En oktoberkväll för två år sedan i höstmörkrets Södertälje ägde en helt unik konsert rum på Estrad. Det var då 20 år sedan det första spelet i Silent Hill-serien hade släppts och en hyllningskonsert blivit verklighet. Akira Yamaoka är en av spelbranschens mest hyllade kompositörer. Att han tillfrågades att medverka var kanske självklart, men att han valde att ta sig till Sverige för denna unika konsert och rocka loss på scenen var smått fantastiskt för oss alla som var där.

Att producenterna Filip Fjellström och Marcus Nordin hade lyckats åstadkomma något alldeles förträffligt stod klart redan innan konserten börjat. Det blev mycket riktigt en stor succé och en smått surrealistisk kväll.

Nu två år senare är det dags att återvända till denna hyllning i form av konsertfilmen Silent Hill: The Music -The Movie- som nu finns tillgänglig på YouTube.

Foto: Tobias Adriansson

Filip Fjellström berättar om idén bakom och upplägget för denna produktion:

- Vi ville få till en officiell produkt som just betraktas som en konsertfilm. Det brukar ju leta sig ut inspelningar med enskilda låtar från publiken, vilket alltid är kul att se i efterhand. Men för den här kvällen ville vi fånga allt – för att presentera hur 20-årsjubileet i vår regi såg ut och inte bara för de som var på plats utan för alla fans internationellt.

Filip berättar att de väntade med att släppa filmen på grund av pandemin och bestämde sig för release nu när större konserter återigen är möjliga att arrangera.

- Det föll sig förträffligt att releasen fick ske på 2-årsdagen.

Det var till en början inte med i planeringen att göra en konsertfilm, men tanken uppkom så småningom. Det visade sig dock inte vara helt enkelt att fixa allting på egen hand, berättar Filip:

- Vi var helt uppe i planeringen och genomförandet av konserten – vad publiken skulle få uppleva. Då filmproduktion kräver en helt separat och omfattande planering är det häftigt att vi lyckades få allt dokumenterat och att få till en intressant produktion med fantastiskt ljud. Och det trots att vi inte hade hjälp av något externt team som skötte den biten. Ljudmix, kameravinklar och att förverkliga visuella idéer var en del av arbetet.

Finns det någon plan att släppa konserten i ljudformat med separata spår framöver?
- Nej. Men bra ide! Det är klart att vi ska göra det.

Foto: Tobias Adriansson

Så här med perspektiv till det hela, går det nu att förstå vad ni åstadkom egentligen med denna konsert?
- Bara att det redan har gått två år går ju knappt att förstå. Det finns många tillfällen som i efterhand känns ofattbara. Mitt uppe i allting var det bara att åka med och det fanns ingen tid för ordentlig reflektion. Men till exempel att under Meet & Greet inse att folk från så många olika länder i Europa, som Ryssland, Tyskland, Finland och Spanien med flera, hade kommit för konserten och bland annat ställde frågor som ”Var ligger Södertälje?” och ”Finns det hotell där?” är ofattbart. Ett par kom tydligen från Barcelona, landade på fel flygplats och hamnade i Skavsta. De fick ta taxi till Södertälje, men det gick bra och de hann fram i tid.

Foto: Tobias Adriansson

Det måste ha varit hyfsat surrealistiskt när Akira Yamaoka kom på besök. Hur var det att vistas tillsammans med honom de där dagarna?
- Jag stod i ankomsthallen på flygplatsen då Akiras plan visade sig vara försenat med tre timmar. Bandet satt redan och väntade för en välkomstmiddag sedan timmar tillbaka och en allmän fördröjning uppstod innan Akira till slut kom gåendes. Under det tillfället var det många tankar som snurrade. Men allting släppte ganska omgående.

Akira var väldigt soft att hänga med. Många intressanta diskussioner om musik i allmänhet, hans övriga musik samt influenser till hans verk, spel med mera. Dagen efter konserten hade vi en jättetrevlig sightseeing i Stockholm och han är genuint intresserad av Sverige och Stockholm i allmänhet.

Foto: Tobias Adriansson

Hur var det att lira ihop?
- Samspelet på scen kändes naturligt och inga frågetecken. Vårt mål var att ha stenkoll på låtarna så i det fallet skulle man kanske kunna säga att det var Akira som fick haka på oss och bara fick åka med. Det kändes att han tyckte det var kul att spela med oss och trots att vi bara spelat tillsammans en gång under genrepet så framstod allt som väldigt lugnt och kontrollerat.

Har du några speciellt fina minnen från konsertkvällen och repetitionerna inför?
- Ett favoritminne är under genrepet. När vi spelar första gången och han efter första låten vänder sig om och ser förvånad ut, överraskad och stolt på något vis. Jag räknade in och sedan körde vi bara alla låtar och allt lät suveränt. Vi spelade kanske till och med bättre då än under konserten. Tyvärr så dokumenterades inte genrepet.

Foto: Tobias Adriansson

Har du några planer för liknande konsertupplägg men på annat speltema framöver?
- När vi i bandet har jobbat med detta projekt och alla är gamers så blir det oundvikligt att inte snacka om idéer eller potentiella andra spelkonserter. Men mest på skoj. Inget är planerat. Vi kommer hur som helst just nu fokusera på att utveckla Silent Hill-konceptet, nå ut till en större publik och få till fler spelningar.

Är det framför allt Sverige ni tänker på kortsiktigt, eller är det redan planer eller tankar kring andra länder?
- Kortsiktigt Sverige, ja. Två eller kanske tre spelningar. Men vi ser även lösningar på att ta oss utanför landet.

Producenterna Filip Fjellström och Marcus Nordin är båda musiker tillika spelentusiaster. Filip berättar att de länge har gått i tankarna att en dag anordna en konsert för att hylla musiken till denna spelserie som de båda håller varmt om hjärtat.

- Det omfattar bland annat att planera allt innehåll, dra ihop ett band och repa in allt material. Projektet går under namnet Silent Hill: The Music och består av ett femmannaband från Stockholmstrakten.

Hur uppkom idén om en Silent Hill-konsert i Södertälje och hur lyckades ni få till detta?
- Både Marcus och jag är stora fans av serien och inte minst musiken och ljudbilden som Akira Yamaoka har skapat. Tanken på att anordna en konsert dedikerad till Silent Hill har varit ett återkommande snack under en längre tid, men mest skämtsamt och oseriöst. Ett exempel är att vi träffades på krogen och diskuterade fenomenet med P.T. och Silent Hills (detta var hösten 2014!) för att sedan halka in på Akira Yamaoka och konsertsnacket. Det slutade ofta med ett ”Vi hörs vidare. Hejdå!” och så rann allt ändå ut i sanden. När jag snubblade över det faktum att första spelet firar 20-årsjubileum i år hörde jag av mig till Marcus på fullaste allvar och menade att om vi ska göra någonting så ska det ske i år.

Filip berättar att han upptäckte Silent Hill i ett nummer av speltidningen Super Play troligen någon gång runt 1998.

- Jag läste en längre artikel där redaktionen rapporterade från E3. Det skrevs om ett nytt omtalat skräckspel från Konami. Jag var förtjust i skräckspelsgenren, hade spelat spel som Alone in the Dark, Resident Evil, 7th Guest och hade bra koll på genren. Trots att bilderna var intetsägande och det enda som gick att urskilja var protagonisten i brun skinnjacka så tänkte jag ”coolt – det där köper jag direkt!”. Jag tror det var en kinesisk version jag fick tag i, kopierad med cd-brännare och till det en utskriven ful omslagsbild som jag fortfarande har kvar. Allt för att jag skulle kunna spela Silent Hill innan releasen i Sverige. Silent Hill Theme är det första som hörs när spelet startas och jag minns fortfarande att jag slogs av den kusliga inledningen.

Hur har ni satsat på att marknadsföra konserten?
- Mestadels via Facebook. Evenemangssidan för konserten består i dagsläget av innehåll fyllt av referenser från olika spel, videoteasers, bilder och uppmaningar. Riktigt nördigt och kul. Vi har även tryckt upp affischer och flyers som vi delat ut – senast under Comic Con Stockholm. Sen tillkommer det olika intervjuer med lokal press.

Akira Yamaoka kommer kvällen till ära. Hur reagerade han på er inbjudan?
- Väldigt positivt och hjälpsamt. Han är ju en rock star. Han älskar att spela och har gjort några spelningar under de senare åren, men det här är första gången han kommer till Sverige för en konsert bara dedikerad till honom och hans musik.

Kommer han att gästspela under konserten?
- Han kommer medverka på scen, ja.

Kan du avslöja något om programmet?
- Fokus kommer ligga på musik från, men inte enbart, Silent Hill 1, 2 och 3. Det kommer dessutom vara inslag med sångerskan Carina Hernvald. Konserten är uppdelad i två akter.

Efter konserten hålls en efterfest på Quality Hotel Park. Hur ser planen ut?
- Med efterfesten skapar vi ett mervärde för kvällen. Jag har ofta känt att det finns ett behov för folk att mötas upp efter spelkonserter eller spelmässor – en mötesplats eller festlig avslutning. Det här ligger i linje med vad Powerplay anordnade för många år sedan i anslutningen till ett evenemang på Konserthuset i Stockholm. Då drog vi runt 300 personer till en närliggande nattklubb där vi sedan framförde massa Nintendo-hits. Det var skitkul och det händer att folk nämner det än idag. Värd för efterfesten på Quality Hotel Park är festmakarna Syntax Error Stockholm och tillsammans med dem bjuder vi in till en avslutning med lounge och mingel.

Filip, som står för trumset och glockenspiel i bandet, presenterar övriga medlemmar.

- Alla musiker är spelentusiaster och har anknytning till Södertälje.

• Mattias Karlsson – keyboard. Både Mattias och jag är medlemmar i Nintendo 8-bitsbandet Powerplay.
• Marcus Nordin – piano, gitarr och sång. Har varit aktiv i olika rockbandskonstellationer. Silent Hill 1 tillhör ett av hans favoritspel och lämnade så djupt intryck att han tatuerade in karaktären Alessas porträtt på underarmen.
• Fredrik Holmlund – gitarr. Har en gedigen musikerbakgrund som innehåller tv-framträdanden i melodifestivalen, Allsång på Skansen samt år av turnéer.
• Olof Fjellström – elbas. Rör sig inom jazzgenren. Hans favoritspel är Portal.

Du är för många känd som trummisen i Powerplay. Finns det planer på fler konserter framöver?
- Powerplay är aktiva och gör spelningar lite då och då. Senast var under ett jippo som Gröna Lund styrde ihop. I dagsläget har vi ett gig inbokat i slutet av november på spelfesten Kontroll i Södertälje.

Silent Hill: The Music Featuring Akira Yamaoka

Lördagen den 12 oktober 19:00
Estrad, Södertälje stadsscen

Fredrik Holmlund – gitarr
Marcus Nordin – piano, gitarr och sång
Mattias Karlsson – keyboard
Carina Hernvald – sång
Olof Fjellström – bas
Filip Fjellström – trumset, glockenspiel

Mer om konserten samt information om biljettköp finns här.

Efter en hyllad Final Fantasy-konsert i Stockholm i december förra året är det nu dags för besök i Västsverige. Först ut är Trollhättan på lördag och sedan görs ett stopp ute på landsbygden i Hålanda, Ale kommun. Vi tog ett snack med David Westerlund inför konserterna.

Hur gick det till när ni bokades in på Mauritzberg i Hålanda?
– Av en händelse så har en medlem i ensemblen släkt där som även arrangerar konserter. Så vi tog med denna konsert som en bonus.

Kan du avslöja någon höjdpunkt vi kommer få uppleva på konserterna?
– Jag gillar ju Mega Man 3, så det är en personlig höjdpunkt för mig. Vilken boss? Ha, hemligt! Men en som vi aldrig spelat förr.

Hur var reaktionerna efter Final Fantasy-konserten i Stockholm senast?
– Jag har bara hört positiva saker, vilket förstås är kul. Stående ovationer och lyckoskrik ljuger inte.

Hur ser framtiden ut för White Mages?
– Vi har på kort tid blivit väldigt eftertraktade och nya bokningar droppar in i princip varje vecka. Vårt mål är att vara Sveriges ledande ensemble för spelkonserter i mindre format, samtidigt som vårt företag Game Music Entertainment förstås fortsätter med att producera större symfoniska konserter.

Har ni möjligen en plan eller önskan att spela utomlands framöver?
– Önskan ja, plan ja, verklighet: mycket snart. Kanske redan detta år.

Gänget bakom den världsomspännande Final Fantasy-turnén Distant Worlds anordnade i London för bara någon vecka sedan en konsert under namnet A New World, där musiken framfördes av en mindre ensemble. Är denna typ av spelkonserter möjligen en trend som är här för att stanna?
– Ja haha, det känns faktiskt lite kul. Arnie Roth, arrangören bakom Distant Worlds och A New World, satt i publiken när vår mindre klassiska ensemble spelade just Final Fantasy i Stockholms Konserthus 2010. Jag kan intyga att han blev väldigt inspirerad, och nu har han själv börjat göra Final Fantasy-konserter i mindre format. Jag tar det som en komplimang, han var ju trots allt inblandad och dirigerade den första symfoniska spelkonserten i och med Play: A Video Game Symphony i Sverige 2006 och den gav mig stor inspiration.

Denna gång uppträder White Mages i form av en trio bestående av David Westerlund på piano, Matilda Blomqvist på flöjt och Marika Dahlbäck på cello. Konserten i Trollhättan har fri entré. Hålanda-konserten kostar 150 kr för vuxna, 100 kr för ungdomar och studerande. Mer information om konserterna finns här:

Trollhättan lördagen den 22 februari 19:00

Hålanda söndagen den 23 februari 15:00

Att spela dator- och tv-spel var något av det bästa jag visste när jag var liten. Redan då fastnade jag stenhårt för musiken i spelen och den är fortfarande en av anledningarna till att mitt spelintresse lever kvar. Mitt hemliga drömjobb i tonåren var att bli kollega till Nobuo Uematsu, Koji Kondo, Yoko Shimomura, Yasunori Mitsuda och de andra japanska tonsättarna som trollband mig med sina starka, känslosamma melodier. Redan då, i mitten av 90-talet, var vi många pojkar och flickor som delade samma dröm och i dag är vi utan tvekan ännu fler.

Men, frågar jag mig själv och alla er andra som delar den här drömmen, förstår vi vad det innebär att försörja sig på att skriva musik? En dröm är ju av sin natur ofta orealistisk, så hur realistisk är egentligen vår föreställning av livet som yrkesmusiker? På konferensen Game Music Connect i London i september pratade några av dagens största spelmusikkompositörer och producenter om vad det innebär att ha musik som yrke. Mer än två tredjedelar av publiken i den fullsatta föreläsningssalen uppgav vid en snabb handuppräckning att de var kompositörer (eller åtminstone ville bli). Mångas ögon öppnades nog av vad de fick höra.

Paul Lipson, musik- och ljudchef på Microsoft Studios, tog ordet direkt efter ett kort öppningsanförande. Som chef över en avdelning som ansvarar för hela ljudbilden betonar han, utifrån egen erfarenhet, vikten av samarbete. Ljud är så mycket mer än bara musik, säger han, det innefattar även dialog, miljöljud (”ambience” och ”foley”), effekter, ljuddesign, programmering av ljudsystem och integrering i själva spelet. Kompositören måste samarbeta med alla som jobbar med olika typer av ljud och ta hänsyn till hela ljudbilden. Dessutom är ljud ofta det sista elementet som förs in, så det måste synkroniseras med alla andra element som redan finns. Adele Cutting, före detta ljudproducent på EA och idag egenföretagare inom spelljud, håller med Lipson om att samarbetsförmåga är en mycket viktig egenskap. Ju större utvecklare, desto fler måste man komma överens med och varje individ måste vara beredd på att släppa sitt ego för att i alla stunder jobba för att slutprodukten skall bli så bra som möjligt.

Lipson säger fortsättningsvis att det inte är någon merit att vara en fantastisk kompositör när man söker jobb – det är själva grundförutsättningen. Är du inte en fantastisk kompositör behöver du inte söka. För att bli uppmärksammad av en stor spelutvecklare måste man bygga upp ett förtroende hos dem, visa vad du kan och att du kan leverera det. Han slår dessutom hål på en föreställning som åtminstone jag har levt med länge, nämligen att man ska visa så stor bredd som möjligt i t.ex. en portfolio. Lipson menar att det är bättre att fokusera på en eller två saker, göra dem fantastiskt bra och våga sticka ut från mängden. Det värsta som kan hända då är att man inte passar för de spel som utvecklas för tillfället, men att man kan bli kontaktad för ett annat projekt längre fram som behöver musik i just ens egen stil.

Stephen Lord fortsätter på samma spår. Han började själv sin karriär hos den brittiska spelutvecklaren Rage Software på 90-talet och jobbar i dag som chef på ljudavdelningen hos utvecklaren Jagex (kända för bl.a. Runescape-serien). Lord trycker på vikten av att skräddarsy sin ansökan till varje företag man söker jobb hos. Sammanställ en kort och koncis ”showreel” (ljudfil med korta exempel på musik som du har gjort) som representerar de färdigheter du tror är relevanta för personen som skall lyssna på den. Ta inte upp saker i ditt CV som inte visar på kunskaper som är värdefulla för en kompositör. Det är exempelvis inte relevant att ha jobbat i spelbutik.

En annan färdighet som både Stephen Lord och Paul Lipson understryker värdet av är att behärska den underliggande tekniken som används för att lägga in musiken i spelen. Kompositörer som förstår hur musiken fungerar i praktiken eller till och med behärskar vanliga verktyg som Fmod eller Wwise blir genast mer intressanta i utvecklarnas ögon. Återigen, som Paul Lipson sade, att skriva fantastisk musik är bara grundförutsättningen.

Flera av paneldeltagarna pratar om hur viktigt det är för personer som vill få in en fot i spelmusikbranschen att “synas på vår radar”, att röra sig i samma kretsar som dem. Internationella sammankomster som Game Music Connect, Game Developers Conference och Gamescom är bra platser för att träffa och samtala med såväl yrkesmän som blivande kollegor. Mer fan-inriktade festivaler som MAGFest kan också vara en bra plats för nätverkande. Den svenska spelmässan Gamex utanför Stockholm är ett bra första steg om en utlandsresa känns för stor (eller för dyr).

Marty O’Donnell, en veteran inom både film- och spelindustrin och kanske mest känd för musiken till Halo-spelen, tycker att de som vill jobba som spelmusikkompositörer skall börja med att vara aktiva på diskussionsforum, lära känna indieutvecklare och skaffa erfarenhet den vägen. Han menar att det är i princip omöjligt för en obeprövad kompositör som har lite eller ingen tidigare erfarenhet att få jobb hos stora spelutvecklare. Men om man börjar från grunden och arbetar sig upp kommer man både att förfina sitt hantverk, bygga upp en portfolio med arbetsprover och få en förståelse för hur hela processen, inte bara själva musikskrivandet, ser ut. Dessutom kanske man har tur och spelet man skriver musik till blir en internationell storsäljare (som Minecraft, Dear Esther, Fez, Canabalt, med flera).

Jason Graves, frilansande spelmusikkompositör med spel som Dead Space och Tomb Raider på meritlistan, säger att verkligheten för en professionell spelmusikkompositör är hård och att alla som vill ge sig in i den branschen måste förstå vad de ger sig in i. Skriv musik varje dag, säger han, sluta aldrig utvecklas eller utmana er själva. Om ni vill jobba med oss måste ni vara minst lika bra som vi är – vi är era konkurrenter.

Mot slutet av sessionen, under en öppen frågestund, ställde sig en man i publiken upp och sade att han, med all respekt, tycker att Jason Graves har fel. Mannen påpekade att så många spel i dag görs av indieutvecklare, frilansare och små team som arbetar på fritiden eller med publikfinansiering att alla inte behöver tävla på samma villkor som ni som sitter på scenen. Det finns plats för flera. Mannen möttes av omedelbara applåder från publiken – och, efter en liten stund, stämde även Graves och de andra på scenen in.

Och visst har mannen i publiken en viktig poäng. Spelplanen (om ni ursäktar det småvitsiga ordvalet) är i dag så pass stor att många kan förverkliga sin dröm om att skriva spelmusik, åtminstone i liten skala. Alla som har en dator kan dessutom helt gratis eller väldigt billigt skaffa den utrustning som behövs för att komma igång med musikskapande och om man inte kan eller vill studera musik kan man komma igång med gratis videoklipp, internetbaserad undervisning och diverse nätforum.

Jag tycker att alla som drömmer om att försörja sig på att skriva musik till dator- och tv-spel åtminstone skall göra ett ärligt försök att förverkliga sin dröm. Alla kommer inte att lyckas, men de som inte försöker kommer garanterat aldrig att lyckas. Vi måste bara ha rimliga förväntningar för att inte bli besvikna om det inte går som vi önskar – och komma ihåg att skillnaden mellan dröm och verklighet kan visa sig vara större än vi tror.

När jag växte upp med dator- och tv-spel på 80- och 90-talet var det en avlägsen dröm för mig att få höra musiken i mina favoritspel spelas live. Sista året i gymnasiet planerade jag att själv ordna en spelmusikkonsert (som, om den blivit av, hade varit Europas första!) vilket i slutändan aldrig blev av. Det är dock inget jag sörjer, eftersom jag sedan dess har haft förmånen att få gå på ett stort antal konserter med spelmusik framförd av såväl rockband som symfoniorkestrar. Dessutom organiserar sig personer som jobbar med ljud och musik i spel allt mer. Ett färskt exempel på det är Game Music Connect, en dagslång konferens i London öppen för branschfolk och entusiaster där några av dagens främsta namn inom spelmusik höll föredrag och diskuterade spelmusikens historia och framtida utveckling.

Dagen började med en föreläsning om inlevelse och engagemang i spel ledd av Stephen Deutsch, kompositör och professor vid Bournemouth University i England. Deutsch, som har skrivit mycket musik för film och även undervisar i ämnet, inleder med att jämföra spelare med publiken i en biosalong. När man sitter i salongens mörker, säger han, är man fängslad – man kan inte avbryta berättandet – till skillnad från när man spelar ett spel och kan trycka på pausknappen i princip när som helst.

Situationen som publiken befinner sig i gör att de lever sig in desto mer i filmen, förflyttas från biosalongen in i filmens värld och byter ut rummet de faktiskt befinner sig i mot platserna som återges på skärmen och i högtalarna. Ljud och musik är väldigt effektiva verktyg för att förstärka publikens inlevelse, menar Deutsch. Inlevelse, fortsätter han, skall dock inte förväxlas med engagemang. Att vara engagerad betyder att man är aktiv, man är delaktig och spel är av sin natur engagerande eftersom man deltar i och påverkar händelseförloppet. Däremot är alla spel inte inlevelsefulla.

Deutsch visar en tidig scen ur filmen Psycho där huvudpersonen Marion Crane överväger att stjäla ett kuvert med pengar. Pengarna tillhör hennes arbetsgivare, men hon behöver pengarna för att kunna gifta sig med mannen hon älskar. Rollfigurens oro, stress och kluvenhet gestaltas inte i dialog, regi eller klippning utan illustreras på ett diskret sätt i musiken. I remaken av Psycho från 1998 visas Marion Cranes känslospel på ett mer uppenbart lättfattligt sätt och fastän originalmusiken används förminskas dess betydelse och budskap. I stället för att tittaren måste vara engagerad för att tolka den lilla information som ges, som i originalet, tillåter remaken att publiken tar in filmen på ett mer passivt sätt.

Hur musik används är enligt Deutsch i allra högsta grad relevant även i spel och han säger att spelutvecklare och kompositörer borde fråga sig själva vad musiken är till för, varför musiken finns. I spel är musiken ofta kontextuell, säger Deutsch, den beskriver hur spelets värld är, hur den låter och kanske till och med luktar eller ser ut. Men, undrar han, behövs verkligen kontextuell musik i spel, medan man spelar? Eftersom spelaren redan är engagerad riskerar musiken att av hjärnan reduceras till bakgrundsbrus som filtreras bort till förmån för annan information som är relevant för själva spelmomentet.

Dagens första panelsamtal, under ledning av John Broomhall, tar vid där föreläsningen slutade. Marty O’Donnell inleder med att hålla med Deutsch och hävdar att musik överanvänds i spel i dag. ”Örat blinkar inte”, säger han, och menar att de som jobbar med ljud och musik i spel måste tänka mer på när och var de inte ska ha musik – den behöver inte alltid finnas där. Designers och programmerare får heller inte vara de som bestämmer hur musiken används utan det måste vara kompositörernas och ljudchefernas ansvar.

O’Donnell använder en annan film som exempel: Hajen från 1975 med musik av John Williams. Han menar att scenen när hajen anfaller är så effektiv för att filmen har visat att hajen finns och planterat dess musikaliska tema, men när hajen faktiskt anfaller är det ingenting som avslöjar att den faktiskt är på väg. Det här är något som borde utnyttjas mer i spel, säger O’Donnell, att man inte skall vara för uppenbar när man skriver och placerar musik.

James Hannigan påpekar att många tonsättare tvingas jobba enbart med korta musiksnuttar, ”cues”, i stället för längre musikstycken. Ofta får de heller inte lära känna musikens roll i förhållande till spelets handling eller vilken kontext musiken befinner sig i. Med ett sådant arbetssätt blir det väldigt svårt att tänka i större former eller planera och genomföra längre musikaliska förlopp, vilket påverkar hur musiken låter i slutändan. Han får medhåll från Jesper Kyd som också understryker vikten av placeringen av musiken, att det är en viktig del av den kreativa processen och att kompositörer bör vara delaktiga i den. Det räcker inte med att skriva musik, den måste också användas på det sätt som kompositören avser.

Spelvärldens giganter (ni vet säkert vilka jag menar) framträder på var och varannan tillställning och deras respektive kompositörer är sedan länge internationella kändisar. Detta är naturligtvis välförtjänt uppmärksamhet – många bekänner sig till skaran som fällt en tår till ”Aeris’ Theme” från Final Fantasy VII eller får gåshud av att höra ledmotivet från The Legend of Zelda. Precis som John Williams har ”Hedwig’s Theme” från Harry Potter-filmerna, Hans Zimmer ”The Gladiator Waltz” från Gladiator, Toto ”Africa” och Lady Gaga ”Bad Romance” har även Koji Kondo, Rob Hubbard, Nobuo Uematsu och de andra stora kompositörerna av spelmusik sina namn och låtar fastetsade i folks huvuden.

Spelmarknaden omsätter idag nästan ofattbart mycket pengar, vilket även märks på att mer och mer resurser läggs på musiken. Men de stora och dyra spelkonsolernas marknadsandelar naggas i kanterna av de nya aktörerna på marknaden: smartphones och surfplattor. Även spelen till de formaten har musik och även den musiken är i många fall riktigt, riktigt bra. Men hur många är vi som tänker på det?

Mitt första exempel är Cut the Rope, ett spel med lika barnsligt koncept som det har charmigt barnvänlig presentation. Genom att skära av snören med fingret skall du få en karamell att landa i munnen på ditt husdjur, en liten grön varelse som bor i en kartong. Den sitter snällt och väntar med ett förväntansfullt leende medan spelaren listar ut hur den ska få karamellen att inte trilla ur lådan.

Redan i huvudmenyn ackompanjeras spelet av lekfull och lite sprallig musik som skulle passa lika bra i en tecknad film. När man väl är inne i spelet blir musiken lugnare och mer metodisk. Den liknar i mitt tycke tidig spelmusik då musikslingan har en tydlig melodi och är väldigt kort så att den upprepas hela tiden, tills man antingen slutar spela eller stänger av ljudet. Men då den är så lugn och återhållsam och väldigt sparsamt instrumenterad går den mig aldrig på nerverna, ens efter att ha sträckspelat i en halvtimme.

Mitt andra exempel heter Tower Bloxx Deluxe 3D och har två musikstycken, båda snarlika i stil och musikalisk form, alltså hur styckena är uppbyggda. Liksom musiken i Cut the Rope spelas den om från början om spelomgången är längre än musiken. Till skillnad från musiken i Cut the Rope är den i Tower Bloxx betydligt mer teatralisk och dynamisk. Båda styckena börjar försiktigt men växer snabbt till något som skulle passa i en teater- eller cirkusföreställning.

Båda stycken är tidsmässigt ganska långa och loopas därför inte så ofta, vilket är tur då de tar så pass mycket plats. Spelmässigt är Tower Bloxx enklare än Cut the Rope: tryck på skärmen i rätt tid för att släppa våningar i en skyskrapa ovanpå varandra. Om de hamnar snett blir byggnaden svajig och ramlar till slut. Högst skyskrapa vinner. Det kräver lite mer nerv och timing än Cut the Rope men erbjuder inget klurigt motstånd. Just därför passar det också med mer händelserik musik, som bygger upp spänningen och får dig att bli lite mer darrig på hand när du nått 297 våningar och måste sätta fyra till perfekt för att slå den magiska 300-våningarsgränsen.

Att jag valt att lyfta fram just de här två spelen är enbart ett personligt val. Det finns många fler mobilspel med riktigt bra musik som är väl värda att spelas på en konsert i en snar framtid. För inte alls särskilt länge sedan spelades till exempel ledmotivet från Angry Birds av London Philharmonic Orchestra sida vid sida med musik från Final Fantasy, Uncharted, The Elder Scrolls och många andra stora titlar på konserten Video Game Heroes. Och då är musiken i både Cut the Rope och Tower Bloxx i mitt tycke mer intressant än den i Angry Birds, hur trallvänlig den än må vara, så förhoppningsvis får även de sin tid i rampljuset snart. Det förtjänar de.

London Philharmonic Orchestra spelar spelmusik

Utvecklarna av Cut the Rope

Utvecklarna av Tower Bloxx Deluxe 3D

David och Erik träffades på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där de båda studerat. Erik har en organistexamen och David är utbildad musiklärare. En dag spelade Erik ”Those Who Fight” från Final Fantasy VII i ett övningsrum på skolan när David gick förbi, hörde musiken genom väggen och gick in. Då höll han på att planera sin första konsert, och frågade om Erik ville vara med. Resten är, som man säger, historia.

Jag träffar David och Erik på en av repetitionerna inför premiärkonserten som äger rum i Berwaldhallen i Stockholm den 12 november. Erik Eklund inleder med att berätta om vad som särskiljer Gamers X-Mas från tidigare spelmusikkonserter.

- I vår föreställning har vi ingen symfoniorkester, men vi har något mycket större eftersom upplevelsen kretsar kring en trofasthet till kulturen och arrangemangen utgår ifrån kärnan i låtarna. Målet är inte att jag och David ska bli stora, utan att få den här genren att bli accepterad och uppskattad och ge gamers som oss själva en jättebra upplevelse. Musiken och vår presentation är kärnan som vi bygger på. Vi behöver ingenting mer för att folk ska känna att de får valuta för pengarna, säger Erik Eklund.

I mars 2009 spelade David och Erik musik från Final Fantasy-serien med vänner och kollegor på musikhögskolan i egna arrangemang. En dryg vecka tidigare spelade Play! A Video Game Symphony för tredje gången i Stockholm. Reaktionerna från fansen var eniga: David och Eriks konsert var bättre. Både David och Erik är kritiska till andra produktioner som vi i Sverige fått ta del av.

- Jag har varit på ganska många konserter där klassiska musiker tolkat Final Fantasy och Mario som om de vore Mozart eller Chopin och jag tycker inte att det känns helt rätt. Chopin och Mozart kommer från en annan tidsålder med andra värderingar, säger David. Erik har också en del att anmärka på när det gäller andra produktioner.

- Oftast när klassiska musiker skall framföra spelmusik brukar musikvalet vara ganska kräset. De tänker mer på musikens konstnärliga värde än vad fansen vill höra. Fansen vill ha musik som de känner igen, spelad på ett sätt som de känner igen. Vi har hört folk säga efter symfoniska spelmusikkonserter att de hellre velat höra låtarna precis som de lät från början. Får man sådana reaktioner så hävdar jag att man inte har gjort en spelmusikkonsert, utan istället symfoniska variationer på teman från tv-spel.

Framgångsreceptet, enligt dem själva, är att de utgår från vad publiken vill ha, utan att de ska känna sig lurade eller påprackade något som de inte bett om eller betalt för. De ser båda en risk att spelmusikkonserter kommer tappa i popularitet om organisatörerna inte lyssnar mer på vad spelfansen själva vill ha.

- Vi försöker hålla oss så trogna originalmusiken som det går. Man skulle kunna arrangera den på alla möjliga sätt, men musiken är redan så perfekt i sig. Även om låtarna är korta är varenda not guld värd. Vi är gamers, vi arrangerar saker för gamers och vårt syfte är att hylla spelmusiken och ge andra gamers den bästa upplevelsen de kan få, säger David.

Westerlund, som kallar sig själv för ”tv-spelspianist” till skillnad från exempelvis klassisk pianist eller jazzpianist, minns Play-konserten från 2007 där en av programpunkterna i konsertens andra akt var ”Mars”, första satsen i orkestersviten ”Planeterna” av den engelska kompositören Gustav Holst. Stycket presenterades av dirigenten Arnie Roth som ett exempel på var mycket spelmusik hämtat inspiration ifrån och vart konsertbesökarna kan vända sig för att hitta mer av samma sak. David är inte helt nöjd med detta tillvägagångssätt.

- De spelar drygt sex minuter av Holst med den enda motiveringen att det är ett klassiskt stycke som låter lite som tv-spel. Och då är det ju helt klart vad de vill göra: de vill locka folk. Det är utpressning. Ingen hade betalat 500 kronor för att höra det och det enda jag tänkte på var allt man kunde kört istället. Jag vill hävda att många orkesterkonserter satts upp för att locka ungdomar till att lyssna på klassisk musik snarare än att hylla spelmusiken. De vill att det ska låta som klassisk musik så mycket som möjligt. De är inte gamers!

För både David och Erik var det ett tydligt bevis på konserthusens övergripande mål med spelmusikkonserterna: att locka till sig ny publik när de alltmer ålderstigna orkesterälskarna med såväl klippkort som hyllmeter med skivor med klassisk musik börjar svika. Samtidigt är det sant att spelfans säkert skulle hitta mycket som de gillar i den klassiska repertoaren, men att det inte är rättvist mot besökarna att introducera dem på det sättet.

En intressant parentes i sammanhanget är den allra första konserten där tv-spelsmusik framfördes av en symfoniorkester, som ägde rum 1987 i Tokyo. Där spelade NHK Symphony Orchestra (Japans svar på Sveriges Radios Symfoniorkester) musik från Dragon Quest 1 och 2, men också den franske kompositören Camille Saint-Saëns orkestersvit ”Le carnaval des animaux”, djurens karneval.

Oavsett vad man tycker om att blanda in klassisk musik på en spelorienterad repertoar eller de fria tolkningarna av Zelda, Metroid och de andra spelen som spelats på de senaste stora spelmusikkonserterna är det nog inte många som undgås att charmas av Davids och Eriks ärlighet och entusiasm.

- Jag har väntat hela livet på att få höra tv-spelsmusik live, men redan efter de första konserterna märker vi att det håller på att gå utför. Jag känner folk som kanske kommer sluta gå på konserterna snart. Då kommer branschen dö ut, och det får den inte göra! Därför ger vi järnet nu och jobbar utan lön för att försöka styra upp det. Vi har ju satt ribban. De andra måste skärpa till sig, menar David.

Bakom varje ord ligger äkta kärlek, respekt och uppskattning för den här musiken. Deras musicerande på repetitionerna skvallrar likaså om deras ambitioner. De gör inte samma sak som Play, Video Games Live eller Symphonic-konserterna i Tyskland. De gör inte samma musik och de gör inte musiken på samma sätt. Men det de gör, gör de med hjärtat – och det märks. Musikerna i ”Level Up!” spelar på alla nostalgikers känslosträngar med teknik som proffsmusiker och känsla som riktiga gamers. Alla som går på Gamers X-Mas kommer att uppleva en öppenhjärtig kärleksförklaring från människor som är hängivna sin uppgift och angelägna att få visa det för världen.

- Spelmusik har blivit mycket mer accepterat de senaste åren. När jag tidigare varit på möten och pitchat konserterna till folk behövde jag vara övertygande som fan och verkligen sälja in det. Nu är det enklare, folk förstår att konserterna är bra, avslutar David Westerlund.

Turnéplan

Stockholm 12/11
Göteborg 29/11
Västerås 30/11
Örebro 2/12 (inställd)

Stockholms Konserthus stod den 1 juni värd för Legends, ett pärlband av musik från gamla och nya Nintendo-spel framförda av Kungliga Filharmonikerna, en av Sveriges absolut bästa orkestrar som vid det här laget dessutom har många års erfarenhet av tv- och datorspelsmusik.

På konsertprogrammet fanns allt ifrån Mario och Zelda till Kirby och till och med F-Zero. Konsertens förlaga i ande och i viss mån även musikaliskt material var Symphonic Legends, den tredje av fyra spelmusikkonserter med Västtyska radions symfoniorkester i Köln, som hölls den 23 september förra året.

En dryg månad efter konserten i Stockholm satt jag själv i konserthuset i Köln den 9 juli, full av förväntan, när den fjärde och hittills sista konserten i Symphonic-serien gick av stapeln: Symphonic Odysseys, en hyllningsafton tillägnad en av världens idag mest kända och älskade kompositörer, inte bara i spelsammanhang utan – vågar jag påstå – överhuvudtaget: Nobuo Uematsu.

Legends i Stockholm, juni 2011.

Andra skribenter runtom på nätet har redan recenserat båda konserter och uttryckt olika åsikter om dem så jag känner inget behov av att dissekera konserterna ytterligare. Däremot vill jag diskutera andra aspekter som tas upp desto mer sällan. Först och främst hävdar jag att det finns, grovt uttryckt, två olika typer av spelmusikkonserter som riktar sig till två olika typer av publik. Till den ena typen hör till exempel Symphonic-konserterna, men även de inhemska konserter som producerats av Orvar Säfström och Magnus Johansson. Parhästarna Säfström och Johansson gjorde, ur svenskt perspektiv, något unikt redan med sina första konserter då de medvetet valde bort att visa stillbilder och videomontage ur spelen vars musik framfördes. Motiveringen var att musiken skulle stå ensam, på egna ben, och publiken skulle inte distraheras ifrån den.

En Video Games Live-konsert visades på SVT i augusti.

Dessutom valde de annan musik, lite smalare, lite mer okänd. Större, lite mer påkostade konserter spelade Castlevania, Silent Hill och Kingdom Hearts. Förutom de kanske obligatoriska Mario- och Zelda-inslagen spelades på till exempel Score i Göteborgs konserthus (Säfströms och Johanssons senaste konsert) Shadow of the Colossus, Suikoden och Killzone. Förvisso även de storslagna och hyllade spel, men ändå inte de största celebriteterna på röda mattan. Och om de inte är nog okända, vad sägs om öppningsmusiken ur NES-spelet Wizardry: Proving Grounds of the Mad Overlord från 1990?

Kölns konsertserie karaktäriseras främst av sina arrangörer: finländarna Jonne Valtonen och Roger Wanamo. För varje konsert tar de ut svängarna lite mer, vågar (eller får lov att) göra ännu mer med råmaterialet. De har gått den hårda, finska skolan och lärt sig behärska symfoniorkestern som instrument och som kollektiv på ett alldeles särskilt sätt. De har dessutom gott och celebert sällskap av till exempel Square Enix superstjärna, tysk-japanske Masashi Hamauzu.

Under Valtonens och Wanamos varsamma händer blir The Legend of Zelda till en 35 minuter lång symfonisk dikt, eller Final Fantasy till en pianokonsert i tre satser. Hamauzu bantar ner matglada Kirbys sockersöta, oförtrutet glättiga musik till ett stycke för blåskvintett. Det är väldigt långt ifrån ett Super Nintendo eller PlayStation, ifrån din och min barndoms morgnar, eftermiddagar, kvällar och nätter med handkontrollen i ett svettigt grepp – och det är det som är meningen. Den andra typen av konserter representeras av till exempel Play: A Video Game Symphony som den 14 juni 2006 var Sveriges första symfoniska spelmusikkonsert.

Score i Göteborg, november 2010.

Play bjuder på spelvärldens ”evergreens” i arrangemang som är lätta att känna igen och ta till sig och visar filmsekvenser på stora bildskärmar som skall väcka nostalgiska minnen hos entusiasterna i publiken. En del av filmerna synkroniseras till musiken, vilket för tankarna till biografmusiker på 1900-talet som spelade till stumfilmer direkt i biosalongerna. Video Games Live som huvudsakligen turnerar i Nordamerika är mer än bara konserter; det är ett helt koncept, en varietéföreställning med allt ifrån lasershower till Guitar Hero-spelande live på scen, ackompanjerat av orkestern och ett liveband (istället för ljuden från spelet). Det är som en färgsprakande musikalisk cirkus med tillräckligt många syn- och hörselintryck för att ingen i den koncentrationssvårighetstyngda MTV-generationen ska hinna tappa intresset.

Upphovsmännen bakom Video Games Live skriver på sin webbplats att de strävar efter att uppmuntra och stödja spelkulturen och beskriver själva showen som ”en ny och unik upplevelse med känslan och kraften hos en symfoniorkester kombinerat med spänningen och energin i en rockkonsert och teknologin och interaktiviteten i tv- och datorspel.” I augusti visade SVT just Video Games Live i programserien Veckans konsert, vilket i sig innebar ytterligare en milstolpe i spelmusikens resa från 80-talets pojkrum och ut i 2010-talets populärkultur.

Chris Hülsbeck, Yoko Shimomura och Arnie Roth i Stockholms Konserthus i samband med Sinfonia Drammatica 2009.

Efter Legends-konserten i Stockholm i juni var det många i publiken som uttryckte sitt missnöje över konsertens experimentella grepp. De kände inte igen musiken som de vuxit upp med och var antingen inte beredda på eller intresserade av att behöva ”tänka om”, så att säga. Lägg därtill ett biljettpris på flera hundra kronor och jag förstår att flera gick därifrån besvikna. För att ytterligare förstå den här reaktionen är det också värt att påpeka att de tidigare konserterna i Stockholm har i regel varit av det mer lättsmälta slaget. Play var som sagt först, och har senare fått sällskap av dels båda Distant Worlds-konserterna (med musik från Final Fantasy-serien) samt Sinfonia Drammatica, en speciellt sammansatt konsert med inslag från skivorna Symphonic Shades (Chris Hülsbeck) och Drammatica (Yoko Shimomura).

Konserthuset i Stockholm skrev själva i programbeskrivningen att Legends ”kanske blir den mest sofistikerade spelmusikkonserten hittills vad gäller själva orkesterarrangemangen”. Däremot är jag osäker på om alla besvikna konsertbesökare förstod vilken slags sofistikering som de syftade på.

När jag gick hem ifrån den allra första Play-konserten i Stockholm med hes röst och ömma handflator (efter att ha applåderat och jublat alldeles för mycket) kände jag mig snarare som en sexåring på julafton än en vuxen man en sommarkväll i juni.

Play: A Video Game Symphony den 14 juni 2006 var den första stora spelmusik-konserten i Sverige.

Fem år och ett otal konsertbesök senare inser jag att jag blivit otroligt kräsen, vilket på sätt och vis är tråkigt. Den barnsliga entusiasmen jag hade då har ersatts av ett mer kritiskt öga och öra, både på grund av flitiga konsertbesök och att jag är musiker själv och därför ser och lyssnar efter andra saker än, antagligen, de allra flesta i publiken.

Just därför är jag väldigt glad för att båda typerna av konserter finns och min förhoppning är att båda två kommer att fortsätta utvecklas åt varsitt håll. Jag hoppas att både de inbitna nostalgiska spelfantasterna, som vill återuppliva sina barndomsminnen, och de som liksom jag själv vill höra något nytt, och något annat förutom de gamla klassikerna, får sina önskningar uppfyllda. För mig verkar det i alla fall helt klart att båda grupper vill ha mer.