Petri Alanko är i år aktuell som kompositör för Remedys kommande spel Control, men är troligen allra mest känd för soundtracket till Alan Wake. Petri har dock en hel del andra spel och projekt i bakfickan, är även känd under artistnamnet Lowland och har gjort klassiska arrangemang av elektronisk dansmusik som både har släppts på två album (Classical Trancelations 1 & 2) och spelats live med symfoniorkester i Helsingfors. Det här är en intervju med Petri Alanko inför konserten Joystick 8.0 som hölls i Malmö våren 2016.

Du är mest känd för soundtracket till Alan Wake. Kan du berätta om några andra av dina spelprojekt?
– Jag började arbeta med RedLynx efter Alan Wake och mitt första projekt med dem var MotoHeroz till Nintendo Wii. Det var faktiskt ett ganska hopplöst uppdrag eftersom jag var tvungen att använda tracker för att skapa musiken. Jag tror jag var 16 år senast jag jobbade i en sådan miljö, troligen nästan 20 år sedan. Det var ganska tajt med tanke på minneskapaciteten. RedLynx kontaktade mig ett tag efter MotoHeroz och undrade om jag ville göra musiken till Trials Evolution inklusive alla DLC-paket. Senare jobbade jag även på Trials Fusion och DLC-paket till det. Jag har med andra ord en lång historia både med Remedy och RedLynx.

Du har med andra ord bockat av två av Finlands mest kända spelutvecklare.
– I princip, ja. För övrigt är det faktiskt rätt många startups som jag skulle vilja se utvecklas till någonting större, men jag är inte säker på om de kommer gå hela vägen. På App Store släpps det något i stil med 600 nya spel per dag så du måste vara väldigt bra och lägga mycket pengar på marknadsföring för att lyckas där. Några av de startups jag jobbar med har inte ens ett studionamn klart, men många briljanta spelidéer. De kombinerar gamla hederliga idéer med realtidsmultiplayer. Men jag bör hålla tyst om dessa så att jag inte bryter några avtal. Hur som helst, utöver RedLynx och Remedy har jag bland annat jobbat med SmallGiant Games, Ministry of Games och PlayRaven. Jag gjorde musiken till Winterstate och en del grejer till Robocide.

Var det redan från början bestämt att du skulle stå för musiken i Quantum Break?
– Jag blev kontaktad efter Alan Wake’s American Nightmare. Men jag var där när de började diskutera ett nytt projekt och de frågade om jag överhuvudtaget var intresserad med tanke på den långa utvecklingstiden för Alan Wake. När jag läste det första utdraget av storyn samt fick se det första filmklippet hade jag redan bestämt mig. Det såg ut att vara något som jag alltid drömt om att vara med på. Jag blev såld på temat tidsresor. Jag menar, vem skulle säga nej till ett sådant projekt? Det kändes som en pojkdröm att gå från väldigt dramatisk och mörk musik i Alan Wake till detta. Dessutom kände jag att det vore ett bra projekt för att få till lite balans i min värld. Givetvis kände jag då inte till att det skulle pågå i fyra och ett halvt år, men det är ju trots allt Remedy vi snackar om och deras spel är klara när de är klara.

I Alan Wake hade du fått begränsningar vad gällde val av instrument. Var det likadant i Quantum Break?
– Ja, i princip. Fast den här gången tilläts jag inte använda någon orkester alls. Jag letade istället fram min arsenal av gamla analoga synthar; dammade helt enkelt av ett par gamla ”dinosaurier” som fanns i mitt garage samt hemma hos mina föräldrar. Min studio är inte speciellt stor och jag kan därför inte ha allting där. Under den tiden var studion dock full av grejer, möjligen den mest röriga platsen på Jorden.

Så du har en studio hemma?
– Ja. När jag vaknar så går jag ca sex meter, dricker mitt morgonte eller morgonkaffe och äter en bit bröd. Sedan går jag ca 12 meter och sen är jag på jobbet. Jag brukar däremot numera åka till Remedy och äta lunch nästan varje dag. Kontoret ligger bara 10-12 kilometer hemifrån och jag råkar tycka att det är sköna typer som jobbar där. Det är bra avkoppling att ta bilen dit, lyssna på musik och tänka på annat.

Kan man inte betrakta dig som en fast kompositör hos Remedy numera?
– Nästintill ja. Fast jag har ju snarare varit på ett långt uppdrag hos Remedy. Jag är inte anställd eller så.

Jag läste att du år 2010 jobbade helt på egen hand. Är så fortfarande fallet?
– Dessvärre ja. Jag namnger inte inspelade spår under arbetets gång. Dessutom arbetar jag rekursivt, d.v.s. ett intro kan vara helt färdigställt men någon avslutning är inte ens påbörjad i det läget. Att jobba med mig skulle vara ganska krävande. Jag skulle gärna ha folk runtom mig men tyvärr tror jag inte det skulle fungera.

Du planerar med andra ord fortsätta på egen hand?
– Som det ser ut nu, ja. Jag har inte helt släppt idén om att ha en assistent någon gång i framtiden, men just nu känns det inte aktuellt.

Hur hamnade du i spelbranschen?
– Via ett flertal lyckliga sammanträffanden. Vi får gå tillbaka en bra bit eftersom det hela började med klubbscenen i Finland. Jag jobbade med en kille och vi gjorde dance, trance, EDM eller vad det nu kallades på den tiden. Han hamnade senare på Futuremark, ett företag som skapar program för att mäta prestanda på datorer och grafikkort. De hade ett sommarparty där min gamle vän fick en fråga från en Remedy-anställd om han kände till någon som kunde skapa modern orkestral musik med en elektronisk twist. Som tur var kom min vän endast att tänka på mig! Jag blev uppringd och inbjuden till Remedy. De var väldigt försiktiga på första mötet och frågade saker som ”är du verkligen intresserad av att göra detta?”. Jag försökte hålla mig lugn och fin trots min entusiasm. Sedan fick jag se några bilder och filmklipp och jag var helt såld. Det var något jag alltid drömt om att få jobba med. Vet inte om det är OK att säga så, men den chansen var en livräddare för mig. Nu så här i efterhand känns det verkligen så. Det banade också väg för andra spännande saker.

Det här måste ha varit runt 2004?
– Jag tror den första kontakten med Remedy var 2004, men jag hittade några gamla filer namngivna ”Remedy confidential, Petri Alanko” från 2005. Dessa var de allra första proven jag gjorde för Alan Wake. Sedan fick jag givetvis göra fler demos. Jag är inte helt säker, men tror det hela började nån gång 2004, ja. Det kan också vara så att mitt minne inte riktigt fungerar idag på grund av en riktigt dålig båtresa från Helsingfors till Stockholm i natt. Två timmars sömn på grund av allt oväsen.

Du har tidigare nämnt att musikskapande inte bara är ett jobb utan snarare en livsstil. Kan du utveckla det?
– Ja, för om du är en försäljare eller kontorsarbetare kan du lämna jobbet bakom dig när arbetsdagen är slut. Tyvärr fungerar det inte så när du är kompositör. Då har du en massa melodier i huvudet som inte tonar ut när du slutar jobba och exempelvis beger dig ut för att jogga eller cykla. Melodierna fortsätter ringa i mitt huvud tills jag får ut dem.

Har musiken från Alan Wake framförts på någon konsert innan Joystick 8.0?
– Det var faktiskt två konserter i Helsingfors förra året, men detta är första gången utomlands. Och det här är också första gången Alan Wake spelas vid sidan av spelmusik från andra länder. De två konserterna i Finland var helt dedikerade till finländsk spelmusik.

Det har anordnats ett flertal spelkonserter i Finland de senaste åren, däribland ett flertal internationella produktioner.
– Faktum är att jag inte alls har hört talas om dessa. Kanske var marknadsföringen inte tillräckligt bra. Det är något av ett mysterium för mig. En vän berättade att han varit på en spelkonsert och min reaktion var ”Va? En spelkonsert i Finland!?”.

Förutom de hemliga smartphone-spelen, kan du berätta om någonting annat du har på gång just nu?
– Eftersom manuset till Quantum Break skrevs om ganska rejält ett flertal gånger så hade jag skapat en del musik som i slutändan inte passade in. Jag har påbörjat ett album där jag tänkt samla in den överblivna musiken samt även lägga till en del musik som inte är relaterad till något spelprojekt. Det som inte kom med i Quantum Break är mer beat-drivet och det har en mörkare och mer aggressiv ton. Alltsammans passar dock bra ihop. Jag har inte satt någon deadline för albumet, men låtarna är klara. Nu återstår bara att finna tid att slutföra mixningen, som i sig kommer bli riktigt svår.

Utöver det så har jag ett hobbyprojekt som har gått lite överstyr. Jag gjorde för några år sedan ett album med så kallade trancelations (dance-musik tolkad i klassisk tappning) som gavs ut av Armada Music. För ett år sedan gjorde jag en uppföljare. Jag har en vän som går under artistnamnet DJ Orkidea. Han är även känd som Tapio Hakanen och var tidigare Nokias huvudansvarige ljuddesigner och senare när Nokia blev uppköpta av Microsoft blev han huvudansvarig för ljud på deras mobilavdelning. Tapio är en riktigt duktig DJ och han kom på en galen idé: att vi skulle framföra trancelations live med en symfoniorkester. Så vi kommer framföra musik från trancelations-albumen samt även en del nyskrivet material live på Helsingforsfestivalen den 26 augusti (2016, reds anm.). Vi spelar med Helsingsfors stadsorkester. Jag har aldrig varit så här nervös så långt innan en spelning. Jag har en bakgrund i klassisk musik, spelade piano en hel del förr i tiden och har gjort en sisådär 1 200 gig eller möjligen ännu fler. Jag vet med andra ord hur det är att uppträda live. Fast denna gång kommer det bli väldigt annorlunda på grund av den stora produktionen och orkestern. Jag får liksom inte vara den svagaste länken på scenen och det gör att jag känner stor press. Jag får helt enkelt ägna sommaren åt att öva.

Vilket instrument kommer du spela?
– Piano.

Du kan även spela orgel, inte sant?
– Det stämmer.

Har du spelat orgel inför publik?
– Jag var ganska ung när jag bytte från piano till orgel. På gymnasiet bestämde jag mig för att gå en annan väg och istället satsa på popmusiken. Därför rann orgelspelandet lite ut i sanden. Efter gymnasiet började jag studera teoretisk fysik kombinerat med musikvetenskap.

Det låter som en skön kombo.
– Ja, även kallad ”idiotisk kombination som troligen slutar i arbetslöshet”. Jag förstod det ganska snabbt och bestämde därför att satsa på tidigare nämnda spår: popmusik. Min orgellärare var dock väldigt bra, men tyvärr var jag alldeles för lat och respekterade honom inte fullt ut. Kalevi Kiviniemi är nämligen en av de mest framstående organisterna i Finland. Han var väldigt smart och hade en pedagogisk förmåga att få sina studenter att fastna för det han lärde ut. Han visste exempelvis exakt vilka klassiska kompositörer han skulle använda sig av för att få ett bra resultat. I mitt fall var det den franske kompositören Gabriel Pierné som fick mig att tända till. Jag älskade verkligen hans preludier, men eftersom det ingick och krävdes att spela exempelvis Bachs koraler gav jag till slut upp. Jag kunde bara inte acceptera att behöva spela i en kyrka där 80-åriga damer sjunger bakom din rygg och dessutom i fel tonart. Och detta skulle man göra en sisådär 20-25 gånger. Jag bestämde mig för att sluta. Sedan ramlade jag in i popsvängen. Eller ja: innan dess fick jag slut på pengar, det vanliga du vet. Så jag började jobba som säljare i en musikaffär, men jag var troligen den sämsta säljaren någonsin. Jag har bara inte det där i mig.

Tror du att du skulle kunna använda dina orgelfärdigheter på något kommande spelsoundtrack?
– Ja. Faktum är att det är flera grejer jag skulle vilja testa. En av dem är att använda orgel eller rättare sagt ett flertal stora sådana. Jag skulle även vilja göra ett spelsoundtrack med indiemusik bestående av bas, trummor och gitarr. Har fantiserat om ett spel i gotisk stil där jag skulle kunna använda mig av orgelmusik. Det finns även en annan väg att gå, som Hans Zimmer gjorde med filmen Interstellar. Den musiken var inte gotisk men använde ändå orgel på ett vackert sätt.

Slutligen: hur blev Alan Wake en del av Joystick 8.0?
– Någon skickade ett mejl till mig och frågade om det fanns noter för Alan Wake och om musiken någonsin hade framförts live. Tack vare de tidigare nämnda konserterna i Helsingsfors hade vi allting redo och utskrivet så vi skickade hela paketet till Malmö Symfoniorkester. Sedan hörde vi ingenting under en lång tid. Men så en dag var någon på marknadsavdelningen inne och kikade på webbplatsen för Joystick 8.0 och noterade att Alan Wake fanns med i konsertprogrammet! Det var givetvis en stor ära att få vara del av ett program med musik från spelserier som Final Fantasy, Fallout och Metal Gear Solid.

Yoko Shimomura är en av Japans mest meriterade spelmusikkompositörer, med bland annat Street Fighter II, Kingdom Hearts, Legend of Mana och nu senast Final Fantasy XV på meritlistan. Den 4 augusti 2009 var hon på besök i Stockholm för att närvara på konserten Sinfonia Drammatica. Utvalda verk av Shimomura och den tyske kompositören Chris Hülsbeck framfördes av Kungliga Filharmonikerna.

Här är en tidigare ej publicerad intervju som gjordes några timmar innan konserten. Det blev ett samtal om livet som frilanskompositör, hennes minnen från första dagen på Capcom, om storskaliga projekt på Square och en hel del annat.

Vad var ditt första intryck av Stockholm när du anlände?
– Det känns på något sätt som om himlen är högre belägen i Sverige om man jämför med Japan. Kanske är det för att jag bor i Tokyo och dagligen är omgiven av höga byggnader. Hur som helst så verkar Sverige vara ett vackert land.

Hur är ditt dagliga arbete nu för tiden, när du jobbar som kompositör på frilansbasis?
– Det känns ibland som att jag arbetar dygnet runt! Jag har alltid något att göra, någon komposition att fila lite till på. Men jag försöker ändå såklart spendera så mycket tid som möjligt med min familj eftersom jag har en son att ta hand om.

När jag intervjuat Akira Yamaoka och Nobuo Uematsu har de båda berättat om sin passion för att laga mat. Är det möjligen ett gemensamt intresse?
– Nej, verkligen inte! Jag föredrar att resa. Eftersom jag är kvinna och mamma så känns det mer som ett arbete att laga mat. Jag kan knappt föreställa mig att ha det som fritidsintresse!

Du har tidigare berättat att dina vänner, din familj och även din före detta pianolärare blev besvikna när de fick höra att du tackat ja till ett jobb som kompositör på Capcom. Kändes valet självklart för dig?
– Först och främst älskar jag tv-spel och jag kände att det var en stor möjlighet att på Capcom få komponera min egen musik och kunna leva på det. Så ja, det kändes helt naturligt för mig att börja livnära mig på att komponera musik till tv-spel.

Vad säger din familj och dina vänner nu över 20 år senare, när du exempelvis flyger till Sverige för att närvara på en spelkonsert tillägnad din musik?
– Framförallt är mina föräldrar väldigt stolta och glada, speciellt när de ser alla skivor som släpps. Mina vänner har också stor respekt för vad jag gör.

Vad har du för minnen från din första dag som professionell kompositör av spelmusik, när du tog dina första steg in genom huvudentrén på Capcom?
– Det var ett tag sedan! Men jag minns att jag hade en väldigt formell klädsel den där dagen. Det var ganska långt ifrån hur jag är klädd idag; inte direkt jeans om man säger så. En hel del tid gick till att introducera mig för chefen och medarbetarna och jag minns att det var ett flertal möten redan första dagen. Det var kort sagt en dag som tog slut väldigt snabbt men som innehöll många intryck att ta in på en gång.

Vad var ditt första uppdrag på Capcom?
– Mitt första projekt var faktiskt inget tv-spel, utan ett slags arkadspel. I Japan finns det en typ av arkadspel som till stor del liknar spelautomater, men det finns ingen möjlighet att vinna pengar när man spelar på dessa utan det är endast för nöjes skull.

Hur mycket musik komponerade du?
– Tja, det var bland annat en slinga som spelades när man vann, en när man förlorade och så var det en låt som gick om och om igen när maskinen inte användes och då var till för att locka folk till spelet. Totalt komponerade jag tio låtar.

Hur var det sedan att skapa musik till NES?
– Jag fick alltid höra av andra att det var så svårt att arbeta med NES eftersom den hade så få ljudkanaler, men jag hade aldrig några problem med det. Däremot var det krångligt att hålla sig till det begränsade utrymmet på NES-kassetterna.

Foto: Emma Berglund. Chris Hülsbeck, Yoko Shimomura och Arnie Roth (dirigent).

Under din tid på Capcom var du med i spelmusikbandet Alph Lyla. Har du några särskilda minnen från den tiden?
– Det var många spelföretag som hade sitt eget interna spelmusikband, exempelvis Segas S.S.T. Band och Konamis Kukeiha Club. Därför bestämdes det att vi på Capcom också skulle starta ett. Till en början kallades vi på musikavdelningen för Alph Lyla men senare kom namnet snarare att förknippas med just bandet. Tyvärr hade vi dock begränsat med tid och energi att lägga på Alph Lyla eftersom ett kriterium för att lira var att man först skulle slutföra sitt dagliga arbete. Det var ganska svårt att koncentrera sig på bandet eftersom jag och säkerligen de flesta andra vanligtvis var helt slut efter en lång arbetsdag.

Det är välkänt att du har komponerat musik till Street Fighter II, men det är inte alla som känner till att du stod för nästan all musik i spelet. Så för att göra det enkelt: kan du berätta vilka låtar du inte har skrivit?
– Jag gjorde inte Sagats tema. Och så skrev jag inte slingan för ”new challenger” och musiken som spelas inför varje fight. Men i övrigt gjorde jag allt!

Du bytte så småningom arbetsgivare till Square och ditt första projekt där var ju rollspelet Live a Live. Hur tänkte du när du fick ett sådant stort projekt och en sådan utmaning direkt efter nyanställning?
– Jo, det var verkligen en ära och precis vad jag hade önskat! Jag hade knappast trott att jag skulle få en sådan uppgift redan precis i början av min anställning.

Ett annat soundtrack som jag antar att du har starka minnen från är Super Mario RPG. Hur gick samarbetet med Nintendo till?
– Jag minns det så väl, att jag var så oerhört tacksam för att få chansen att vara en del av det projektet. Alla i utvecklingsteamet sprudlade av inspiration och alla hjälpte varandra från början till slut. Jag fick en hel del konceptbilder som jag hade stor användning av när jag skrev musiken.

Samarbetade du någon gång med Koji Kondo?
– Nej, inte direkt. Men han var troligen den som kontrollerade och godkände de remixar jag gjorde.

Du har blivit hyllad för soundtracket till första Parasite Eve, men den andra delen medverkade du inte på. Hur kändes det att senare återvända till Parasite Eve i och med The 3rd Birthday?
– Det kändes väldigt hedrande att jag fick chansen att återvända till den serien.

Hur ställer du dig till att skriva musik till fler spel med skräcktema framöver?
– Jag har aldrig inriktat mig på endast en typ av musik eller en typ av spel. Så länge ett spel är tillräckligt intressant och spännande är jag alltid öppen för nya utmaningar.

Soundtracket till Legend of Mana anses av många vara ett av dina allra främsta verk. Hur var det att skriva musiken?
– Det var verkligen roligt att arbeta med Legend of Mana. En underlig sak jag minns så väl var att regissören bad mig skriva ett bosstema i metalstil. Det kändes till en början helt främmande för mig.

Foto: Emma Berglund. Signering.

Eftersom låten Song of Mana har svensk text är jag givetvis nyfiken på hur det kommer sig att du valde att låten skulle sjungas på ett för dig helt främmande språk?
– När jag fick konceptet och storyn för spelet presenterat och såg konceptbilderna målades genast en bild av skandinavisk landsbygd upp i mitt huvud, även fast jag då inte ens hade besökt exempelvis Sverige. Dessutom ville jag att låttexten skulle vara på ett mindre vanligt språk och därför kändes svenska som ett bra val. Sedan fann Square en kontakt i Sverige som rekommenderade Annika Ljungberg. I samband med inspelningen av Song of Mana träffade jag Annika i Stockholm. Dessvärre tappade jag sedan bort hennes kontaktuppgifter, så vi har inte hörts sedan dess.

Skivan Drammatica släpptes år 2008 för att fira dina 20 år i spelbranschen. Hur kom det sig att den spelades in i Tyskland?
– När vi påbörjade projektet hade vi en hel del olika förslag på hur skivan skulle spelas in. Vi hade ett flertal orkestrar i åtanke, men efter att ha fått ett väldigt bra erbjudande från Thomas Böcker som tidigare har producerat flera konserter i Tyskland kändes det som ett bra val att spela in skivan i Köln. Japanska orkestrar håller hög klass, men jag har ändå en känsla av att standarden på orkestrerar i Europa generellt sett är högre. Det finns dessutom en rik historia att ta del av där.

Hur var det att inför konserten Sinfonia Drammatica träffa Chris Hülsbeck?
– Chris är en väldigt sympatisk person. Det är så klart olyckligt att vi inte förstår varandra så bra med tanke på språkförbistringen. Men samtidigt, eftersom vi båda är kompositörer, kan vi förstå varandra rent musikaliskt genom att lyssna på varandras musik.

Vore det intressant med ett samarbete er emellan?
– Jo, och det är väl inte helt omöjligt heller med tanke på dagens spelklimat.

På tal om samarbeten så vore det väl spännande med ett sådant mellan dig och Yasunori Mitsuda, din tidigare kollega från Square?
– Jag är god vän med Yasunori Mitsuda och då och då träffas vi i hans studio, men något samarbete i spelsammanhang har vi inte i nuläget. Det vore dock väldigt roligt om det kunde bli något framöver.

Det vore helt klart intressant. Även om era musikstilar skiljer sig en del så känns det som att det skulle kunna bli en perfekt mix.
– Säg det till Mitsuda! Jag undrar hur han skulle reagera ifall du berättade för honom att du tycker våra stilar är en perfekt kombination. Kanske skulle han ilskna till, haha!

Foto: Emma Berglund. Yoko Shimomura efter konserten Sinfonia Drammatica i Stockholm.

Slutligen: vad är dina känslor kring Sinfonia Drammatica?
– Jag är väldigt tacksam till alla som har varit inblandade och gjort Sinfonia Drammatica möjlig. Jag riktar ett stort tack till orkestern och alla andra inblandade. För 20 år sedan skulle jag aldrig kunnat tro att jag så många år senare skulle befinna mig här i Stockholm för att närvara på en konsert tillägnad min egen musik.

BONUS: Yoko Shimomuras kulturval

Senaste bok
Jag gillar japanska noveller, men eftersom det är inhemsk litteratur så skulle troligtvis väldigt få av läsarna känna igen någon av titlarna. Hur som helst så hade den senaste boken jag läste en typiskt mystisk story.

Senaste skiva
Hmm, låt mig tänka. För några månader sedan köpte jag någon skiva med lättsam musik, men jag minns tyvärr inte vilken det var.

Senaste film
Studio Ghiblis Ponyo.

Senaste spel
När jag satt på flyget till Sverige spelade jag Dragon Quest IX. Jag hann faktiskt precis avsluta det och se slutsekvensen innan planet landade i Stockholm!

Yasunori Mitsuda är mest känd för sin hyllade musik till Chrono Trigger, Chrono Cross, Xenogears och Xenosaga: Episode I. I juni 2012 var han på besök i Stockholm för att närvara på konserten Symphonic Fantasies. I vår intervju berättar han bland annat om sin kärlek till katter och om att samla på instrument – samt avslöjar att han tidigare var mer intresserad av sport än musik.

Kan du berätta hur det var att växa upp i Japan och hur du blev intresserad av musik?
– Till att börja med så var jag inte särskilt musikintresserad. Jag ägnade mig istället mest åt sport; simning, kyudo (japansk pilbågssport) och baseball. Så det var först i och med mitt filmintresse på högstadiet som jag fick upp ögonen och öronen för musik och då främst i film.

Du hade en dröm om att skriva musik till film. Finns den ambitionen fortfarande kvar?
– Ja, i allra högsta grad. Jag har tidigare tonsatt anime och drömmer än idag om att få skriva musik till någon västerländsk film. Man kan säga att genom animen närmar jag mig min dröm steg för steg.

Vad minns du från din första dag som anställd på Square?
– Den första dagen förvånades jag över att ingen sade åt mig vad jag skulle göra. Jag fick dock ett exemplar av Final Fantasy IV med anvisning att jag skulle ta mig igenom det. Och jag blev uppriktigt förvånad av denna uppgift. Skulle mitt jobb till en början bestå av att ägna tiotals timmar med att spela ett tidigare släppt spel?

Du har tidigare berättat att du vid anställningsintervjun avslöjade att du inte hade spelat Final Fantasy.
– Ja, det stämmer! När jag intervjuades fick jag frågan om jag hade spelat några av Squares spel. Och ja sa nej. Tv-spel var något jag inte var fullt så bekant med på den tiden.

Så hur gick det? Tog du dig igenom Final Fantasy IV?
– Jo, jag klarade det och tyckte det var väldigt underhållande.

Du har tidigare berättat att du skulle vilja skapa ett soloalbum. Är det något du fortfarande är sugen på?
– Det har jag faktiskt redan gjort, i form av Kirite!

Ah, jo det är ju sant. Men jag tänker på något helt eget, i och med att Kirite var som ett soundtrack till Masato Katos (regissör för Chrono Cross) berättelse. Jag undrar om du har planer på något mer framöver?
– Det är inget jag har planer på just nu. Men kanske en vacker dag så…

En av mina kollegor på Spelmusik.net intervjuade dig för många herrans år sedan. Då berättade du att du sällan tar någon längre semester; bara en vecka här och där. Hur ser det ut idag när du är frilanskompositör?
– Jag måste tyvärr erkänna att läget är detsamma än idag! Det är sällan jag tar någon längre semester. Jag får så många förfrågningar av fans om att spela in album eller göra soundtrack till vissa spel så jag har verkligen ingen fritid. Men det är så klart inte bra – jag behöver mer semester!

Men nu är du ju i alla fall i Stockholm på någon form av minisemester. Vad har du hittills fått för intryck av staden?
– Jag älskar verkligen norra Europa och att komma till Sverige är något jag längtat efter. Jag blir verkligen upprymd när jag går runt på gatorna och ser en kultur och en stad som är så pass vacker och annorlunda från vad jag är vad vid hemma i Japan.

Jag har hört rykten om att du varit och inhandlat en nyckelharpa här. Stämmer det?
– Nej, inte riktigt. Jag var däremot med Thomas Böcker (producent för Symphonic Fantasies) och tittade på en begagnad och nu undrar jag om det inte finns någon som säljer helt nya. För just att den var begagnad fick mig att tveka. Så känner du till någon som säljer så säg till!

Min fotograf David Saulesco (som även är spelmusiker) försöker senare desperat få tag på någon som kan tänkas sälja en nyckelharpa, men det visar sig dessvärre vara svårt med så kort varsel.

Samlar du på instrument?
– Ja, från hela världen.

Berätta om det senaste spelet du spelat.
– Det är faktiskt Battlefield 3 till PS3! Jag blev verkligen överväldigad över den grafiska kvaliteten och jag känner att japanska utvecklare kommer få svårt att hinna ikapp detta.

Är du extra förtjust i någon speciell spelgenre?
– Strategispel är en favorit.

Något speciellt spel?
– Jag älskar verkligen Age of Empires III.

Vad är det senaste albumet du lyssnat på?
– Ett av norska folkmusikern Annbjörg Lien som bland annat spelar nyckelharpa.

Yasunori Mitsuda tar fram sin telefon och spelar entusiastiskt upp en låt.

Är du speciellt intresserad av just nyckelharpa?
– Nej, inte direkt. Men eftersom jag är på besök i Sverige så vill jag lyssna in mig på den typen av musik.

Vilken är den senaste filmen du sett?
– Battleship. Mitt intryck av den var att det verkligen är en amerikansk film. Jag kan inte påstå att detta är en genre som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Den var helt enkelt lite för mycket. Om jag ska välja så föredrar jag europeisk film som ofta har en lite mer mänsklig ton.

Xenogears-albumet Myth släpptes för ett tag sedan. Finns det planer på något liknande projekt framöver? Kanske med en annan spelserie?
– Ja, kanske det! Vad skulle du vilja höra?

Ja, det är ett lätt svar: Chrono Trigger och Chrono Cross i orkestrerad form!
– I och med att jag ännu inte haft tillfälle att göra ett sådant album så skulle jag verkligen vilja det framöver.

Mitsuda tittar på Thomas Böcker och viskar ”Kickstarter” lite lätt. Böcker ser upprymd ut och berättar att han faktiskt dagen innan pratade med Mitsuda och berättade om succén med Chris Hülsbecks Kickstarter-kampanj för Turrican Soundtrack Anthology. Han föreslog då att dra igång en Kickstarter för just ett orkesteralbum med musik från Chrono Cross och spela in det i Stockholm.

Så, är detta något officiellt?
– Nej, men vi funderar helt klart på det.

Tyvärr visade det sig inte bli något av dessa planer. Åtminstone inte när detta skrivs fyra år efter intervjun ägde rum.

Yoko Shimomura fick ju ett hyllningsalbum i och med Drammatica för några år sedan då hon firade 20 år som kompositör. Skulle du vilja göra något liknande?
– Ja, i och med att jag nu har jobbat i branschen i nära 20 år så är det något jag verkligen skulle vilja göra. Men i fallet med Shimomura var det ju tillsammans med Square Enix och min relation till dem idag är inte vad den har varit. Men viljan finns definitivt där.

Ett alternativ är ju annars att göra ett album med enbart musik du själv har rättigheterna till.
– Sanningen att säga är jag faktiskt mer förtjust i mina kompositioner efter Square-tiden. När jag skrev musiken till Chrono Trigger var jag fortfarande väldigt ung och nu efter Square-tiden är jag betydligt mer erfaren.

Men är det då inte jobbigt att fansen fortfarande ropar efter mer Chrono Trigger medan du själv har gått vidare och är mer nöjd med senare projekt?
– Jo, på sätt och vis. När dessa fans spelade Chrono Trigger var de i många fall ganska unga och har således väldigt starka minnen från det. Men samtidigt är det många idag som spelar mina nyare spel såsom Inazuma Eleven, så det är möjligt att det blir samma gensvar från dem så småningom. Problemet är väl att länka samman dessa två generationer och att balansera mellan vad man gör nu och vad fansen från förr vill höra.

Nu är du aktuell som kompositör till PS Vita-spelet Soul Sacrifice. Hur går arbetet med det? Vilken typ av musik skriver du tillsammans med Wataru Hokoyama?
– I augusti påbörjas inspelningen av musiken och hittills har jag skrivit ungefär hälften av de sammanlagt 32 spår som ska skrivas. Så jag befinner mig just nu i den mest hektiska perioden. Stilen i spelet är betydligt mörkare än de jag jobbat med tidigare; bland annat så är det en hjälte som slåss med hjälp av sitt innanmäte. Det att huvudkaraktären använder sin egen kropp för att bekämpa fiender ser jag som ett slags mänskligt drama. Och detta vill jag reflektera i spelet med ett mörkt och nästan skräckfilmsinfluerat soundtrack som även har vibbar av Hollywoodfilm.

Ett annat av dina senare projekt är ju Kid Icarus: Uprising till Nintendo 3DS. Vad stod du för i den produktionen?
– Huvudtemat och stridstemat – och jag hade även i uppgift att överse inspelningen av 90 låtar tillsammans med min kollega Natsumi Kameoka. Vi stod även för orkestreringen tillsammans.

Jag har noterat att du postar många kattbilder på ditt Twitter-konto. Är det ett av dina kära ämnen?
– Ja, men de är ju så himla söta! Och ja, det är nog något av en hobby för mig. Japaner älskar verkligen katter.

Och du har en katt hemma?
– Ja, precis.

Kanske är den även med i studion?
– Nej, där är det stopp!

Men jag har sett någon bild på en katt på ett piano.
– Jo, det är sant. Katten trivs både på pianot och tangentbordet. Faktum är att häromdagen så skickade katten även iväg ett mejl!

När du var ung hade du en dröm om att bli golfproffs. Vad hände sen?
– Du är sannerligen påläst! Men ja, det stämmer. Det var en ambition och dröm, men så småningom blev jag varse att även om jag hade tränat i hela mitt liv så skulle jag inte ha en chans. Därför bestämde jag mig för att lägga den drömmen på hyllan.

Nobuo Uematsu besökte Stockholm i samband med Final Fantasy-konserten Distant Worlds II sommaren 2010. Jag träffade honom några timmar innan konserten.

Vad har du för minnen från den allra första Final Fantasy-konserten?
– Det var Symphonic Suite: Final Fantasy som hölls i Japan några månader efter att Final Fantasy II hade släppts i slutet av 1988. Det var helt klart en ny upplevelse att bli uppkallad på scenen och eftersom det var första gången så var jag väldigt nervös.

Foto: Valtteri Jokinen

Kändes den annorlunda jämfört med dagens spelkonserter?
– Den stora skillnaden är att jag nu efter ett antal konserter genom åren inte alls är lika nervös längre inför sådana tillfällen.

Med tanke på att ditt skivbolag har namnet Dog Ear Records undrar jag om du tror att hundar kan uppskatta din musik?
– Jag vet inte, men eftersom jag älskar hundar så önskar jag att jag kunde skriva musik som även de kan uppskatta.

Kan du berätta något om din uppväxt, hur det var i skolan och vad du hade för framtidsdrömmar?
– Trots att min pappa var lärare hade jag inte särskilt mycket till övers för att studera. Mina betyg var trots det okej, men det var enbart för att jag tvingades plugga så mycket. Jag var däremot bra i ett ämne och det var gymnastik, vilket så klart också var mitt favoritämne. På den tiden var det i Japan en stor boom vad gäller intresset för gymnastik, mycket tack vare att sommar-OS hölls i Tokyo 1964. Jag blev också intresserad och hade en dröm om att en dag stå högst upp på pallen i en olympisk tävling i gymnastik. Men någon gång efter grundskolan fick jag veta att de som tävlade i OS inte tjänade speciellt bra, så jag bestämde mig för att börja drömma om något annat. Efter ett tag blev jag intresserad av wrestling och jag tror faktiskt att om jag inte hade halkat in på musikspåret så skulle jag troligen försökt bli en wrestlingstjärna. Det var faktiskt så att jag under min uppväxt hade ett större intresse för sport än för musik.

Hur var det att sätta samman ett mastodontstycke som Ending Theme till Final Fantasy VI?
– Det var minst sagt annorlunda i och med att det var så många teman som skulle sättas samman till en helhet i detta långa stycke. Jag tror att Ending Theme skulle fungera alldeles utmärkt att framföra på en konsert.

Arnie Roth (dirigent) och Nobuo Uematsu

Vad tror du att du gör om tio år?
– Jag hoppas att jag har varvat ner. Som det är idag jobbar jag ständigt efter, och känner pressen av, deadlines och jag är lite orolig att man tappar en hel del kreativitet om det blir alltför mycket press. Jag har ofta en känsla av att jag hela tiden måste få producerat något och när du har en sådan känsla är det svårt att vara fullt koncentrerad och använda all din kreativitet.

Om du och Koji Kondo fick chansen till ett samarbete av något slag, vad skulle det då kunna resultera i?
– Jag är imponerad av Koji Kondos skicklighet på piano så att få äran att producera en pianokonsert där Kondo framför sin egen musik vore fantastiskt.

Sedan en tid tillbaka spelar du i bandet Earthbound Papas. Hur kom ni fram till det namnet?
– Bandet King Crimson har gjort ett album som heter just Earthbound, så vi tänkte först helt enkelt döpa bandet efter deras album. Men eftersom alla i mitt band är medelålders män så bestämde vi oss för att lägga till ordet Papas på slutet.

År 2010 ägde den smått legendariska Castlevania: The Concert rum i Stockholms Konserthus. Inför konserten hölls en presskonferens där jag fick möjligheten att träffa Michiru Yamane, kvinnan mest känd för sin briljanta musik till Castlevania: Symphony of the Night.

Blev du förvånad när du fick frågan om att komma till Stockholm för att medverka på en Castlevania-konsert?
– Ja, verkligen!

Hur var dina första intryck av Sverige?
– När jag skulle växla pengar på flygplatsen innan jag åkte så noterade jag att det på de svenska 50-kronorssedlarna finns noter. Då tänkte jag direkt att detta måste vara ett fantastiskt land. Så för allt i världen: byt inte ut kronan mot euron!

Hur hamnade du i spelbranschen?
– Jag har spelat tv-spel sedan jag var ung. Jag spelade Pac-Man, det första Mario-spelet och många andra klassiker på den tiden. Då var det inte lätt att hitta ett heltidsjobb där man fick betalt för att komponera musik. När jag var på väg att ta examen från universitetet och letade efter jobb så hittade jag en dag en annons från Konami. Och det blev mitt första jobb, även fast jag inte direkt hade som mål att bli spelmusikkompositör. Jag råkade bara hamna där och nu har jag skapat musik till tv-spel i över 20 år. Trots att det inte var ett mål för mig så blev det bara så och det är uppenbarligen något jag trivs med.

Berätta om ditt första uppdrag på Konami.
– Det första jag gjorde var att komponera huvudtemat till NES-spelet Legend of Fairy Lisa, ett spel som gick ut på att man intog rollen som en popartist. Senare skapade jag några jinglar och fanfarer till Track & Field. Det här var år 1988.

Hur var det att arbeta med en sådan begränsad teknik som den i NES? Såg du det som en utmaning eller var det bara jobbigt?
– Först och främst var det en utmaning. Det var intressant att se hur övriga kompositörer uttryckte sig med endast tre ljudkanaler. Nu när jag ser tillbaka på det så är det rätt otroligt att vi arbetade med så begränsade medel!

Hur kom du först i kontakt med Castlevania?
– Det första spelet i serien jag arbetade med var Bloodlines till Mega Drive. Jag kände en hel del press eftersom Castlevania är en spelserie känd både för dess grafiska kvaliteter men också väldigt uppskattad för dess ljud och musik.

Kände du att du hade stor frihet i skapandet eller var det mer så att du fick anpassa musiken efter hur det låtit i tidigare delar?
– Jag blev tillsagd att lyssna noga på musiken från tidigare spel och uppmanad att skapa musik i samma stil. Under den här tiden mötte jag då och då för mig helt okända människor som frågade mig om det var jag som stod för musiken till det nya Castlevania-spelet. Jag svarade ja och fick då genast en uppmaning om att se till att skapa riktigt bra musik. Det gjorde inte direkt att jag kände mig mindre pressad!

Violinist Maria Eklund, Michiru Yamane och Erik Eklund (organist, producent)

I Symphony of the Night visade du att du kan skapa musik i en mängd olika stilar. Vilken var mest spännande att jobba med?
– Innan jag började arbeta med Symphony of the Night hade jag aldrig komponerat rockmusik så det var för mig den mest intressanta stilen. Innan jag påbörjade arbetet med spelet så lyssnade jag på en hel del rockmusik för att få inspiration och för att komma på ett sätt att få in den typen av musik. Jag blev också inspirerad av den vackra grafiken, exempelvis i kapellet med den minnesvärda, och långa, trappuppgången. Det var också väldigt inspirerande att jobba med de delar där musiken skulle vara mer av en stämningshöjare rent ljudmässigt, exempelvis partiet med undervattenssjön där det flyger en massa fladdermöss. Det kändes annorlunda att jobba med att sätta den rätta stämningen där.

Kändes det som en lättnad att gå från ett litet antal ljudkanaler till att kunna skapa musik mer fritt?
– Ja, delvis var jag faktiskt ganska lättad över att äntligen kunna använda riktiga instrument eller vad som åtminstone lät som sådana. När jag komponerade musiken till Bloodlines använde jag mig av FM-ljudchippet i Mega Drive och det var ganska begränsat.

Vad använde du dig av för utrustning när du skapade musiken till Symphony of the Night?
– Först och främst var det en Akai-sampler som kopplades in till en dator. Programmet jag använde var Logic och det använder jag faktiskt än idag. Jag använde mig även av Pro Tools. Det var inte livemusik som spelades in men samplern kunde simulera nästan vad som helst så från och med Symphony of the Night kunde jag börja skapa musik som åtminstone lät som om den vore inspelad med riktiga instrument. Utöver all musik skapad med sampler och dator så hade jag även en gitarrist och en sångerska till hjälp i vissa låtar.

I mitten: Erik Eklund (producent/organist), David Westerlund (producent) och Michiru Yamane

Är det någon speciell anledning till att du inte står för musiken till kommande Castlevania: Lords of Shadow? Kommer du framöver vara involverad i serien?
– För mig känns Castlevania både som ett avslutat kapitel och ändå inte. Genom åren har det varit många kompositörer inblandade i serien lite beroende på vilken stil utvecklarna önskat. I slutet av mars släpps en soundtrackbox med en samling av nästintill all Castlevania-musik någonsin och till den har jag gjort två arrangemang, så jag är fortfarande inblandad i serien. Och skulle jag bli tillfrågad att komponera musik till nya Castlevania-spel så skulle jag definitivt vara intresserad.

När var första gången du insåg att folk över hela världen uppskattar din musik?
– Första gången jag förstod det var när en amerikansk journalist kom för att intervjua mig inför releasen av Castlevania: Lament of Innocence 2003. Han berättade för mig att jag har fans världen över och jag blev minst sagt överraskad! Kort efter det begav jag mig till E3 och träffade en hel del fans samt gjorde flera intervjuer.

Hade du någon gång i åtanke att din musik till Symphony of the Night skulle kunna komma att framföras live en dag?
– Under tiden då jag arbetade med spelet hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro det. Men faktum är att jag under skapandet av flera låtar tänkte på hur det skulle vara att höra dessa framföras live.

När spelade du för första gången musik från Castlevania inför publik?
– Det var i Leipzig 2006, på Symphonic Game Music Concert. Där framförde jag Wood Carving Partita. Jag var ganska nervös inför framförandet men det släppte sedan och det var verkligen en upplevelse att framföra min egen musik inför en så stor publik.

2008 lämnade du slutligen Konami för att börja jobba som frilanskompositör. Hur är det jämfört med att vara anställd på ett stort företag?
– Den största skillnaden är att jag själv kan bestämma hur jag vill spendera tiden varje dag och att jag kan jobba med musik även till spel där Konami inte står som utgivare. Den främsta orsaken till att jag lämnade Konami var för att få mer frihet i vad jag gör. Efter att ha arbetat i över 20 år kände jag att det var dags. Jag tror att kreatörer av olika slag trivs bäst med att göra vad de känner för allra mest så förhoppningsvis kommer jag att ha mycket valfrihet framöver.

Har du några tankar på att göra ett soloalbum?
– Ja, det vore helt klart spännande. Man kan i och för sig på sätt och vis räkna några av mina bidrag till soundtrackboxen som solomaterial i och med att två av styckena är helt nyskrivna. Utöver dessa har jag till denna box gjort två arrangemang av äldre Castlevania-musik samt fem arrangemang av min egen musik från serien.

Har du några personliga favoritkompositörer i spelbranschen?
– Jag är väldigt förtjust i musiken som Hitoshi Sakimoto skapar och så klart gillar jag Nobuo Uematsus verk. Det finns så många duktiga kompositörer i branschen, men på sistone har jag dessutom fattat tycke för Yoko Kannos musik. Hon komponerar inte enbart för tv-spel utan även för spelfilm och animerad film.

Hur ser du på din musikaliska utveckling framöver?
– Jag tycker det är extra intressant när en tredje part är inblandad i processen, som exempelvis i de två nya arrangemangen jag gjort för soundtrackboxen. Utöver ett fåtal sådana samarbeten har det nästan uteslutande varit datorn och jag som har skapat musiken. Jag känner att det vore intressant med fler samarbeten framöver och att i fortsättningen inte i lika stor grad arbeta enbart med en maskin.

Börja gärna med att presentera dig själv lite kort för våra läsare, eftersom det här är första gången de flesta får stifta bekantskap med dig.
– Jag är en spelmusikkompositör, läskigt nog snart 40 år gammal, baserad i Seoul, Sydkorea. Jag föddes här och bor nu inte så långt från där jag växte upp. Min enda ”formella” musikutbildning förutom musiklektionerna i grundskolan är att jag tog pianolektioner i ungefär sex år som barn, vilket var vanligt i Korea då. Utöver det har jag fått lära mig allt jag vet om musik och komposition på egen hand.

När blev du först intresserad av musik? Började du komponera samtidigt, eller kom det senare?
– Som liten var jag faktiskt mer intresserad av att teckna serier än av musik. I gymnasiet började jag dock inse att jag kanske var lite bättre på att skriva musik än många av mina vänner. Senare, på högskolan, lånade jag en kompis Roland Sound Canvas som jag började göra musik med.

Jag har lagt märke till att du ofta har med piano eller andra klaviaturinstrument i din musik, så jag gissar att du är pianist – stämmer det? Spelar du några andra instrument?
– Jajamen, jag spelar keyboard. Mina ambitioner att lära mig spela flera instrument har däremot inte lett någonstans, så när jag behöver hjälp med andra instrument vänder jag mig till mina vänner.

Musik är uppenbarligen en stor del av ditt liv, men vad har du för andra fritidsintressen?
– Om någon hade frågat mig vad jag gjorde på fritiden innan jag fyllde trettio hade jag utan tvekan svarat ”spela tv-spel”. Men nu måste jag spela spel i mitt arbete, så min nya hobby har blivit att resa. Fram tills nu har jag bara rest i Asien, men jag planerar att utforska Europa och Amerika snart och då ska jag definitivt åka till Sverige!

Spelade du mycket tv-spel när du var liten? Minns du några favoritspel från din barndom?
– Jag älskade verkligen att spela tv-spel som barn. När jag var runt tio år brukade jag gå till arkadhallar. Men jag var väldigt godtrogen som barn, så efter att mina lärare sagt att spelen skulle förstöra mina betyg gick jag inte så ofta. Det var när jag gick i sjuan och spelade Super Mario Bros. till NES för första gången som jag fastnade totalt!

Fastnade du direkt för musiken i tv-spel eller ”upptäckte” du den vid något särskilt tillfälle? Drömde du om att själv skriva musik till spel när du var liten?
– Jag blev helt tagen när jag spelade Final Fantasy IV och hörde ”Theme of Love” för första gången. Ett annat spel som gjorde ett starkt intryck på mig var Ys III till PC-Engine. Den var så dyr att jag fick låna den av en kompis. Vid den tiden tänkte jag inte på att göra spelmusik själv, jag gillade bara musiken väldigt mycket.

Vad lyssnar du på för musik? Finns det nån särskild artist, genre eller stil som du gillar eller ogillar?
– Jag försöker att lyssna på ett så brett urval av musik som möjligt och tycker om all musik som verkligen berör mig. När jag började skriva spelmusik inspirerades jag mycket av Yoko Kanno. Nu gillar jag Coldplay, John Williams och Radiohead. Min svagaste sida är nog hiphop, framör allt för att jag inte är så bekant med den genren som med andra.

Berätta lite om hur du jobbar. Har du ett kontor eller en studio, eller jobbar du hemifrån? Vad har du för utrustning?
– Jag har en studio med sex inspelningsrum som jag driver tillsammans med mitt team. Mina partners som jag utvecklade iOS-spelet Bar Oasis med sitter på andra våningen i samma hus. När jag började arbeta professionellt, 2001, använde jag många hårdvarusyntar men nu jobbar jag mest med olika programvaror, framför allt Cubase.

Din musik har en genreöverskridande mångsidighet som är typisk för spelmusik, särskilt den från 80- och 90-talet. Känner du dig bekväm med att röra dig mellan olika stilar? Föredrar du någon särskild stil eller genre?
– När jag komponerar föredrar jag ingen särskild genre. Alla stilar har sin egen charm och jag vill nå fram till den charmen så gott jag kan. Först och främst försöker jag hitta den genre eller typ av musik som passar till varje enskilt spelmoment. Mest bekväm känner jag mig med att skriva för solopiano eftersom man kan göra ett helt musikstycke med bara piano.

Soundtracket till Monarch är producerat med en smart kombination av inspelat material och mjukvarusyntar. Hur kom du fram till vad som skulle spelas in och vad som skulle läggas på i efterhand i studion?
– Den största anledningen till att inte allting spelades in live var ekonomin. Det är svårt att få utrymme i budgeten för en hel orkesterinspelning. Vi hade tur som kunde spela in stråkorkester och soloinstrument till Monarch. Redan när jag börjar komponera planerar jag i förväg vilka instrument och vilka musikstycken som skall spelas in för att veta hur mycket det kommer kosta. Därmed inte sagt att allting går som planerat! Men det underlättar att kunna ta hänsyn till vad som skall spelas in och vad som skall göras i studion när jag komponerar.

Hur jobbade du med orkestern inför inspelningen? Skrev du orkesterns noter och dirigerade själv, eller hyrde ni in någon annan för de bitarna?
– Jag skrev alla partitur och stämmor själv och dirigerade också under inspelningarna. Jag har inte studerat hur man leder en orkester, så jag såg antagligen lite obekväm ut. Men efter att ha gjort det ett tiotal gånger tror jag att jag börjar få in den rätta känslan.

Upplevde du några särskilda svårigheter med att mixa ihop inspelningarna med de samplade instrumenten?
– Balansen mellan liveinspelningar och mjukvaruinstrument är alltid knepig. Ibland låter MIDI-spåren bättre än inspelningarna, men det tror jag oftast beror på akustiska problem. Den där balansen måste man lära sig medan man håller på, genom erfarenhet.

Hur mycket live-inspelningar gör du i ditt arbete?
– Jag spelar in gitarr hela tiden, både akustisk och elförstärkt. Jag måste ha jobbat på omkring 1 000-2 000 musikstycken hittills och till kanske 200-300 av dem har jag spelat in gitarr. Jag gör orkesterinspelningar två gånger om året, mestadels stråkorkester, men har ännu inte haft nöjet att spela in kör.

En sak som jag tänker på med musiken i dator- och tv-spel är att den inte får vara för intressant eller händelserik, så att den tar fokus från själva spelet. Samtidigt riskerar väldigt diskret och tillbakadragen musik att inte vara särskilt minnesvärd eller stämningsladdad. Är det här något du tänker på när du komponerar?
– Jag upplever att spelmusik som skrivs i dag förväntas hålla sig i bakgrunden och inte sticka ut eller göra stort väsen av sig. Personligen tycker jag inte om den här utvecklingen; jag vill att folk skall komma ihåg musiken. Samtidigt får den inte bli för upprepande. Jag försöker göra mina musikstycken så långa som möjligt för att undvika att spelarna tröttnar på dem. De flesta bitarna i Monarch, till exempel, är mellan 3-4 minuter. En av mina grundidéer när jag gör spelmusik är att varje stycke skall göra ett gott intryck på spelaren minst en gång, även om musiken befinner sig i bakgrunden.

Spelmusik, precis som andra typer av soundtrack eller programmusik, är en del av en narrativ helhet. Tar du hänsyn till eller inspiration från andra aspekter av spelet när du komponerar?
– Jag tycker att alla delar av spelet är viktiga att tänka på när man komponerar. För mig personligen är de två viktigaste aspekterna ”vad ser spelaren på skärmen just nu” och ”vad känner spelaren just nu”. I singleplayer-spel, där tyngden ligger på historieberättandet, fokuserar jag oftast på den känslomässiga aspekten. Men i ett onlinerollspel där historien inte är lika viktig fokuserar jag på känslan som spelaren får av det den ser på skärmen.

Använder du återkommande musikaliska teman eller motiv för att etablera kontinuitet och riktning i musiken eller föredrar du att varje enskilt musikstycke står för sig självt?
– Det beror på situationen och vilken typ av spel det är. Många koreanska spel är onlinespel som man ägnar hundratals eller till och med tusentals timmar åt. I sådana spel skulle återkommande melodier snabbt bli uttröttande och frustrerande, så då försöker jag undvika det.

Som kompositör är man en del av ett utvecklingsteam där alla har olika roller. Vad har du för erfarenheter av att arbeta i sådana team? Hur tidigt i spelets utveckling brukar du bli involverad?
– Med Monarch fick jag vara med från ett väldigt tidigt stadium. När jag blir involverad varierar, men jag föredrar att få vara med så tidigt som möjligt. Då har jag mer tid att komponera och större möjligheter att komma med förslag på musikstilar eller sound som kan passa till spelet.

Hur mycket av spelet får du ta del av medan du arbetar? Får du prova tidiga demoversioner eller endast titta på konceptbilder, videoklipp och liknande?
– Som regel begär jag att själv få prova spelet medan det utvecklas. Men om det är helt omöjligt försöker jag åtminstone att få tag på så många bilder, videoklipp, med mera, som jag kan.

Spelmusikens popularitet har ökat dramatiskt sedan millennieskiftet, både som nischad genre och i media i allmänhet. Det har bland annat lett till ett ökande antal symfoniska konserter med dator- och tv-spelsmusik runt om i världen. Har du själv fått din musik uppförd live?
– Innan jag började arbeta med musik professionellt gjorde jag några konserter, men aldrig med spelmusik. I Korea tänker folk på spel och konst som två väldigt skilda saker, så det lär bli ganska svårt att ordna en spelmusikkonsert. Men jag skulle verkligen älska att få organisera eller vara med på en sån konsert.

Har du skrivit musik till mer än bara spel? Hur ser du i så fall på det jämfört med att skriva spelmusik?
– Jag har gjort musik till reklamfilm, animerad film och spelfilm i Korea. En gång gjorde jag musik till en reklamfilm för Nike Woman med Yuna Kim, olympisk guldmedaljör i konståkning från Sydkorea. Jag var assisterande musikregissör till spelfilmen Rough Cut från 2008 av Ki-duk Kim. Efter att ha arbetat inom olika områden känner jag att alla har sina för- och nackdelar. Inget har varit särskilt enkelt. Nu fokuserar jag på spel och animation, där jag känner mig mest hemma. Dessutom har jag bildat ett band, Tellement. Vi släppte vårt första album i januari i år och skall släppa ett nytt album vartannat år. Att spela i band är väldigt annorlunda jämfört med vad jag jobbar med annars.

De två Monarch-albumen är de första som släpps på Scarlet Moon Records. Kommer vi få höra mer av dig i framtiden?
– Definitivt! Jag har haft kontakt med bolagets grundare, Jayson Napolitano, i flera år och är väldigt tacksam inte bara för det här samarbetet utan allt hans stöd genom åren. Jag är säker på att Jayson och Scarlet Moon Records kommer att bli en bro mellan musiken i öst och i väst och ser fram emot att jobba mer med dem i framtiden.

Slutligen, kan du avslöja lite mer detaljer om vad du jobbar med för tillfället?
– Just nu arbetar jag på två koreanska animerade filmer och fyra spel. Jag kommer att skriva om dem på min blogg och min Facebook-sida. Båda är på koreanska, men jag jobbar på att få upp en engelsk sida också. Jag har missat flera möjligheter på grund av språkbarriären, men jag anstränger mig för att överbrygga den. För övrigt har den senaste episoden av Bar Oasis nyss släppts till iOS. Det är ett speciellt projekt för mig eftersom det utvecklas av några av mina barndomsvänner. Totalt kommer fyra episoder att släppas och jag ansvarar för ljudet i alla delar.

Tack så mycket för att du tog dig tid att svara på alla mina frågor och lycka till med dina framtida projekt!
– Tack själv! Det känns smickrande att bli intervjuad utanför mitt hemland och jag hoppas få presentera ännu mer och bättre musik i framtiden!

Tack också till Jayson Napolitano på Scarlet Moon Records för att ha förmedlat kontakten samt Taek Sun Song för översättning till och från koreanska. Läs mer om spelet på utvecklarens webbsida: MaiusGames.

Monarch: Heroes of a New Age Original Soundtrack på iTunes Store, Amazon, Loudr och Bandcamp.
Monarch: Heroes of a New Age Arrangements and Variations på iTunes Store, Amazon, Loudr och Bandcamp.

Score har nu blivit en turné och ett flertal svenska konserthus har tagit emot er. Hur är reaktionerna när ni kommer med förslaget om att sätta upp en spelmusikkonsert?
– Vid det här laget har vi etablerat ett mycket gott rykte i svenskt musikliv, så ofta är det orkestrarna som kommer till oss. Ryktet sprider sig, folk i branschen pratar med varandra. Sen ligger vi på en del som vi vet är intresserade men kanske inte riktigt kommit till skott. Men med de bokningar vi har klara 2013 och 2014 redan så har vi snart kört med alla någorlunda stora svenska orkestrar.

Hur har sedan reaktionerna från de involverade varit efter konserterna?
– Som sagt, reaktionerna är nästan överdrivet positiva. De förväntar sig kanske ett jippo för ”kidsen”, men inser på plats att det här är mycket större än så. Jag tror det är något av en ögonöppnare första gången man gör en seriös spelkonsert.

Ni har ingen webbplats för Score. Planeras en sådan?
– Jag vet, det är lite galet. Vi har haft planer för en sådan flera gånger och anlitat webbyråer att göra en, men vi har aldrig blivit nöjda. Nu riktar ju vi oss primärt mot orkestrarna kanske, och sen mot publiken i själva produktionerna på plats. Men herregud, klart vi ska ha en hemsida.

Hur ser planerna för framtiden ut? Blir det fortsatt fokus på liknande upplägg med symfoniorkester eller finns det även utrymme för andra typer av konserter, exempelvis med en mindre ensemble, ett rockband eller någonting helt annat?
– Det finns flera olika idéer. Till exempel snackar vi om en storbandskonsert, med musik från spel som Grim Fandango, Neverhood och L.A. Noire. Och även andra typer av upplägg tematiskt. Jag tror vi är vid ett vägskäl nu då spelkonserter måste utvecklas – och kanske kan man prova flera nya vägar samtidigt?

Finns det idéer om att sätta upp en specialkonsert för en specifik spelserie?
– Ja. Helt klart. Men allt är ju en balansgång. Jag vill göra en Skyrim-konsert med Max von Sydow som presentatör/recitatör. Men Bethesda är hopplösa att ha att göra med, så jag tvivlar på att vi får till just det.

Vad står på konsertprogrammet i Jönköping?
– Det är ju första gången här, så vi kör en bra blandning av gammalt och nytt, stillsamt och kraftfullt, japanskt och västerländskt. Några exempel ur programmet är Journey, Uncharted, Final Fantasy IX, Shadow of the Colossus (vår första svit, den vi hade på Joystick 2.0) och inte minst vår Zelda-svit på nästan 15 minuter.

Score
Jönköping 21-22 september
Norrköping 29 september
Trondheim i november

Konferencier
Orvar Säfström

Orkester
Jönköpings Sinfonietta

Dirigent
Charles Hazlewood

Mer information samt biljettbokning här.

Vi förstår att ni är en väldigt upptagen man, och vi är därför väldigt tacksamma för din hängivenhet att ställa upp på denna intervju! Det är verkligen kul att du ställer upp för dina fans runtom i världen, och det är härligt att se att fler och fler börjar uppskatta spelmusikens storhet. Mycket tack vare ditt bidragande till den.

Vi är väldigt nyfikna: hur stort är egentligen spelmusikfenomenet i Japan, och hur erkänd är spelmusik utanför den inbitna fanskaran?

– Hm, jag är inte riktigt säker. Jag tror att den har börjat uppmärksammas mer och mer de senaste åren, men tittar man på min musik, så förstår man att jag inte skapar för att behaga den stora massan. Jämfört med popmusikens popularitet har spelmusiken en del att knappa in på.

Du har komponerat mycket musik, till spel som Chrono Trigger, Radical Dreamers, Xenogears, Tsugunai, Xenosaga etc. Spel som har blivit berikade med din vackra musik! Nu skulle jag vilja fråga: vilket av de soundtrack du har komponerat har sålt bäst?

– Både spel- och soundtracksmässigt är det definitivt Chrono Trigger!

Håller du med lyssnarna, vad gäller deras favoritsoundtrack; är det även det verk du är mest nöjd med? Vad kvalificerar, i dina ögon (och öron), ett framgångsrikt soundtrack? Är det samarbetet mellan de involverade i projektet, resultatet, produktionstiden månne, eller kanske positiv respons från fans; vad tycker du?

– För mig, är ett ”framgångsrikt soundtrack” ett jag kan känna mig nöjd med, och även ett som lyssnarna uppskattar. När jag är klar med ett soundtrack och är redo att skicka in mastern, försäkrar jag mig alltid om att produkten är så bra den bara kan bli. Så i den bemärkelsen är jag alltid nöjd med mitt arbete, men respons från fans å andra sidan, kan jag ju bara få efter att soundtracket finns ute. Och sedan beror det på vem som lyssnar på albumet; det finns de som verkligen gillar vad de hör och andra som inte gillar det. Det är inte något jag själv kan bestämma, så det är ingen idé att försöka avgöra huruvida ett soundtrack är lyckat eller inte förrän det finns i butik.

För inte länge sedan skrev du musiken till PlayStation 2-spelet Xenosaga Episode I: Der Wille zur Macht, vilket är den första delen i serien. Fler spel i Xenosaga-serien kommer definitivt produceras, men finns det en chans att du kommer att skriva musiken till dem?

– Nåväl, det beror alldeles på om jag får erbjudandet eller inte (av Monolith Soft), och om jag inte har nåt annat inplanerat. Jag kan inte ge nåt definitivt svar, men det är en möjlighet.

På tal om Xenosaga OST; det har verkligen en annorlunda anstrykning jämfört med de flesta spelsoundtrack. Är det här den nya vågen av ”bra spelmusik”? Högkvalitativa samplingar av riktiga instrument och vissa spår som framförs av storslagna orkestrar. Hur ser framtiden ut?

– Xenosaga-soundtracket var aldrig tänkt att prägla en ny spelmusik-era. När jag skriver låtar, tänker jag faktiskt inte på att de är ämnade för spel. Som jag ser det, råkar det bara finnas en genre vid namn ”spel”, och min musik används helt enkelt till soundtrack för den. Så om du frågar mig angående branschens framtid, skulle jag svara, ”jag har inte den blekaste”. Men jag tycker att man är lite föråldrad om man skriver musik som enbart kan användas som spelmusik.

Hur kommer du på alla nya melodier? Går du runt och visslar hela dagarna i studion och hemma? Eller plockar du hellre upp en gitarr och känner dig för? Du kanske hellre sätter dig avskilt vid ett piano, blundar, och bara låter musiken komma.

– De flesta av mina melodier kommer jag på när jag sitter framför mitt piano, men ibland dyker de upp i mina drömmar.

När du inte komponerar, provar du då på några andra instrument? Eller föredrar du att hålla dig till ditt favoritinstrument, vilket är?

– Jo, jag testar på många olika instrument. Vart och ett instrument har sitt eget unika ljud och karaktär, så det är mycket intressant att bara lyssna till dessa olika ljud. Det är förövrigt ett av mina intressen att samla på olika instrument (speciellt slaginstrument) från hela världen, så när jag hittar ett instrument som intresserar mig, köper jag det nästan reflexmässigt. Mitt favoritinstrument? De senaste åren har det varit gitarr [varför är jag inte förvånad? - red.].

Har du några program, syntar, keyboards etc. att rekommendera för alla de som är intresserade av att göra sin egen spelmusik? Vad använder du själv för tillfället?

– Nyligen fick jag tag på en ”software sampler” vid namn GigaSampler, och det har varit ett oerhört användbart verktyg. I själva verket har det självt nästan ersatt alla mina syntmoduler i mitt ställ. I dessa dagar finns det nog inte en låt jag gör utan en ”sampler”.

Arbetar du på några andra projekt när du inte komponerar spelmusik? Eller är det något du skulle kunna tänka dig att göra i framtiden, arbeta på ett instrumentalalbum, likt vad Nobuo Uematsu gjorde med Phantasmagoria.

– Ja, självklart. Jag funderar på att göra mitt eget soloalbum inom en snar framtid.

Finner du musik av någon särskild spelmusikkompositör vara väldigt bra, och i så fall, vad gör han eller henne till en bra musiker?

– Måste det enbart röra sig om spelmusik? Om så är fallet tror jag inte att det finns någon som jag kan nämna just nu.

Finns det några kompositörer, spelmusik eller inte, eller musiker som du verkligen ser upp till, och som du skulle vilja arbeta med för att producera ett album?

– Tyvärr, men jag tror inte att det finns någon speciell spelmusikkompositör som jag skulle vilja försöka mig på ett samarbete med. Handlar det dock om musiker, så finns det många jag vill se framföra mina låtar.

Både Xenogears och Xenosaga innehåller vackra sånger, vilket dels beror på de duktiga sångerskorna och självklart även sångtexterna. Var det samma sångskrivare som skrev sångerna till Xenogears och Xenosaga, och känner du dig alltid säker på att texten kommer att passa stämningen som din musik inger?

– Originaltexterna till sångerna som återfinns i Xenogears skrevs av scenarioförfattaren Masato Kato (regissör/scenarioförfattare för Chrono Cross) och originaltexterna till Xenosaga-sångerna skrevs av regissör Tetsuya Takahashi. När det kommer till sångskrivningsprocessen diskuterar vi alltid sångens tema, känslorna vi vill förmedla och textens betydelse väldigt grundligt innan skrivandet sätter igång. Så jag är alltid säker på att den slutgiltiga produkten, sångtexten, kommer passa musiken väl.

Efter att du har arbetat månader med att färdigställa ett soundtrack, tar du då en lång och välbehövlig semester för att återhämta krafterna innan du tar dig an nästa projekt?

– En riktigt lång semester blir svårt att förverkliga (skrattar). Bara för några månader sedan tog jag en hel vecka ledigt, för första gången på några år.

Det måste vara härligt att bo i Japan, ett land där gamla seder och långt framskriden teknik möts för att skapa en mångfald av kulturell rikedom. Med andra ord, när du inte arbetar med musik, vad finns det då som intresserar dig?

– Storstadslivet är trevligt det med, men när jag får chansen försöker jag ta mig till mitt hem i Yamaguchi-prefekturen för att umgås med människorna där hemma. Men det vill säga om jag får chansen.

Procyon Studio Co., Ltd finns belägen i Tokyo. Är det även där du bor och spenderar mestadels av din fritid?

– Nej, jag bor inte i studion [hehe - red.]. Jag bor i en annan del av Tokyo, men jag spenderar nästan all min tid i studion.

När jag lyssnar på japansk spelmusik får jag en känsla av att melodierna har fått mycket emfas. Tycker du det speglar japaners musiksmak, eller beror det mest på de många tekniska restriktioner som fanns under tv-spelens barndom? En bra melodi var i grund och botten det enda man kunde imponera sin publik med när högkvalitativa samplingar hörde framtiden till.

– Enligt mig är inte en stark melodi något som enbart är karaktäristiskt för spelmusik. Generellt sett brukar lyssnare gilla låtar med bra melodier. Tror du inte att detta gäller nästan varenda en runt om i världen? [jo, det är nog förmodligen sant, men jag håller fast vid min teori - red.]

Känner du till någonting om svensk musik? ABBA var ju stora i Japan och mycket tack vare deras slående melodier. Känns Sverige och svensk musik lika exotiskt som många svenskar upplever Japan vara?

– Ja. Självklart känner jag till svensk musik. Jag har lyssnat på ABBA en gång i tiden, och det fanns en tid för ett tag sedan då svensk pop var väldigt populär i Japan. Jag tycker att den påminner om fransk pop, i det avseende att den är väldigt rytmisk och stilig. Tradmusik är stilig den med, men jämfört med tradmusik så känns svensk musik mer exotisk.

Vi tackar dig ödmjukast för denna intervju. Slutligen, finns det nåt du vill säga till dina fans långt borta i Sverige?

– Jag blev först väldigt förvånad när jag fick höra att människor i Sverige lyssnade på min musik. Men oavsett vilket land det handlar om är jag väldigt glad att det finns folk som lyssnar på och uppskattar det jag skapar. Jag hoppas att jag kan fortsätta göra musik som inspirerar människor världen över, och samtidigt skapa verk som överstiger alla förväntningar ni har på min musik. Tack till alla för ert stöd!

Intervju & översättning: Andreas Collvin
Bearbetning: Johan Köhn

Tack till Matt Washimi på Procyon Studio för att han genom kontakt med Yasunori Mitsuda gjorde denna intervju möjlig.