Final Fantasy XI Original Soundtrack

Långt borta är sötebrödsdagarna då Nobuo Uematsu helt på egen hand gjorde musiken till de nio första delarna av Final Fantasy-serien. Men det var aldrig särskilt realistiskt att Uematsu själv skulle kunna göra detta i all evighet, och mycket riktigt, i Final Fantasy X så delade han och två andra kompositörer på uppgiften. Han trappade ner ytterligare i och med del elva, där han bidrog med just elva låtar, och i kommande Final Fantasy XII medverkar han knappt alls. Således gäller det att passa på att njuta av vad den gamle mästaren har att erbjuda, till nästa del har han troligtvis övergivit serien fullt ut till förmån för andra projekt.

Final Fantasy XI är annorlunda jämfört med de tidigare delarna eftersom Square Enix ville haka på trenden med onlinerollspel. Till och med en chocobo borde därmed kunna räkna ut med lilltassen att detta speglar av sig på soundtracket. Det är färre låtar än vanligt, eftersom det inte finns en utstakad handling att följa och heller inga actionsekvenser. Lägg därtill att musiken låter väldigt annorlunda än tidigare så har du ett soundtrack som inte är särskilt typiskt för Final Fantasy. ”Prelude” sitter visserligen som den ska, men något chocobo-tema syns inte till och ”Mog House” har inte mycket att göra med de populära kramdjuren som vi senast träffade i Final Fantasy IX.

Förutom Uematsu medverkar två andra kompositörer, och det är Naoshi Mizuta som drar det största lasset. Ett litet ologiskt val, kan tyckas, då han tidigare enbart gjord sig känd genom sitt industriella skräcksoundtrack till Parasite Eve 2. Då är Kumi Tanioka ett mer väntat namn, efter sin insats på Chocobo Mysterious Dungeon 2. Final Fantasy XI gav tydligen mersmak, för efteråt skrev hon musiken till GameCube-spelet Final Fantasy: Crystal Chronicles. Square Enix täcker gissningsvis upp för framtiden och hoppas nog att de här två ska kunna vara två potentiella kandidater att ta över när Uematsu kastat in handduken, men även om de är två lovande stjärnskott som stundtals glimrar till riktigt fint så infriar de kanske inte alla våra önskningar.

Final Fantasy XI OST är extremt tillbakalutat jämfört med sina föregångare. Låtarna är ofta långa och bygger sällan på mer än en melodislinga som sedan framförs i lite olika varianter. Ibland, som i Taniokas ”Gustaberg” eller Mizutas ”Heaven’s Tower” är resultatet strålande, men alltför ofta blir det en smula tradigt. Det är tyvärr många låtar på de två skivorna som envisas med att fly minnet, vilket säkert beror en del på att jag aldrig testat spelet. Men i slutändan borde det inte spela någon roll ifall musiken håller toppklass, och det gör den inte alltid här.

Den största besvikelsen är att kamplåtarna är så bleka. De känns mest som urvattnade versioner av ”Don’t Be Afraid” från Final Fantasy VIII, och det duger verkligen inte i ett spel där just strider är så mycket i fokus. Vidare är de karaktärsteman till spelets fem raser som radas upp i början på andra skivan ganska livlösa, även om Tanioka i alla fall försöker göra sina på lite mer okonventionella metoder än vad som är brukligt. Nu kan man visserligen undra hur väl en låt som ”Mithra” (som påminner om någon gammal Alphaville-dänga) passar in i kungadömet Vana’diel, men varje paus från de militäriska marschtrummorna som präglar soundet i övrigt är så välkommen att jag glömmer att rota i det.

Då maskineriet hackar en aning är det oerhört skönt att Nobuo Uematsu faktiskt visar gammal, god form på flera av sina bidrag. Framförallt öppningstemat står i en klass för sig. Det börjar med en viss harpmelodi som bör låta bekant vid det här laget, sedan tar ett episkt stråkarrangemang vid, för att sedan gå över i en manlig kör som framför det som kan kallas spelets ledmotiv, ”Memoro de la S^tono”. Det här är ett av seriens bästa öppningsteman någonsin och skulle säkert passa utmärkt på ett Konserthus här i Stockholmstrakten inom den närmsta tiden (lyssnar du, Arnie Roth?).

Uematsu har fler godbitar på lager, framförallt ”Ronfaure” är en komposition som är oerhört säkert genomförd. Det är något i det där rytmiska dunkandet som erinrar om Red XIII:s tema i Final Fantasy VII, och det är ett väldigt gott betyg. Även ”Airship” tar en tillbaka till den gamla goda tiden, då låten känns som en sammanfattning av vad ett prickfritt luftskeppstema ska innehålla (ledtråd: en visselvänlig melodi är ett måste). Sedan är väl låtar som ”Recollection” och ”Sorrow” egentligen inget märkvärdigt för att vara Final Fantasy, men i det här lite ljumma sammanhanget så sticker de ut på ett bra sätt.

Mot slutet på andra skivan så dyker det upp ett par låtar som är en större utmaning att lyssna på, vilket definitivt lyfter helhetsintrycket. Naoshi Mizutas dystra ”Castle Zvahl” är intressant för att den är över nio minuter lång, men det dröjer till slutet innan den verkligen börjar röra på sig, och effekten blir så mycket starkare just därför. Sedan blir man närmast chockad när man upptäcker att det är en nätt liten japanska som står bakom ”Fury”, ett mörkt stycke med elektronisk prägel. Bäst är ändå Uematsus ”Repression (Memoro de la S^tono)”, som är en arrangerad version av ledmotivet framförd med en synthorgel (tänk introt till Ozzy Osbournes ”Mr. Crowley”). Det hade helt klart varit en mer värdig avslutning än att höra Mizutas ”Vana’diel March” en gång till...

Som ni säkert har listat ut vid det här laget så är Final Fantasy XI OST inte ett av de bästa i serien. Det är helt enkelt för många kompositioner som går på tomgång och inte utmärker sig tillräckligt. Men det är ändå mer genomarbetat än det mesta i konkurrensen och att Uematsu fortfarande, efter alla dessa år i branschen, har så mycket melodier kvar i sig gör mig både upprymd och hoppfull inför framtiden. Det finns ett liv efter Final Fantasy för Nobuo Uematsu.

Av Niklas Lundqvist [2006-05-24]