som är överdrivet pampiga och låter som om de blev över från någon dålig fantasyfilm. Dessa låtar får undertecknad att tänka på alver, riddare, dvärgar, narrar och prinsessor som har fest i något stort slott på medeltiden. Jag vet inte hur det är med er, men själv klarar jag mig gott utan habila musiker som tror att de tonsätter Sagan om Ringen-trilogin.

Det goda överväger dock det onda som helhet, vilket gör skivan till en rätt så trevlig lyssnarupplevelse. Förutom tidigare nämnda höjdare så har ”African Dawn” ett mycket spännande arrangemang, med en skön melodi kombinerat med afrikanska rytmer, medan ”Mountains of Sorrow” lyckas mer än väl med sina Asienflörtar. Sedan kan man inte låta bli att le åt italienaren Gianluca Verrengias rockiga hyllning till sin landsman Vince DiCola och dennes Rocky IV-soundtrack i ”Nowhere to Run”, trots att arrangemangets ylande elgitarrer från 80-talet representerar allt vad dålig smak heter.

I min recension av första Remix64-skivan så önskade jag mig något i stil med ”en uppföljare med enbart episka versioner av C64-låtar”, och det är just vad jag har fått med Remix64 Volume 2. Detta förde som sagt med sig flera pärlor, men tyvärr också en del bottennapp, vilket gör att man ofta längtar tillbaka till poplåtarna från första skivan. Lagom är nog bäst, trots allt.

Av Niklas Lundqvist [2004-04-02]