Back in Time 3

Ett skivomslag säger mer än tusen ord. Titta bara här till höger, på Back in Time 3 – A Space Odyssey. Ett kraschat rymdskepp på en röd planet som gissningsvis ska föreställa Mars. En text som lagom kaxigt deklarerar att detta är ”A Chris Abbott Production”. Ett suffix som för tankarna till Stanley Kubricks klassiker 2001 – A Space Odyssey. En 3:a som är sådär snyggt upphöjd som i den underskattade Alien 3. Förstår ni min poäng?

I den tredje och sista delen i Back in Time-serien vill upphovsmannen Chris Abbott kort och gott leva ut sina allra vildaste science fiction-fantasier. Ljudkvalitén är oerhört imponerande och är ljusår ifrån den ljudmässigt knackiga första delen. Det är Rob Hubbards låtar som får störst spelrum, den tidigare så dominerande Martin Galway har faktiskt bara med en (1) låt. Kors i taket! Annars är allt i sin ordning - med Chris Abbott som den flitigaste arrangören, uppbackad av ett par nya stjärnskott.

När man bläddrar i skivkonvolutet får man lätt intrycket av att Abbott & C:o har tagit sin uppgift på lite väl stort allvar. Lekfullheten från Back in Time 2 är som bortblåst. De sedvanliga anekdoterna från varje låt får nu dela utrymme med en lång science fiction-berättelse som är upplagd som en loggbok. Precis den sortens trams jag gärna hoppar över i vanliga fall. Abbott menar dock att det är meningen att musiken och historien ska upplevas samtidigt. Men med en mastig speltid på nästan 80 minuter är det lätt att bli uttråkad. Det är inte meningen att man ska lyssna på spridda spår, utan att helheten ska fungera som en saga. Konceptet vill sig inte riktigt, tyvärr.

Ett annat problem är det låga tempot. I de föregående delarna var det mycket fart och fläkt, men här rullar det på i sakta mak. Ett par snabba låtar finns det, som till exempel ”Shadowfire” och ”One Man and His Droid”, men det är inte tillräckligt för att göra någon större skillnad. Istället är det tyvärr alltför många kompositioner som aspirerar på att vara med i någon lättglömd B-film, vilket passar C64-originalen illa.

Det finns trots allt ett par ljusglimtar här, även om de är väl gömda. ”The Last V8” är relativt ensam med sina popmelodier, som minner om den andra skivan i serien. Finast är dock de tre versionerna av Rob Hubbards ”Zoids”, som går under namnet ”Ancestors” här. Den atmosfäriska första versionen skulle syntgeniet Jean-Michel Jarre lika gärna ha kunnat producera, med allt vad det innebär. Version nummer två är däremot fartfylld och pampig, medan avslutningen är av det mer organiska slaget.

Att binda musiken till en så oengagerad story som den i skivkonvolutet är den stora svagheten med Back in Time 3. Dessutom ger skivan ett visst sken av att de bästa låtarna användes redan i de tidigare delarna. Att skivan ändå känns som en värdig avslutning för den här serien har med det otroligt ambitiösa hantverket att göra. Även om maskineriet hackar en aning.

Av Niklas Lundqvist [2005-07-21]