Final Fantasy V: Dear Friends

Final Fantasy V har ibland kallats för ”det glömda Final Fantasy-spelet” då det aldrig fått lika mycket uppmärksamhet som de övriga elva delarna i serien. Inte så konstigt kanske då det kommer mellan de två superklassikerna Final Fantasy IV och Final Fantasy VI. Att det dröjde ända till häromåret innan det släpptes utanför Japan har väl inte heller direkt hjälpt upp situationen.

Efter att Final Fantasy V OSV hade släppts så var det dags för en arrangerad version av soundtracket. Denna gång valde Nobuo Uematsu något oväntat, att bege sig till Finland för att spela in ett antal omarrangerade versioner av musiken från spelet. Fast frågan är om omarrangerat är rätt ord. De flesta av låtarna på FFV: Dear Friends låter likadant eller mycket likt originalen. Den främsta skillnaden är att synthesizers av avsevärt mycket högre kvalitet än SNES:s ljudchip har använts. De är dock inte i närheten av den kvalitet som syntarna på exempelvis Project Majestic Mix. Musiken har hela tiden ett klart syntigt ljud.

Så här ser utsidan till den första utgåvan av Dear Friends ut. Vi förstår att albumet senare släpptes i en nyutgåva.

Albumet inleds av “Ahead on Our Way”. En bra öppning, men ganska omedelbart upptäcker man det stora problemet, vilket jag redan nämnt, med detta album. Det låter intill förväxling likt originalet, både i arrangemang och sound, och då är det åtminstone i mitt tycke inte stor idé att överhuvudtaget göra ett sådant här album. Så fortsätter det i ”Lenna’s Theme”, ”Pirates Ahoy” (en i och för sig mycket bra låt) och det irriterande moogle-temat ”Cripper Tritter Fritter!?”. Den sistnämnda är en tramsig låt som inte har mycket att göra på ett arrangerat album. Den funkar väl i spelet men är enbart tröttsam att tvingas lyssna på i stereon. Inte förrän i ”My Home Sweet Home” stöter vi på något originellt. Sång och kantele används för att skapa något nytt som inte hörts tidigare (faktum är att denna låt är orsaken till att jag alls köpte skivan). Synd bara att låten är så kort. Sedan så är det mera av det vi hört tidigare, bättre syntar än SNES:en, men inget som är speciellt spännande. ”Musica Machina” är lite av en frisk fläkt med sitt maskinella beat, industriella övertoner och allmänt hotfulla atmosfär, men det är för lite och för sent.

Jag tänker inte ta all heder och ära av denna skiva, det handlar trots allt om i grunden bra musik. Jag plockar inte fram den stora redaktionssågen (inlåst i ett skåp och får bara användas i nödfall vid recensioner av sällsynt vidriga album), men jag kan inte heller rekommendera denna skiva till andra än de som är mycket förtjusta i Final Fantasy V OSV. Avsaknaden av verkliga omarrangemang och nya idéer blir en allvarlig brist när inte syntarna är av någon bländande kvalitet. Chris Tilton demonstrerade på Project Majestic Mix att man kan komma undan utan att arrangera om musiken, bara man använder syntar och programmering av yppersta kvalitet för att lyfta en låt ifrån det konstlade SNES-soundet till något som låter verkligt bra (i detta fall tänker jag på ”FFVI Ending Theme”). Syntarna på Dear Friends är inte i närheten av detta, och då faller liksom lite av tanken med plattan platt (ursäkta ordvitsen).

Av Robert Steen [2003-02-08]