Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty OST

Tv-spel idag rör sig i allmänhet allt närmare filmvärlden för varje dag som går, med milslånga dialoger, invecklade historier och snabba klipp i berättandet som vanliga exempel. Musiken har av naturliga skäl hakat på, då mängder av spelutvecklare numera förser sina kompositörer med enorma symfoniorkestrar för att försöka blåsa liv i musikstyckena. Detta är enligt mig en oroande utveckling, då man alltför ofta verkar tro att en orkester automatiskt ska resultera i omedelbar succé. Visst låter det proffsigt, men alltför ofta alldeles för strömlinjeformat och slätstruket.

Hideo Kojimas Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty är ett perfekt exempel på när melodierna kommer i andra hand. Till det filmiska PlayStation 2-spelet kallades filmmusikkompositören Harry Gregson-Williams (The Rock, Enemy of the State) in för att göra det han är bäst på, nämligen pampig filmmusik i typisk Hollywood-anda. Det visade sig fungera hyfsat i spelet, men på skiva gör Gregson-Williams brister som kompositör sig påminda. Det håller inte att på en hel skiva spotta ur sig i stort sett samma typ av kompositioner, det krävs åtminstone ett litet uns av variation och påhittighet för att det ska fungera smärtfritt.

Först de positiva aspekterna med Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty OST, där framförallt en låt har blivit väldigt omtalad. Givetvis är det öppningsspåret ”Metal Gear Solid Main Theme” det handlar om. Här gör Gregson-Williams sin egen version av huvudtemat från Metal Gear Solid, vilket medför smattrande beats över episka stråkar och mäktiga körer. Det fungerar oerhört bra, och det råder ingen tvekan om att Gregson-Williams Hollywood-version är vida överlägsen originalet, skrivet av Tappy Iwase. Men efter huvudtemat, då? Finns det ett liv efter det? Till större delen: nej. När Gregson-Williams inte har andras melodier att förlita sig på så faller majoriteten av hans kompositioner platt, och eftersom större delen av Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty OST innehåller låtar av honom så uppstår stora problem.

I ett par spår så fungerar dock hybriden film- och spelmusik alldeles utmärkt. Både ”Opening Infiltration” och ”RAY Escapes” innehåller gott om dramatiska stråkpartier och oväntade vändningar som höjer lyssnarens puls flera gånger om. Gregson-Williams lyckas dessutom perfekt med storskurken Revolver Ocelots tema. Här jobbar han främst med elektroniska effekter och stämningar istället för de sedvanliga stråkarna, vilket är trevligt som omväxling. Men utöver dessa få ljusglimtar så finns det inte mycket att hurra för på Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty OST.

Harry Gregson-Williams roll har från första början varit att skriva musiken till spelets filmsekvenser, och det är dessa som återfinns på den här skivan - med vissa undantag. Är man ute efter musiken som hörs under själva spelmomenten så får man snällt vända sig till det andra soundtracket från spelet; The Other Side. De låtarna har alla skrivits av Norihiko Hibino, som även bidrar med två låtar här, varav åtminstone den ena helt klart är värd att skriva hem om. Det är ”Fortune”, temat till den olyckliga terroristen med grav dödslängtan, som sticker ut med sin dämpade saxofon som halvvägs byter stil till mer militäriska takter för att sedan växla tillbaka igen. Kontrastrikt och mycket vackert.

Lika vackert blir det inte när Harry Gregson-Williams i ett försök att gå ifrån sitt vanliga sound ägnar sig åt förfärlig techno i ”Kill Me Now!”, en titel som på ett bra sätt sammanfattar hur jag brukar känna mig när den låten sätter igång. Visserligen sticker det spåret ut lite grann åtminstone, något man verkligen inte kan säga om resten av kompositionerna. Det mesta känns som återanvänt material från tidigare Gregson-Williams-filmer, fast sämre. Lyssna bara hur han skamlöst lånar av sig själv i ”It’s the Harrier!”. The Rock, någon?

Dessa minuspoäng framstår dock som små och oförargliga jämfört med vad som komma skall. På sista spåret så gör nämligen alla spelmusikälskares skräck entré: Rika Muranaka. Hon har gjort sig känd genom åren för att vara ganska taktlös med sina låtar, då de ofta inte alls passar in i helheten (”Esperándote” till Silent Hill är ett bra exempel). Dessutom är hennes bidrag i regel tämligen usla, se bara på ”I Am the Wind” från Castlevania: Symphony of the Night. Nu har det dock slagit slint på allvar, i och med ”Can’t Say Goodbye to Yesterday”.

Soundtracket till Metal Gear Solid 2 har även släppts i Europa. Skillnaden mellan de olika utgåvorna är pris och utsida.

Vad som har hänt med Muranaka, som faktiskt gjorde ett riktigt vackert sluttema till första Metal Gear Solid, vill jag inte ens tänka på. Hennes bidrag denna gång är nämligen en sliskig pianoballad (på hela sju och en halv minut!) av värsta sorten, och Carla White ger sken av att vara en barsångerska som inte har sett solljus på flera år. Det är smått chockerande att Muranaka trodde att hon skulle komma undan med ett pekoral som detta. Har hon drabbats av storhetsvansinne? Det verkar onekligen så. Är ”Can’t Say Goodbye to Yesterday” till och med den sämsta låten jag någonsin hört i ett spel? Ja, faktiskt. Är det här sista gången Rika Muranaka får medverka på ett spelsoundtrack? Förmodligen inte, men man kan ju alltid hoppas.

Helst skulle jag se att Harry Gregson-Williams enbart ägnar sig åt filmmusik i fortsättningen, men eftersom det är bekräftat att han gör musiken till Metal Gear Solid 3: Snake Eater så bör man kanske istället hoppas att han lyckas bättre den gången. Vi vet att han kan göra bombastiska versioner av andras låtar, men nu måste han bevisa att han kan göra egna kompositioner av större värde. Dessutom: ingen Rika Muranaka nästa gång, tack.

Av Niklas Lundqvist [2003-11-30]