Immortal 2

Vid första anblicken kan Immortal 2 lätt misstas för att vara vilket retroalbum som helst, men så är inte fallet. Två stora skillnader visar sig; för det första är det inte musik från Commodore 64 som står på schemat, utan klassiska låtar från den något underrepresenterade konsolen Amiga. Dessutom har samtliga originalkompositörer kallats in för att arrangera om sina gamla låtar. Ett klart intressant koncept att lägga upp en skiva på, men lyckas man ro det i hamn?

År 1999 släpptes den första Immortal-skivan, som då innehöll samtliga låtar från spelet Shadow of the Beast, samt tolv ytterligare remixer. En som lyssnade och gillade vad han hörde var Jan Zottmann, som genast fick egna idéer. Zottmann kontaktade första skivans producent, Ruben Monteiro, och de började diskutera en eventuell uppföljare. Monteiro gick slutligen vidare till andra projekt, och år 2000 tog Jan Zottmann över spakarna. Flera kända namn som Allister Brimble, Chris Hülsbeck, Andrew Barnabas, Richard Joseph, Tim Wright med flera anslöt, och skapandet av Immortal 2 var igång.

Medan första skivan innehöll all möjlig Amiga-musik fokuserar del två på det material som släpptes under åren 1990-1993, enligt många maskinens guldålder. Det räcker med att titta på skivans omslag för att förstå att det har lagts ner hårt arbete på produktionen. Omslaget illustrerar hur ett litet rymdskepp närmar sig en enorm, Alien-liknande varelse, medan skivkonvolutet visar bilder på organiska miljöer i stil med nyss nämnda film. Man kan få intrycket att musiken på skivan ska luta mer åt filmmusikshållet än vanligt, men det är istället traditionella remixer det handlar om. Välpolerade syntmattor och slingor, med ett och annat gitarrpålägg, samt lite orkestrala inslag där det passar.

Inledningsvis känns plattan lite trög. Öppningslåten är en klart godkänd rockversion av temat från bilspelet Lotus Turbo Challenge 2, medan Kylie Minogue-pastischen ”Dragonflight” är kul, men de håller inte måttet mot öppningsspåren från, säg, Remix64. Saker och ting blir snabbt bättre, dock. Kompositören Torsten Gellerich imponerar exempelvis enormt med sina två bidrag till skivan. ”Final Countdown” och ”Carcharodon: White Sharks” är båda nästan löjligt pampiga och skulle utan problem kunna agera huvudtema till vilket RPG som helst (ja, det inkluderar även Final Fantasy).

Samtliga låtar har som sagt uteslutande arrangerats av sina upphovsmän, med ett undantag. ”Jim Power Main Title” är skriven av Chris Hülsbeck, men han har inte arrangerat den. Istället är det den alltid lika pålitlige Fabian Del Piore (som samarbetade med Hülsbeck på Extreme Assault) som har tagit sig an den gamla klassikern, och han gör ett ypperligt jobb (med viss hjälp från svensken Mattias Adolfsson på gitarr). Remixen innehåller lyxiga syntar, tjutande elgitarrer och en typisk Hülsbeck-melodi, och Del Piores version är till och med bättre än Hülsbecks egen version från hans Rainbows-album. Skönt dock att vi på annat håll får livstecken från den numera rätt sparsamme Chris Hülsbeck. Han har nämligen arrangerat om ”X-Out”, en riktigt bra låt som underligt nog aldrig givits ut på CD tidigare.

Låten ”Battle Squadron” var från början påtänkt att användas till första Immortal-skivan, men fick utelämnas i sista stund. Här är den dock med, och vi bjuds på ett underhållande potpurri från den klassiska shootern. Särskilt mittenpartiet, som lånar starkt av Vangelis, är riktigt tjusigt. Skivans huvudspår är den efterföljande ”Lethal Xcess”, av Jochen Hippel. Här får syntarna för en gångs skull stå tillbaka lite för gitarrerna och basen. Resultatet låter som en poppig version av någon gammal Pink Floyd-låt, bisarrt nog.

Ett spår jag ständigt återkommer till är ”Gottabe” från Shadow of the Beast 3. Är det något område som lyser med sin frånvaro på Immortal 2 så är det just de här atmosfäriska och lågmälda kompositionerna, men här har vi åtminstone en. Originalet var aldrig särskilt märkvärdigt (vilket kompositören Tim Wright påpekar i skivkonvolutet), men den här versionen är en riktig fullpoängare. Sköna syntar och sångpålägg som gör låten ännu bättre, trots att de inledningsvis känns aningen fåniga.

Det finns inga dåliga låtar på Immortal 2, även om ett par förefaller lite opassande. ”Z-Out Level One” har en trevlig melodi, men blir snabbt enformig eftersom melodin förblir densamma hela låten igenom. ”SWIW Decimation” känns mest som ett förvirrande hopkok av New Age och syntpop, medan ”James Pond: Robocod”, trots sin osvikliga charmighet, nog ändå hade passat bättre i någon Disney-film. Men i övrigt har producent Zottmann gjort ett strålande jobb i att få plattan att låta så homogen och sammanhållen som möjligt - olika musikstilar till trots.

Skivan avslutar med låten ”Rain”, ett bonusspår signerat Jan Zottmann själv. Från början ville inte Zottmann ha med några av sina egna verk på skivan eftersom han ansåg att det inte passade, men till slut övertalades han. Tur var nog det, eftersom ”Rain” i slutändan visar sig vara det starkaste spåret på hela skivan. Det är en lugnande, über-syntig chill out-låt som Zottmann skrev 1995 och nu har uppdaterat till Immortal 2, med viss hjälp från Fabian Del Piore. Lite ironiskt att skivans bästa låt egentligen inte skulle ha varit med från början. Mer Zottmann-låtar till Immortal 3, tack!

Jan Zottmann har gjort ett ypperligt jobb med att producera Immortal 2. Han har tagit vara på Ruben Monteiros idéer och förfinat hela konceptet ytterligare. Gillar man remixad Amiga-musik, eller Commodore 64-musik för den delen, så är detta ett absolut måste. Det är ingen tvekan om att skivan är unik, men om den rent utav är ”odödlig”, det får tiden utvisa.

Av Niklas Lundqvist [2003-06-02]