Studio Ghibli, Nintendo och Square Enix har alla stått för oförglömliga klassiker i film- och tv-spelsväg samt till stor del bidragit till att sätta Japan på kartan för en bred publik när det gäller dessa konstformer.

På konserten Big in Japan hyllades musiken från tv-spel, tv-serier och filmer. Malmö SymfoniOrkester uppbackade av Malmö Akademiska Kör och dirigent Damian Iorio stod för en finstämd afton med mycket spelglädje och finess.

Konferencieren tillika operasångaren Rickard Söderberg berättar entusiastiskt om sina mindre härliga stunder i Zelda-serien i form av fetch quests från The Wind Waker och vattentemplet i Ocarina of Time. Han förklarar dock samtidigt sin stora kärlek till serien som han älskar så mycket att hans kropp pryds av diverse tatueringar på temat. Senare under konserten sjunger Rickard imponerande nog på japanska i “Kamado Tanjiro no Uta” från tv-serien Demon Slayer.

Zelda-sviten är en självklar höjdpunkt under kvällen. Det är ett väldigt bra sammansatt arrangemang som spelats många gånger genom åren på diverse konserter, men som håller än i dag. Svepande fina “Hyrule Field” från The Legend of Zelda: Ocarina of Time får mycket plats, men andra höjdpunkter som “Hyrule Castle” från A Link to the Past och det självklara huvudtemat från serien ges också tid. Malmö SymfoniOrkester framför dessa oförglömliga toner av Koji Kondo med en riktigt härlig spelglädje.

En konsert utan Nobuo Uematsus musik är sällsynt i dessa sammanhang. Denna kväll är det Final Fantasy VII som får representera hans verk. Dessvärre för en trogen besökare kan det dock kännas en aning repetitivt att höra samma stycken som spelats otaliga gånger tidigare när det finns så mycket att hämta ur Uematsus låtskatt.

Det var fint att se ett svenskutvecklat spel i programmet. Göteborgsbaserade Wishfully Studios finstämda Planet of Lana har hämtat mycket inspiration från Studio Ghiblis världar. Musiken är dessutom skriven av en japansk kompositör, vilket gör det hela till ett fint svensk-japanskt samarbete. Takeshi Furukawas stycken har något utomjordiskt lugn över sig och fungerar utsökt i detta sammanhang. Senare spelas även en svit med hans verk från The Last Guardian och det är lika hög klass där.

En av konsertens dragplåster är utan tvekan Joe Hisaishi otroliga musik från klassiska Studio Ghibli-filmer. När “Cat Bus” och huvudtemat spelas syns många leenden och ett härligt gungande bland barn och vuxna i publiken. Det märks även att orkestern verkligen njuter av att sprida glädjen som dessa stycken ger.

Studio Ghibli-hyllningen består även av “One Summer Day” från Spirited Away samt “The Legend of Ashitaka” från Princess Mononoke som båda är svåra att värja sig emot. I sin helhet ger detta mersmak och nu hoppas undertecknad på en konsert helt tillägnad Studio Ghibli med Joe Hisaishi vid rodret framöver.

Orkester: Arméns Musikkår
Plats: Filadelfiakyrkan, Stockholm
Datum: 19 november 2016

Efter tio år av spelkonserter med symfoniorkester är jag fortfarande sugen på mer. Däremot har jag de senaste åren mest sett fram emot annorlunda upplägg som exempelvis de David Westerlund stått för i och med potpurrin av ljud som var Gamers X-Mas samt när han såg till att Nobuo Uematsus band Earthbound Papas kom till Stockholm för att rocka loss.

Orvar Säfström har under en längre tid varit inne på att göra något annorlunda och i november var det så äntligen dags att se resultatet i form av konserten DefCon 1 som hölls i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Symfoniorkestern var utbytt mot Skandinaviens största blåsorkester: Arméns Musikkår. Från vaktparad till spelmusik. Steget känns långt, men det skulle visa sig vara en klockren kombination.

För några år sedan besökte jag en spelkonsert i Tokyo där just en blåsorkester stod för tonerna. Det visade sig fungera riktigt bra. DefCon 1 visar samma sak, men lägger även en annan touch på det hela i och med ett flertal riktigt lyckade jazzinslag.

Det för mig helt okända peka-och-klicka-spelet The Neverhood överraskade med riktigt svängiga toner. Det syntes tydligt att Arméns Musikkår stortrivdes. Peter McConnells svängiga och skönt mörka soundtrack till klassikern Grim Fandango väckte starka känslor och orkestern briljerade fullständigt. Det är exakt så det ska låta! Många års väntan att få höra Grim Fandango live var till ända.

Strålande Sabina Zweiacker stod för sången denna afton. Orvar berättar att Sabina har framfört ”The Dragonborn Comes” från Skyrim på alla konserter de jobbat tillsammans med. DefCon 1 är inget undantag och mashupen mellan Skyrims huvudtema och Youtube-artisten Malukahs tolkning ”The Dragonborn Comes” är här episk om än något nedbantad jämfört med versionen för symfoniorkester.

Yoko Shimomura är högaktuell som kompositör till nyligen släppta Final Fantasy XV. Den här kvällen uppmärksammades dock hennes musik från Legend of Mana, en Playstation-klassiker till soundtrack. Orvar Säfström berättar den märkliga historien om hur det kom sig att ”Song of Mana” har svensk sång. Det skulle vara något exotiskt – och då föll valet på svensk sång. Så klart.

Originalet framfördes av f.d. Rednex-sångerskan Annika Ljungberg. Här är det Sabina Zweiacker som sjunger troget originalet. Det är en vacker sång med en minst sagt udda text och jag är glad att ha fått höra den live. Utöver Legend of Mana ingick även musik från Secret of Mana och till och med några toner från Kenji Itos mästerverk Mystic Quest som är det första spelet i serien.

James Bond-vibbar fick vi i form av ”Snake Eater” från Metal Gear Solid 3, där Arméns Musikkår återigen visade toppform. Huvudtemat från Final Fantasy VII visade sig fungera bra även med blåsorkester, även fast arrangemanget var snarlikt det som spelats tidigare med symfoniorkester på diverse konserter. Det är dock ingen nackdel att återanvända då det är ett av de finaste arrangemangen jag hört.

Framåt slutet var det dags för en världspremiär: Battlefield 1, med musik av Johan Söderqvist och Patrik Andrén. Orvar Säfström berättar att han blev glad när han fick höra att spelet skulle utspela sig under Första Världskriget och hoppades på mer finstämda toner som skulle kunna passa in på en konsert som denna. Det visade sig vara en lyckad kombination, där de lugnare partierna stack ut mest. Sedan är det ju svårt att sluta nynna på Joel Erikssons klassiska huvudtema som har hängt med ända sedan det första spelet i serien.

Jag tycker att ett extranummer alltid ska bestå av något som inte redan framförts på konserten ifråga. Här lyckas DefCon 1 infria detta önskemål och bjuder på Nobuo Uematsus mästerliga operastycke ”Aria di mezzo carattere” från Final Fantasy VI. Detta är för mig höjdpunkten, då Sabina Zweiacker sjunger omänskligt bra och återigen visar att detta tillhör spelhistoriens största stunder.

DefCon 1 visade sig vara en riktigt frisk fläkt till spelkonsert. Jag hoppas på fler lekfulla kombinationer framöver.

Plats: Stockholms Konserthus
Datum: 9 juni 2016
Orkester: Kungliga Filharmonikerna
Arrangemang: Roger Wanamo, Jonne Valtonen, Masashi Hamauzu

Thomas Böcker har producerat spelkonserter i över ett decennium och hyllningskörerna har hörts ända sedan starten i Tyskland 2003. Final Symphony med musik från Final Fantasy VI, VII och X var en ny typ av upplägg, med långa svepande symfonier som vardera utgjorde en musikalisk berättelse från en del i serien. Premiären ägde rum i Tyskland 2013 och ett år senare tog sig turnén till Stockholm.

Nästan på dagen två år senare var det dags för Final Symphony II att inta Stockholms Konserthus. Precis som föregående produktion står Roger Wanamo, Jonne Valtonen och Masashi Hamauzu för arrangemangen.

Efter en inledande nyskriven fanfar av Jonne Valtonen drar Final Fantasy XIII-hyllningen ”Utopia in the Sky” igång. Originalmusiken är dessvärre inget jag minns av de få timmar jag spelade. Det enda som har satt sig är det ikoniska fajtingtemat ”Blinded by Light”. Jag hojtar till först när jag hör detta stycke. Dessvärre ger resterande del av ”Utopia in the Sky” inte mig något långvarigt minne.

Foto: Jan-Olav Wedin

Ett piano lyfter som fågeln Fenix ur konserthusets golv och Terés Löf intar scenen. Här inleds konsertens allra finaste stund, då Final Fantasy IX hyllas i Roger Wanamos ”For the People of Gaia”.

Det görs så mycket rätt här, men först och främst måste jag prisa pianisten. Terés dansar fram i Nobuo Uematsus svårslagna melodier på ett bedårande vis. Jag misstar henne att ingå i kärntruppen för Final Symphony-turnén, men förstår efter konserten att hon var inlånad just för denna kväll. De som är svaga för arrangemang där piano utgör huvudinstrumentet får med råge sin önskan uppfylld här. Det ena klassiska temat efter det andra trollas fram och de glider in och ur varandra i klassisk Wanamo-stil. Jag tycker mig höra inledningen till ”Freya’s Theme”, men tyvärr var det bara en liten hint och stycket fortsätter istället in på ”Vivi’s Theme” som i sig är oerhört lekfullt. Däremot får vi så klart höra ”Melodies of Life” i diverse variationer. Tunga teman som Kujas ingår också och tillför en skönt seriös ton blandad med graciöst pianospel.

En hälsning till herr Wanamo: fortsätt med liknande pianosymfonier, för du är alldeles mästerlig på dessa. ”For the People of Gaia” får mig att minnas Wanamos strålande ”Final Fantasy Concerto – For Piano and Orchestra” från Symphonic Odysseys, en tidigare produktion av Thomas Böcker.

Den höga nivån hålls uppe även efter en välbehövlig paus både för orkester och publik.

Det klassiska introt till Final Fantasy VIII har etsat sig fast i mitt minne och det känns därför märkligt att höra ”Liberi Fatali” utan kör, men det fungerar ändå på något vis då Kungliga Filharmonikerna sätter sin touch. Därefter följer en kavalkad av Uematsus klassiker, bland annat ”Waltz for the Moon” dansar fram i ett förförande tempo och ställer sig genast i centrum. Extra efterlängtad är ”The Landing” som sällan spelas live. Fajtingtemat med inslag av musiken från slutfajten tillhör också favoriterna i denna symfoni.

Foto: Jan-Olav Wedin

Avslutande ”Library of the Ancients” är från Final Fantasy V. En stor mängd stycken kommer och går. Det hela inleds tungt för att sedan gå över i silkeslena ”Opening Theme”. Den allvarsamma tonen återkommer i ett långt parti. ”Spreading Grand Wings” lättar inte upp tonen avsevärt, men får mig på glatt humör tack vare sin strålande melodi som här får en grandios tolkning. Sedan blir det Psycho-vibbar som snabbt övergår i klassisk fajtmusik där stämningen lättas upp en aning. Därefter åter tungt – lite för tungt i min smak. Musiken dör nästan ut helt i över en minut med pianoklinkande och tunga bastoner som tolkar ”Sorrows of Parting”. Avslutningen med huvudtemat gör mig betydligt gladare.

Höjdpunkterna från Final Fantasy VIII och IX är svåra att konkurrera ut, men som tur är lättas det hela upp med tunga extranumret ”Battle at the Big Bridge”. Sedan helt plötsligt flippar det hela ut när tubaspelaren drar igång sin egen besynnerliga konsert av felaktiga noter. Det hela är ett skämt och publiken är helt med på det. Tubaspelaren fräser fram hintar av Chocobo-temat som sedan övergår i en härlig mashup med föregående stycke.

Final Symphony II avslutas med det alltid bedårande ”Main Theme of Final Fantasy”. En mastig konsert med många toppar men även ett par dalar är till ända.

Final Fantasy har fortfarande en del att ge i konsertsammanhang. Exempelvis skulle musik från Final Fantasy XII och de första delarna i serien kunna utgöra en Final Symphony III. Eller varför inte en konsert som helt tillägnas en av delarna? Framöver hoppas jag dock allra mest på en hyllning till någon annan spelserie eller ännu hellre till någon enskild kompositör.

Plats: Berwaldhallen, Stockholm
Datum: 9 mars 2012
Orkester: Kungliga Akademiska Kapellet

Spelmusikkonserter i David Westerlunds regi dras i regel alltid med styrkor och svagheter. I rätt sammanhang har han en osviklig förmåga att hitta nya vinklar på beprövade koncept, i form av udda och spännande tolkningar från exempelvis Final Fantasy-serien. Det finns dock också alltid det där behovet från Westerlund att vitsa till det, vilket ibland för tankarna till studentikosa spex (Castlevania-evenemanget i Konserthuset, t.ex.) snarare än till riktigt stora musikupplevelser.

Första halvan av Level 2 blir överraskande lyckad, mycket tack vare en svit från en spelserie vi inte har skämts bort med i spelmusiksammanhang. Yasunori Mitsudas Xeno-serie har ett stort följe för att vara en serie som med undantag för Xenoblade alltid fått importerats till våra breddgrader, och många är de som väntat på en låt som ”Flight” i orkestertappning. Väldigt medryckande och som helhet blir det en svit som ger mersmak, vilken förhoppningsvis kan mättas i sommar då kompositören gästar Stockholm för Symphonic Fantasies-konserten.

Utöver Xeno-serien bjuder första akten på bitpopklassikern ”The Moon” från Duck Tales samt en David Westerlund som vid det här laget lärt sig vilka skämt som fungerar på gamers, och när denne inför pausen lovar en andra akt som är ännu bättre än den första känns det som att en riktigt minnesvärd konsert är i antågande.

Akt två visar sig dock inte leva upp till de högt ställda förväntningarna. Absurt lång tid tillägnas den i Sverige i princip okända Tales-serien, vars material i mitt tycke inte lyfter fram kompositören Motoi Sakurabas starkaste sidor. Efter den något sövande sviten så vaknar man till av välkomna operainslag i något så sällsynt som ett Resident Evil-medley, där man har det goda omdömet att välja safe room-musiken från del två för att representera seriens mer finstämda bitar. Westerlunds spexande i form av att projicera bilder på Berwaldhallen som ett kusligt och övergivet konserthus känns dock ogenomtänkt, då publikens skrattsalvor tar udden av skräcken.

Slutintrycket av akt två blir att Level 2 hade mått bra av mer känsla för tajming. De bästa låtarna har vi redan hört i sförsta akten. Dessutom är jag nog inte ensam om att känna mig snuvad på Skyrim-musik när det istället är Morronwind som får representera The Elder Scrolls-serien, samt att jag verkligen hade föredragit en orkesterversion av The Nationals Portal 2-tema ”Exile Vilify” snarare än det malplacerade och lite tramsiga sångnumret ”Want You Gone” från samma spel. Och även om det ska erkännas att det är rätt kul när orkestern skjuter ut Angry Birds-souvenirer i publiken så känns det lite trist att detta blir andra delens mest bestående intryck, snarare än något av musikstyckena.

Slutintrycket av Level 2 blir som väntat lite splittrat. Men med den starka första hälften och David Westerlunds goda humör som alltid smittar av sig så blir det en upplevelse där styrkorna ändå övervinner svagheterna.

Plats: NorrlandsOperan, Umeå
Datum: 20-21 april
Orkester: Norrlandsoperans Symfoniorkester

På Malmöfestivalen 2006 fick vi för första gången stifta bekantskap med Orvar Säfström och Magnus Johansson i spelmusikaliska sammanhang. Deras gemensamma skötebarn, Joystick, har sedan dess blivit något av ett svenskt konsertfenomen. Kärt barn har många namn och så även detta. Förutom Joystick går deras konserter under olika namn, däribland Score, som enligt Magnus är det  som kommer användas framöver, vid sidan av Joystick.

En lika viktig del av konstellationen bakom konserterna är dirigenten, engelsmannen Charles Hazlewood, som leder orkestern med ett rikt kroppsspråk och avslappnad, självklar utstrålning. Han var inte med från början, men när han väl togs ombord var det enligt Orvar och Magnus kärlek vid första ögonkastet, något som av allt att döma är ömsesidigt.

I och med helgens konserter är det andra gången som NorrlandsOperan i Umeå står värd för Score, men på programmet är mycket nytt: sprillans nya sviter ur Shadow of the Colossus och The Legend of Zelda-serien, ledmotivet från Mafia 2 och ett nyskrivet medley från Commodore 64-spel. En dryg tredjedel av konserten ägnas dessutom åt olika Nintendo-spel, liksom för att kompensera för deras totala frånvaro sist.

Under konserten berättar Orvar varför. De hade sökt tillstånd att få spela Nintendos musik i god tid innan den förra konserten, men kontrakten hade hamnat på fel skrivbord borta i Japan och efter mycket om och men inte nått tillbaka till Sverige förrän två veckor efter konserten. Hoppsan.

Välkända tongångar ur Super Mario Galaxy varvades med Super Metroid, Star Fox, gamla Super Mario Bros. och som sagt en helt ny Zelda-svit. Ungefär femton minuter lång var den både omfattande och variationsrik och fokuserade på de äldre spelen, framför allt A Link to the Past, vilket gav positivt gensvar på många håll i publiken. Även tempelmusiken från det allra första Zelda-spelet tolkades på ett suggestivt, dramatiskt och väldigt häftigt sätt.

Just ordet variation beskriver min upplevelse och behållning med konserten väldigt väl. Spelmusikkonserter har i mitt tycke en tendens att låta ganska likartade, med mycket musik i samma stil. Score tycker jag varierar programmet så pass mycket att det sällan känns tråkigt eller stillastående. Magnus säger också att balans och variation är viktiga beståndsdelar när de sätter konsertprogrammet. Dessutom strävar de efter att ytterligare variera både stil och innehåll i framtiden.

Min stolsgranne närmast till höger, en spenslig yngling i lite för stor kavaj och Super Mario t-shirt, viskar lyckligt till sin flickvän när Orvar utannonserar Final Fantasy 9 som nästa programpunkt. Orvar förklarar att, precis som en filmmusikkonsert måste innehålla något av John Williams, måste en spelmusikkonsert innehålla något av Nobuo Uematsu. Men även om sviten är vackert arrangerad och inte gör någon förnärmad – snarate tvärtom – lämnar den inga djupare avtryck, åtminstone inte i mig.

Mina personliga höjdpunkter under kvällen var Zelda-sviten, Killzone 3 (överraskande nog ett delikat och melankoliskt stycke, långt ifrån slagverkstung militärporr!), Mafia 2, Shadow of the Colossus och avslutningen på Commodore 64 medleyt: Monty on the Run. Nils-Petter Ankarblom, som ligger bakom arrangemanget, har gjort den enligt mig i särklass bästa tolkningen av det ofta spelade musikstycket. Delar av medleyt kändes rätt ointressanta, men avslutningen med duellerande violinister som lämnar orkestern för att spela som besatta på scenens framkant var absolut briljant.

Överhuvudtaget fick många solister i NorrlandsOperans symfoniorkester demonstrera sina färdigheter under kvällen och visa att orkestern har många riktigt duktiga musiker. Ett hedersomnämnande bör ges till flöjtisten Henrik Lundberg som helgen till ära lärt sig spela okarina! Var kan ni nog lista ut själva.

Båda konserterna sålde så bra att de även släppte ståplats- och körläktarbiljetter, som även de gått åt. Den gyllene trekraften Orvar, Magnus och Charles är, som det heter på Charles modersmål, a hot commodity. För de som missade helgens konserter kommer det fler tillfällen redan senare i år och trion lär inte sluta än på ett tag så misströsta icke: spelmusikkonserter är still going strong.

Plats:

Arbetsdagen börjar gå mot sitt slut. Hela dagen har jag tänkt på vad som kommer hända under kvällen. Två veckor innan denna konsert var jag och min vän Johan och lyssnade på premiären av Gamers X-Mas i Berwaldhallen i Stockholm. Vad jag tyckte då ska jag inte avslöja i denna recension då Johan redan har skrivit om den konserten.

Skillnaden mot då och nu var att man bland annat slapp att resa dryga 50 mil. Nu var det bara att ta en några minuters promenad och vips så var man framme. Jag tycker dock om att åka iväg till andra städer vid dessa evenemang. Man bygger upp förväntningar och har tid att prata och spekulera om låtval med mera. Istället träffades vi ett stort gäng och laddade upp på restaurang innan. Endast Johan och jag visste vad våra vänner skulle få uppleva den här kvällen och det gjorde mig ingenting att återuppleva konserten en andra gång.

Stämningen är på topp och majoriteten av folket som är där har ett starkt band till tv-spel och många har stora förväntningar. Jag är inne på samma spår som David Westerlund att musiken inte alltid gör sig rättvis i orkesterarrangemang. Ett bra exempel var den senaste storsatsningen Legends där välskrivna arrangemang gjordes men där man också hade alldeles för mycket fritolkningar och helt enkelt inte lät huvudmelodin stå i fokus. Det är här ”Level Up!” går emot strömmen. De vet att vi vill kunna känna igen våra gamla favoritslingor och få varma minnen att omfamna en.

Första låten som framförs sätter en viss julprägel på konserten. ”Vad är en spelmusikkonsert utan musik från Super Mario”, brukar det sägas. You got that right! Men det är inte den klassiska trudelutten som en tredjedel av jordens befolkning kan nynna på. Nej, den här konserten är allt annat än förutsägbar. Här blandas det friskt med toner från Super Mario 64, Yoshi’s Island och Super Mario World. Det är glatt, tralligt och känslan av att detta kommer bli en magisk afton kommer allt närmare. Kvällens andra låt är ”Feel My Blade” från Final Fantasy IX. Soundtracket har över 100 låtar och denna var faktiskt ingen jag lagt på minnet. Men det behöver ändå inte innebära något negativt. Låten har ett härligt flyt och utstrålar hjältemod. Kanske inte det stycke man hade tänkt sig att höra från ett FF-spel men så är det här inte vilken spelmusikkonsert som helst.

Med i sin ensemble har ”Level Up!” en utomordentligt duktig sångerska vid namn Helena Vinderson. Hon framför ”Calling to the Night” från Metal Gear Solid: Portable Ops. I symbios med den vackra melodin och kraftfulla sången får jag kvällens första gåshud. Redan efter tre låtar får konserten där ”Level Up!” utlovar många smällkarameller en viss prägel över sig. Nästa julklapp är en ordentlig ”hadouken” i form av ett Street Fighter II-medley. Här går mina förväntningar upp till skyarna. En utav mina favoritkompositörer Yoko Shimomura har skrivit musiken till de flesta stycken ur spelet. Det hela inleds med ett rockigt intro baserat på elgitarr och fiol.

Fighting på hög nivå

”Round 1, fight!”. Den första karaktärslåten vi får höra är ”Balrog’s Theme”. Jag tror knappt mina öron, vad är det egentligen jag hör. En låt som kommit i skymundan på bekostnad av Ken, Ryu och Guiles teman. Jag kunde verkligen inte sitta still när denna spelades och Yoko Shimomura hade verkligen blivit stolt om hon fick höra detta framförande. Här varvar man fiol med flöjt på ett helt makalöst snyggt sätt. För mig var detta utan tvekan konsertens bästa enskilda låt. Alla instrument samarbetar här med fingertoppskänsla och frambringar spelmusik i dess ädlaste konst. Superlativen är många – fantastiskt, episkt, magiskt o.s.v. Något jag snabbt lägger märke till är att vi får höra det bra partiet i låten minst två gånger vilket jag tycker är ett helt korrekt beslut. Annars är det lätt att man överrumplas av alla de bra styckena och att det helt enkelt blir för intensivt och de glöms bort.

”Round 2, fight!”. ”Guile’s Theme” anses av många vara Street Fighters bästa stycke och jag är nästan beredd att hålla med. Här tycker jag dock att man har för mycket instrument inblandat. Det blir för grötigt när både fiol, flöjt och elgitarr ska vara ledinstrument. Jag hade uppskattat om gitarren fick agera mer solo här.

”Round 3, fight!”. Inte så oväntat finns även ”Ken’s Theme” med. En rolig detalj är att på duken pågår en match mellan Ken och Ryu (om jag inte missminner mig). När livmätarna är låga så höjer bandet tempot i låten precis som i spelet. Ett uppskattat inslag må jag säga. Medleyt avslutas med Ryus avslutningslåt från när man klarat spelet. Jag hade väntat mig hans ledmotiv men det kan jag leva utan när jag får höra en magnifik version av ”Balrog’s Theme”.

David Westerlund är mångfacetterad inom musik och kan bland annat sjunga, spela trummor och gitarr. Men hans huvudinstrument är piano och det kan man förstå när man hör honom spela solo. Nästa låt är något helt oväntat i form av Earthworm Jim. De övriga i bandet lämnar scenen själv åt David som briljerar med sitt fina pianospel. Låten i sig är svår att komma ihåg i efterhand men den lyckas ändå fånga ens uppmärksamhet tillsammans med huvudpersonen på duken.

Nästa låt som framförs är från Persona 4. Ett ganska konstigt val enligt mig. Helt plötsligt så känns det som vi äntrat en delfinal av schlager-SM. Jag tycker inte riktigt att den passade in men så är jag heller inte så mycket för sång när det kommer till spelmusik. Dock lade jag märke till Davids eufori när låten spelades. Det kan mycket väl hända att han har en stark anknytning till spelet och med tanke på all energi och kraft som lagts ner på detta projekt så är det inte mer än rätt att han får framföra ett stycke som betyder mycket för honom men som kanske inte uppskattas av så många i publiken.

”Nästa julkort kommer ifrån djungeln, eller nej vänta ett piratskepp lastat med Diddy och Dixie Kong som försöker rädda sin farbror Donkey Kong, tror jag?” Det unika med bandet ”Level Up!” är att konferencieren är med och spelar samtidigt som han står och pratar på scen med jämna mellanrum. Många konferencierer kan tyckas vara lite stela och informativa. David går emot strömmen och istället för att gå in i den där lite mer stela rollen så är han bara sig själv, skojar och har sig – och publiken älskar det. Under bilfärden hem frågade jag en vän vad han tyckte om konserten. Förutom ”fantastisk” så sa han ”jag har nog aldrig haft så här roligt på en spelmusikkonsert tidigare”. Ett mycket bra betyg skulle jag vilja påstå.

Man märker att det finns en tanke bakom de flesta arrangemang. I Donkey Kong Country-medleyt får vi först höra två låtar från det andra spelet i serien. Den första är finstämd och heter ”Jib Jig”, den bryts sedan av med lite svängigare toner i form av ”Snakey Chantey”. Men Donkey Kong Countrys musik står för mer än bara tralliga, käcka och glada låtar. Finalen består passande nog av sista bosslåten (”Gang-Plank Galleon”) ur det första spelet. Föregående låt tonas ut, och in kommer ett trumsolo som bygger upp stämningen inför den mäktiga avslutningen. Här infaller gåshud nummer två. Detta är en av spelhistoriens mäktigaste bosslåtar och ”Level Up!” gör originallåten rättvisa. För att binda samman den röda tråden så avslutar man fiffigt med victory-låten och segern är fullständig. Ett gediget medley.

Månsken

Under 80- och 90-talet samarbetade Capcom en hel del med Disney. På den tiden kunde man faktiskt göra bra licensspel, något man väldigt sällan ser i dagens spelindustri. Det fanns ett spel som utmärkte sig lite extra tack vare dess musik, nämligen DuckTales. Det bjuds på ett intro likt samma melodi som den berömda tv-serien. För mig blev detta det bästa utav två världar då jag är ett stort fan av tv-serien. Introt i all ära men musiken har gjort sig känd tack vare en annan låt, nämligen måntemat ”The Moon”. En mycket fin melodi som Maria Eklund mestadels leder med sin fiol. Något vi göteborgare gick miste om var den fina ljusshow som förekom under premiärspelningen i Stockholm. Detta hade jag väntat mig på Lorensbergsteatern. Varför den uteblev vet jag inte men jag tyckte den tillförde mycket och hade gärna önskat samma ljussättning i Göteborg.

Huvudnumret för kvällen stod den blå hjälten Mega Man för. Under min barndomstid var Mega Man det häftigaste spelet man kunde ha. Det berodde inte på att själva huvudkaraktären var avsevärt cool eller likaså hans fiender. Det som gav spelet den där extra dimensionen var den fantastiska musiken. Även om en bana kändes hopplöst svår och man bara ville slänga sin kontroll i väggen så var musiken den där moroten som gjorde att man hela tiden orkade och ville framåt. Så hur blev ”Level Up!”-tolkningen av den blå hjältens glansdagar? Man inleder i ett lugnt och harmoniskt tempo med introlåten från Mega Man 2 som sedan varvas upp med den ikoniska melodin ”Wily’s Theme” från samma spel. Personligen tyckte jag att de spelade den på tok för länge, närmare bestämt en tredjedel av medleyt. Andra viktiga låtar kunde gott fått chansen att ta plats.

Efter närmare tre minuters spelande av Dr. Wily bryter David av med lite random play på sin synt. Flash Man skymtar förbi, likaså Metal Man samt Air Man (om inte öronen hörde helt fel). Det lite flummiga mellanspelet visar sig blomma ut till en oemotståndligt fin version av Spark Man från Mega Man 3. Uppbyggnaden innan låten drar igång är något av de snyggaste inslag jag varit med om i spelmusikarrangemang och får en verkligen att rysa till av välbehag. Medleyt avslutas med ”Ending Theme” från Mega Man 2. Man kanske kunde önskat lite mer variation i detta annars påkostade medley, men som helhetsintryck är det absolut positivt.

Akt 2

Den andra akten inleds med Xenoblade Chronicles, ett färskt spel som släpptes i Sverige i augusti. Musiken är komponerad av ett antal olika kompositörer, däribland Yoko Shimomura och Yasunori Mitsuda. Den sistnämnde stod för ”Beyond the Sky” som spelas i slutet av spelet. Helena står här för sången och David spelar melodin på pianot. Personligen tycker jag att låten är lite för smörig och den tilltalar mig inte riktigt. Synd då jag håller Mr. Mitsuda som den främste spelkompositören genom tiderna. Men ändå friskt vågat att man tar med ett spel som säkert få har spelat och kanske helt saknar anknytning till.

Föreställningens mest galna ögonblick är utan tvekan när David Westerlund får hybris, greppar micken och sjunger ledmotivet till det udda spelet God Hand. Det är inte världens bästa sångröst och absolut inte en av de bättre låtarna man hört men det är så galet, roligt och hysteriskt att man bara älskar när David bjuder 110 % av sig själv. Tyckte man inte om mannen innan denna konsert så kan man omöjligt låta bli att tycka om honom efter man lämnat lokalen.

Davids andre hälft Erik Eklund skall inte förglömmas och bjuder oss på ett mycket finstämt medley av spelserien The Elder Scrolls, i kronologisk ordning från del 1-5. En fin stund där öronen får koppla av till Eriks mjuka toner. Innan han spelar detta så förklarar han sin förkärlek till PC-genren och utlovar ett saftigt medley. Det hela inleds med ett komiskt rockigt inslag av Ski or Die som sedan övergår till det mer klassiska The Secret of Monkey Island. Ett uppskattat stycket enligt många. Medleyt fortsätter i sann Lucas Arts-anda genom att spela två stycken ur Grim Fandango. Jag hade endast hört talas om spelet men aldrig hört musiken innan. Det första stycket hade en mexikansk stil över sig och svängde rejält medan det andra var lite sådär mystiskt och jazzaktigt. Härlig musik för övrigt som gör att man vill höra mer. Det bjuds även på några nostalgiska toner från det klassiska Prince of Persia och medleyt avslutas med ett påkostat stycke ur Warcraft II som är sådär lagom bombastiskt och skönt. Kort och gott ett variationsrikt och lyckat PC-medley.

Next up är det dags för Helena återigen på sång. Hon framför låten ”Want You Gone” från Portal 2. För min del känns detta som ganska ointressant då jag inte har spelat spelen. Vem vet, låten kanske ger en extra dimension för dem som spelat Portal-spelen men för min egen del kunde detta stycke gott ha undvikits.

Maria, som är syster till Erik, måste vara en av Sveriges duktigaste violinister. I nästa stycke spelar hennes instrument huvudrollen i ”Calling from Heaven” ur Castlevania: Bloodlines till Mega Drive. En låt som jag rankade som en av de allra bästa under Castlevania: The Concert i Stockholm 2010. Här lever den dock inte upp till samma nivå då de valt att höja tempot en aning. Det är dock svårt att inte imponeras av Marias sätt att spela. Låten är bra men jag hade önskat att den inte hade framförts så snabbt.

Ett oväntat inslag

Att hantera stress är ett av de viktigaste elementen man måste behärska som professionell musiker. Detta visar David prov på när hans ensemble inte riktigt hunnit byta om och publiken riskerar att få några tysta minuter i mörkret. ”Vi kör lite improvisationsmusik”, säger David och sätter sig och spelar ett fint pianostycke ur Final Fantasy X-2. Det förgyller inte bara konsertens redan fantastiska låtval utan visar också att David har det som krävs för att leda denna typ av konserter. För visst handlar det inte bara om själva musiken. Man måste lägga ner mycket svett och tårar, kunna lära sig att hantera media likväl improvisation som vid just detta tillfälle.

Enligt David så är Chrono Trigger kanske ett av världens bästa tv-spel. Om han har rätt eller fel kan jag inte svara på då jag faktiskt aldrig har spelat Squaresofts påstådda mästerverk. Vad jag däremot kan bekräfta är att Yasunori Mitsuda har skrivit ett av spelhistoriens bästa soundtrack. ”Level Up!” tar självklart tillfället i akt och gör ett finstämt medley. Man börjar med vackra ”Peaceful Days” där pianot, fiol och flöjt vävs snyggt samman. Från det harmlösa spelandet går man över till lite mörkare toner och spelar ”Battle with Magus”. Man avslutar smart med enligt mitt tycke spelets bästa låt – ”To Far Away Times”. Om man har rätt att gråta till ”Aeris’ Theme” från Final Fantasy VII borde denna låt ge samma rätt. Låten har en sådan inramad stark känsla av ömhet, melankoli och hopp. ”Level Up!” sätter låten perfekt och skulle säkerligen få Mr. Mitsuda själv att fälla en och annan tår om han hade suttit i Lorensbergsteatern denna kväll. Mästerligt rent ut sagt!

Publiken ställer sig upp och ger de ovationer bandet förtjänar. Bandet svarar med två extranummer och vi i publiken tackar och tar emot. Det första är från Zelda. Men innan musiken drar igång skojar David till det och försöker spela ”Zelda’s Lullaby” på en riktig okarina. Ett positivt inslag om man lyssnar på reaktionen från publiken. Musiken då? Jo det blir ett ”Ending Theme” från Ocarina of Time. Musiken och framförandet är det inget fel på men personligen tycker jag att det är för vardagliga låtar och hade uppskattat lite mer ovanliga låtar från spelserien.

Det andra extranumret är klassiska och älskvärda ”Wicked Child” från Castlevania. Här spelar man på alla cylindrar och taket lyfter nästan på Lorensbergsteatern. Ett mäktigt avslut och man kan inget annat än att innerligt tacka David och hans band för en oförglömlig kväll. David Westerlund tillsammans med Erik Eklund har bildat företaget Game Music Entertainment och ger oss spelmusikälskare hoppet om fler konserter framöver. Denna konsert har satt sig djupt in i hjärtat.

Tre favoriter

Street Fighter II

Castlevania – Wicked Child

Donkey Kong Country

Plats: Berwaldhallen, Stockholm
Datum: 12 november 2011
Band: ”Level Up!”

David Westerlund och Erik Eklund har jobbat hårt och målinriktat de senaste åren för att ge alla gamers möjligheten att höra musiken från spel live. Efter lyckade konserter med musik från Final Fantasy 2009 tog de Castlevania till konserthuset 2010 och nu senast i mars i år anordnades konserten Level UPPsala, där en symfoniorkester spelade musik från ett flertal spelserier. Gamers X-Mas känns som en spirituell uppföljare, fast med en helt annan uppsättning musiker och ett band istället för en symfoniorkester. Denna gång stod nybildade ”Level Up!” för tonerna och det resulterade i en färgsprakande tillställning med alltifrån pianosolon, rock och pop till jazz, elgitarrsolon och gnistrande fiol- och flöjtspel. Även en okarina var med på ett hörn.

Från oss alla till er alla

Av titeln att döma skulle man kunna tro att konserten enbart bestod av julsånger, men syftet var snarare att skapa en egen form av julafton för oss gamers. David Westerlund skapar dock på sätt och vis riktig julstämning med att likt Kalle Ankas Jul bjuda på hälsningar från diverse karaktärer, fast här då från spelvärlden. Den första kommer från vår käre rörmokare. Det blir en julklingande inledning med musik från Super Mario 64, Yoshi’s Island och Super Mario World, med några skönt insmugna toner som även spelas just i inledningsfilmen i Kallas Ankas Jul. Sedan kastas vi ut i fantasyns värld, in till Alexandria i Final Fantasy IX. Det blir en sprakande tolkning av fartfyllda ”Feel My Blade”. Helt klart ett uppfriskande låtval.

Så dags för kvällens första sångnummer, ledmotivet ”Calling to the Night” från Metal Gear Solid: Portable Ops, som framförs av alltid lika skönsjungande Helena Vinderson. Efter att ha hört henne i ”Eyes on Me” på den tidigare Final Fantasy-turnén är det inte helt oväntat att Vinderson briljerar – och jag förstår om de som första gången hör hennes sång blir djupt imponerande. Låtvalet är något oväntat, men förstklassigt framfört.

Yoko Shimomuras smått legendariska musik till Street Fighter II kommer sällan ut i rampljuset på en scen, så det här var utan tvekan en av kvällens höjdpunkter bara genom att finnas med i programmet. Sedan att ”Level Up!” framför dessa sköna dängor på ett briljant sätt gör inte saken sämre. Robin Englund på elgitarr briljerar här och många av de mest minnesvärda melodierna från spelet finns med, däribland den personliga favoriten ”Ken Stage”. Det är svårt att inte vara nöjd om man håller Street Fighter nära sitt hjärta.

Mega Man på plats i publiken.

David Westerlund är en av bandmedlemmarna, värd för kvällen och dessutom producent för konserten. Han bjöd på ett pianosolo med temat Super Metroid. Det var dessvärre lite lurigt att hänga med i arrangemanget och jag upplevde det något svåråtkomligt. Men som alltid när David spelar så är det på ett imponerande sätt. Efter denna lugna pianostund kom så kvällens första chock: ett schlagerdoftande rockigt nummer från Persona 4, återigen med sång av Helena Vinderson. Detta är en spelserie jag inte har någon relation till och låten hade jag aldrig tidigare hört. Och den var tyvärr inte något jag fastnade för.

Desto roligare blev det när Donkey Kong Country presenterades med pompa och stått. Det finns så galet mycket bra musik att hämta från Rares klassiska spelserie och här fick jag äntligen höra ”Jib Jig” från Donkey Kong Country 2 i all sin ståtlighet, med magiskt fiolspel av Maria Eklund och en stor insats från hela bandet. Avslutningen med ”Gang-Plank Galleon” satte punkt för en av konserten absoluta höjdpunkter.

Euforin efter Donkey Kong fortsatte sedan vidare in i DuckTales. Inledningsvis får vi höra det klassiska temat från tv-serien med samma namn och även här är det en stor insats från ”Level Up!”. Det är tajt och låter briljant. Och det fortsätter in i ”The Moon”, som är ett smått legendariskt musikstycke i spelsammanhang. Här görs den rättvisa med ytterligare en strålande insats av bandet – och med en passande fin måne till bakgrund och helt rätt ljussättning.

Dags för mannen i blått

Den osannolikt starka första akten börjar lida mot sitt slut, men något av det bästa har sparats till sist: Ett Mega Man-medley. Det är något jag vet att många har väntat på länge och det är inte svårt att förstå varför. Öppningen från Mega Man 2 är ruggigt fin, med flöjt och fiol i fokus. Den efterföljande titelskärmsmusiken är grymt peppande. Sedan äntrar Dr. Wily musikaliskt scenen, och han vägrar att gå av. Temat återkommer ett flertal gånger och vissa tyckte säkert att det blev lite väl mycket av samma vara. Men samtidigt är just ”Dr. Wily” ett så ikoniskt tema och det är inte för inte som låten ofta hamnar högt på topplistor över den bästa spelmusiken någonsin. Efter en sådan ruggig första akt är det svårt att inte le i pausen.

Spänd förväntan inför turnépremiären.

Helena Vinderson inleder andra akten med ett något överraskande låtval från Silent Hill. Ledmotivet till Homecoming är helt klart ett gediget hantverk av Akira Yamaoka och ”Level Up!” visar sig kunna skapa ett riktigt bra Silent Hill-sound, mycket tack vare Love Meyerson på trummor och Robin Englund på elgitarr. Även om det säkert var många som inte kände igen låten så var det ett snyggt val och jag hoppas få höra mycket mer i samma stil framöver. David Westerlund blir så peppad av Helenas sång att han själv framför nästa låt, som utan tvekan är kvällens mest udda inslag. God Hand är ett hyfsat galet spel med (att döma av denna låt) lika galen musik. Det blir en skönt underhållande stund i Berwaldhallen och det är svårt att sluta le. Låten i sig är dock mest komisk och hamnar inte direkt på min topplista.

Erik Eklund träder fram och slår ett slag för musiken i PC-spel. Till min och säkert många andras glädje bjuds vi här på ett medley med musik från ett flertal klassiska datorspel. Det inleds fint med ett pianosolo bestående av musik från samtliga delar i The Elder Scrolls-serien, med en avslutning där även helt nya Skyrim ingår. Det starka temat som återkommer i flera delar av serien är riktigt bra, övrig musik sätter sig inte direkt. Erik briljerar dock med sitt pianospelande.

Efter ett litet inslag med skum musik från gamla Ski or Die kommer så en personlig favorit: The Secret of Monkey Island. Huvudtemat är utan tvekan ett av de bästa och mest klassiska inom spelmusiken och här får vi höra ett framförande troget originalet. Matilda Blomqvist sätter flöjtpartierna alldeles förträffligt och hela bandet spelar på topp här. Den höga kvaliteten i framförandet fortsätter när musik från Grim Fandango spelas. Här är det Maria Eklund på fiol som hörs mest och briljerar stort. Det blir ett oerhört skönt sväng! PC-hyllningen avslutas med Warcraft 2 som jag faktiskt inte alls känner igen musiken till men som är så pass bra att det är svårt att inte gilla. Jag slås dock av de hyfsat dåliga datoranimerade filmsekvenserna som visas. Det märks att det har hänt en del sedan spelet släpptes.

Helena Vinderson äntrar än en gång scenen och i ett snyggt och passande ljussatt (orange, blått och vitt) nummer sjunger hon ”Want You Gone” från Portal 2. Det är sannerligen en udda låt med ett udda tempo och det är svårt att jämföra Helenas sång med den lätt förvridna GLaDOS, men hon gör sången rättvisa på sitt sätt. Det är dock inte i närheten av lika starkt som ”Still Alive” som framfördes på Level UPPsala tidigare i år och det beror förstås mycket på låten i sig.

David Westerlund återupplivar minnen från Castlevania: The Concert som höll i Stockholms Konserthus förra året. Nu får vi höra en av mina absoluta höjdpunkter från den konserten, ”Calling from Heaven” med en gnistrande melodi och ett urstarkt fiolspel som är svårt att inte bli berörd av. Helt klart en favorit i repris – som visar sig bli en av höjdpunkterna även på denna konsert.

Allt har sitt slut

Tyvärr finns det en stor nackdel med denna konsert – den har ett slut. Men innan festen är över kommer ännu en personlig favorit. Chrono Trigger har jag förvisso hört förr i livesammanhang, men att få lyssna till ”Peaceful Days” och ”To Far Away Times” i versioner så trogna originalen, och så bra framförda, är ett privilegium. ”Battle with Magus” är inte heller fel, men det är de två förstnämnda som jag verkligen njuter extra mycket av. Så snyggt och stilfullt framfört att jag bockar och bugar.

"Level Up!" fick helt välförtjänt stående ovationer efter konserten.

David Westerlund inleder nästa inslag, The Legend of Zelda, med skön underhållning när han tar fram en okarina, ackompanjerad av den klassiska trudelutten från när Link öppnar en kista. Med en bakgrundsfilm från Ocarina of Time försöker David sig på att spela ”Zelda’s Lullaby”, med hjälp av Matilda Blomqvist på flöjt. Efter några (spelat) misslyckade försök sitter den – och publiken jublar. Sedan följer ett smakfullt framförande av ett flertal kända melodier som gör en lika glad som alltid. Det är utan tvekan bra framfört, men Zelda har jag hört så många gånger tidigare att det inte blir någon favorit den här gången.

Applåderna haglar och publiken, en ganska stor skara som fyllt större delen av Berwaldhallen, vill ha mer. Och det får vi. ”Wicked Child” från Castlevania är en klassiker av samma rang som ”Dr. Wily” från Mega Man. Låten framförs här i ett pumpande tempo som gör det svårt att sitta still – och det blir en sprakande avslutning på en konsert som innehöll det mesta.

Ljudmässigt var Gamers X-Mas på det stora hela bra, bortsett från ett något störande bakgrundsljud som jag förmodar kom ifrån fläktar för diverse apparatur. I vissa stycken blev det då och då lite för mycket av det goda på en gång och tyvärr därmed lite grötigt. Jag föredrar de något enklare arrangemangen där varje instrument får sin plats och hörs tydligt. Men när allting sitter så blir det magiskt. Gåshudsmomenten var många – och som på tidigare konserter var återigen flertalet fiolsolon helt underbara.

Gamers X-Mas är verkligen rena julafton för alla gamers. Det är så mycket kärlek, engagemang och skicklighet bakom denna konsert att det är svårt att inte bli imponerad. Jag hoppas innerligt att få höra fler produktioner av duon Erik Eklund och David Westerlund. Bandet ”Level Up!” får gärna fortsätta i samma anda, för de är alldeles utmärkta ambassadörer för spelmusiken.

Tre favoriter

Donkey Kong Country

Mega Man

Chrono Trigger