Perfect Selection: Dracula Battle

Vore det inte läckert om Castlevania-melodierna framfördes i metalversioner? Coverbandet The Minibosses gav en försmak på hur det låter när de spelade in diverse låtar från Castlevania 1-3. Låtarna var överförda från de digitala pipen till riktiga gitarrer, trummor och bas. Och det lät riktigt bra! Deras versioner var inget att klaga på ända tills jag fick vantarna på ett av tidernas bästa album. Dracula Battle.

Dracula Battle är en samling kända Castlevania-låtar som framförs i metalversioner utav ett gäng japanska killar som verkligen kan sin metal och sina instrument. Skivan är som vilken metalskiva som helst. Allt finns här: ballader, snabba, långsamma och extremt tunga stycken. Låtarna är plockade från spelen Haunted Castle till Dracula X (Rondo of Blood). Och man kan inte vara besviken - de flesta favoriter är med och även några mindre kända nummer som man inte har lyssnat till så ofta. Man har också tagit sig friheten att ändra och utöka låtarna för att få det hela att låta så bra som möjligt. Som tur är har man struntat i att lägga till sång och lämnar alla låtar helt instrumentala, som de ska vara.

Skivan öppnas med låten ”Beginning” följd av ”Bloody Tears”. Jag känner direkt hur Castlevania-känslan sitter där. De välkända melodierna är tillbaka fast nu med gitarrer, bas och trummor som backas upp av syntar och en rejält spöklig orgel! Jag förstår knappt hur man kan pumpa ut något så bra ur två gamla 8-bitshits. ”Ripe Seeds” är hämtat från Game Boy-versionen av Castlevania II. Ännu en gång förvånas jag hur man lyckas skapa en så fyllig låt av så lite. Mycket eget är pålagt, men låten förlorar inte Castlevania-stuket. Orgeln gör sitt jobb och får det hela att låta som en uppspeedad Deep Purple-låt.

De två balladerna ”Requiem for the Nameless Victims” och ”Calling from Heaven” är bland det bästa mitt öra fått lyssna till. När gitarren tystnar och orgeln kommer in så är det nästan så att man blir mörkrädd. Det kanske mest kända stycket ”Vampire Killer” känns inte lika fulländat som de andra låtarna men håller ändå hög kvalitet. Gitarrerna spelar en stor roll i låtarna och de många solon som dyker upp är av hög metalkvalité!

Skivan innehåller tio låtar som matar ditt öra med 40 minuters musik. Man har inte direkt utnyttjat skivans utrymme, men kvalitén på låtarna är så hög att man glömmer det. Man kan inte lyssna sig less! Om nu så är fallet så kan jag avslöja att det finns en uppföljare.

Dracula Battle trycks ej mer och existerar endast i ett litet antal. Om du ska ha tag på ett exemplar så får du söka dig till de större aktionssajterna och vara beredd att punga ut uppemot 1 000 SEK för denna godbit.

Det som gör detta album så bra är att det helt enkelt är en bra metalskiva. Castlevania-känslan är fortfarande kvar och stuket på låtarna blandas mycket bra. Jag har aldrig i mitt liv hört japaner spela så bra metal som detta. Man behöver inte vara Castlevania-fan för att kunna lyssna till denna skiva. Gillar man metal, älskar man detta!

Av Johan Sjöblom [2003-06-02]

---

Davids recension

Är inte så insatt i metalgenren, men typ så här är det väl:

Power Metal = Symfonirock + Schlager + Stora körer
Death Metal = Hör ej vad de sjunger
Heavy Metal = Bly, Nickel, Polomium, Paromium med mera

Det finns metal-spel också, det vill säga hårda spel. Många C64-spel tycker jag är metal och C64-musik är definitivt metal, ibland hårt så det förslår. Det kommer dock inte så många metal-spel nu för tiden, men några Metroid, Final Fantasy VII och Super Mario Kart, och så alla dessa rymd-shoot 'em ups med Gradius i spetsen. Hårda, väldesignade och oförlåtliga.

En spelserie som alltid varit metal är Castlevania-serien som med Perfect Selection: Dracula Battle förlänas en riktig metal-skiva. Låtarna härstammar från flera olika spel i Castlevania-serien, men det är inget som stör helheten.

Jag är imponerad över sättet att sparka igång skivan. Det är pang på direkt i ”Beginning” och sedan öser det på hela vägen till slutet av skivan (borträknat den obligatoriskt sega hårdrocksballaden i mitten). För hårdrock är det verkligen, om än inte av senaste innovativa snitt. Varken rap- eller nu-metal här utan mer skräckromantisk heavy metal med en kyrkorgel inslängd här och var. Och det gör inte så mycket att det är lite gammaldags då musiken faktiskt var avsedd att ackompanjera händelser för sådär tre- fyrahundra år sedan i Castlevania-världen.

”Bloody Tears” från Simon’s Quest har ett halsbrytande orgelsolo - endast munkkören saknas. ”Cross a Fear” börjar också lagom kaxigt, och fortsätter övertygande. I ”Ripe Seeds” lägger sig någon mystisk dimma som ett filter över gitarrsolon och bastrummor och man får en skymt av den skuggdimension där Dracula och hans vänner är tvungna att bo.

Konami har även släppt andra skivor med battle-tema, till exempel Shooting Battle.

I låt nummer fem kommer dock metal-genrens svaghet fram. Tio hårda låtar behöver nämligen en eller två lugna, men anledningen till hårdheten och snabbheten tror jag är ett sätt att visa hur bra man är på att behandla sitt instrument i dessa electronica-dagar, vilket för mig vidare till tanken att jag i alla fall inte är intresserad av musik för att folk spelar bra, utan att det skickliga spelandet i sig är ett sätt att framhäva de torra tonerna på pappret eller för den skull i kompositörens slemmiga hjärna. Om man sätter behovet att spela bra framför att göra så bra musik så möjligt, tycker jag att man missar något på vägen. ”Requiem for the Nameless Victims” är hursomhelst nästan som Mariah Carey, fast utan sång, alltså lite halvtrist, men trevlig ändå, med en stark melodi.

”Op. 13” är faktiskt lite väl mycket gitarrmangel för min smak, men ganska skojig ändå. Låter lite splittrad, kanske något bristande respekt för originalmelodin som jag dock inte har hört.

Den allsmäktiga ”Vampire Killer” från det första Castlevania är cool och funkig med stämningsfull bakgrundskör, men spelas den inte lite för långsamt? Egentligen är den väl mer en poplåt till karaktären än heavy metal. Mot slutet blir det lite väl jämntjockt när massor av gitarrpålägg dyker upp. För min del lyssnar jag hellre på den mer energiska versionen på Dracula X-soundtracket till PC-Engine.

”Calling from Heaven” börjar överraskande långsamt, på ett klaustrofobiskt och katedralt sätt. Den är på sätt och vis en andra ballad, men jag tycker att den på grund av vissa stämningar höjer sig från mängden och som en paradox blir nästan mysig, med inslag av mörk galenskap mot slutet. En avvärjande känsla, oundvikligt slut och avvikande besatthet. Mycket orgel och nedstämd elgitarr. Man vaggar med i sången som aldrig tar slut.

Som ett svar på Judas Priests ”Living after Midnight” skickar Konamis kompositörer i den sista låten ett kryptiskt meddelande, ”Don’t Wait Until Tonight”. Den börjar med hela melodier, krackelerar sedan långsamt och har mot slutet brutit ihop totalt. Här bär musiken verkligen fram undermeningen.

Största svagheterna på skivan är de perfektionistiska musikernas just snudd på perfektionistiska spel, något fantasilösa trummor och bristen på dynamik i annan form än två ”ballader”. De bästa stunderna tycker jag bjuds när det är spännande dynamik och omväxling, överraskande vändningar och omutliga rockpassager (vad nu det betyder ...). Som helhet räcker dock de grymma Castlevania-melodierna och bra arrangemang långt.

Perfect Selection: Dracula Battle kan vara krånglig att komma över, då den inte tillverkas längre. eBay är mitt bästa tips, men även där kan man få leta och betala en rejäl slant. Men som vi redan vet finns det andra sätt att tillgodogöra sig musik ...

Som sagt; vänta inte till i natt ... Lyssna på Perfect Selection: Dracula Battle redan idag!

Av David Wallgren [2001-10-28]