Plats: Berwaldhallen, Stockholm
Datum: 9 mars 2012
Orkester: Kungliga Akademiska Kapellet

Spelmusikkonserter i David Westerlunds regi dras i regel alltid med styrkor och svagheter. I rätt sammanhang har han en osviklig förmåga att hitta nya vinklar på beprövade koncept, i form av udda och spännande tolkningar från exempelvis Final Fantasy-serien. Det finns dock också alltid det där behovet från Westerlund att vitsa till det, vilket ibland för tankarna till studentikosa spex (Castlevania-evenemanget i Konserthuset, t.ex.) snarare än till riktigt stora musikupplevelser.

Första halvan av Level 2 blir överraskande lyckad, mycket tack vare en svit från en spelserie vi inte har skämts bort med i spelmusiksammanhang. Yasunori Mitsudas Xeno-serie har ett stort följe för att vara en serie som med undantag för Xenoblade alltid fått importerats till våra breddgrader, och många är de som väntat på en låt som ”Flight” i orkestertappning. Väldigt medryckande och som helhet blir det en svit som ger mersmak, vilken förhoppningsvis kan mättas i sommar då kompositören gästar Stockholm för Symphonic Fantasies-konserten.

Utöver Xeno-serien bjuder första akten på bitpopklassikern ”The Moon” från Duck Tales samt en David Westerlund som vid det här laget lärt sig vilka skämt som fungerar på gamers, och när denne inför pausen lovar en andra akt som är ännu bättre än den första känns det som att en riktigt minnesvärd konsert är i antågande.

Akt två visar sig dock inte leva upp till de högt ställda förväntningarna. Absurt lång tid tillägnas den i Sverige i princip okända Tales-serien, vars material i mitt tycke inte lyfter fram kompositören Motoi Sakurabas starkaste sidor. Efter den något sövande sviten så vaknar man till av välkomna operainslag i något så sällsynt som ett Resident Evil-medley, där man har det goda omdömet att välja safe room-musiken från del två för att representera seriens mer finstämda bitar. Westerlunds spexande i form av att projicera bilder på Berwaldhallen som ett kusligt och övergivet konserthus känns dock ogenomtänkt, då publikens skrattsalvor tar udden av skräcken.

Slutintrycket av akt två blir att Level 2 hade mått bra av mer känsla för tajming. De bästa låtarna har vi redan hört i sförsta akten. Dessutom är jag nog inte ensam om att känna mig snuvad på Skyrim-musik när det istället är Morronwind som får representera The Elder Scrolls-serien, samt att jag verkligen hade föredragit en orkesterversion av The Nationals Portal 2-tema ”Exile Vilify” snarare än det malplacerade och lite tramsiga sångnumret ”Want You Gone” från samma spel. Och även om det ska erkännas att det är rätt kul när orkestern skjuter ut Angry Birds-souvenirer i publiken så känns det lite trist att detta blir andra delens mest bestående intryck, snarare än något av musikstyckena.

Slutintrycket av Level 2 blir som väntat lite splittrat. Men med den starka första hälften och David Westerlunds goda humör som alltid smittar av sig så blir det en upplevelse där styrkorna ändå övervinner svagheterna.

Artikelnummer
SSCX-10037

Utgivet: 20 november 1999

Orkestrerade skivor med spelmusik har alltid varit ett bra alternativ för den som tycker att melodierna låter för tama eller enkla i sina ursprungliga former. Nobuo Uematsu gjorde detta med del sex i sagan om Final Fantasy, i suveräna Final Fantasy VI: Grand Finale, och återigen i minst sagt halvhjärtade Final Fantasy VII: Reunion Tracks. Och nu är det alltså dags för musiken från del åtta att få sig en uppfräschning. Till sin hjälp har Uematsu dirigenten Shiro Hamaguchi, som gjorde ett så fint jobb med de tre låtarna han fick jobba med i Final Fantasy VII: Reunion Tracks.

Man har valt ut tretton låtar till skivan, och tre av dem figurerar i exakt likadana versioner på originalsoundtracket. Redan klassiska ”Liberi Fatali” inleder skivan. I mitten dyker en av spelhistoriens mest omtalade låtar upp, nämligen balladen ”Eyes On Me”, och sen mot slutet hittar vi det pampiga sluttemat. Kvar finns tio låtar som förväntansfullt står och stampar för att få visa sina nya ”kläder”.

Det underskattade karttemat ”Blue Fields” är ett utmärkt smakprov på vad en orkester kan göra för en låt. Jag har alltid varit väldigt förtjust i originalet, men orkestern lyfter den till ännu högre höjder. Det är dessutom glädjande att det inte bara är lugna och fridsamma låtar som förekommer på skivan. Vad som mycket väl kan vara Final Fantasy-seriens bästa kamptema någonsin, ”Don’t be Afraid”, låter inte helt oväntat ännu mäktigare med en hel orkester. Få noter har ändrats sen vi hörde låten i spelet, men att få uppleva den med riktiga instrument är gott nog.

När det gäller nästa spår har man valt att låta ”Balamb GARDEN” och ”Ami” flyta ihop och bilda en ensam låt. Ett mycket klokt val, då enligt min mening ”Balamb GARDEN” blev så hopplöst sönderspelad i själva spelet att man till slut blev trött på den. Här låter det riktigt tjusigt, och övergången mellan låtarna är så snygg att man nästan misstänker att de var skrivna för varandra från första början.

I ”Fisherman’s Horizon” överraskas man av en kör som inleder låten, innan man snabbt börjar känna igen sig i den söta originalmelodin. Hela låten känns avslappnande och bjuder på stor variation, helt klart en förbättring av originalet. Titelspåret är dock skivans stora besvikelse och ett av få tillfällen då man verkligen vill lyssna på original soundtracket istället. Det börjar visserligen bra med riktiga körer och kraftfullare instrument, även om skillnaden mellan de båda versionerna kanske inte är märkbar för det ovana musikörat. Den stora avvikelsen är att mot slutet av låten dyker det upp en kvinnlig vokalist från ingenstans och gör en totalt misslyckad sånginsats, vilket förstör helhetsintrycket.

Skivans stora överraskning är definitivt ”The Man with the Machine Gun”, som skiljer sig rejält från sin techno-aktiga grundform. Melodierna känns lite tydligare och mer varierande, eftersom man använder sig av starka instrument såsom stråkar, valthorn och trumpeter. Det vattnas i munnen när man tänker på vad Hamaguchi och hans orkester skulle kunna göra för andra actionpackade låtar från spelet, som ”The Landing” eller ”Force Your Way”. Här lyckas man behålla både intensitet och rytm, tack vare det smakfulla arrangemanget. Min favorit på skivan.

Gammalmodiga ”Dance with the Balamb-fish” låter först som en ren och skär kopia av originalet, men flyger sen iväg i flera olika riktningar, i samma stil som flera av låtarna på Final Fantasy VI: Grand Finale gjorde. Intressant, men personligen anser jag att ”Waltz for the Moon” hade passat bättre här. Den påminner starkt om Dance with the Balamb-fish, men är ännu vackrare.

”Love Grows” är ytterligare en variant av huvudtemat, men här förstärks upplevelsen av ett hänförande piano och en mer bombastisk avslutning. Har man en orkester så ska det ju höras också! En låt som åtminstone jag inte lade märke till när jag spelade spelet är ”The Oath”, men här framstår den faktiskt som en av de bästa och pampigaste låtarna på hela skivan. Stråkar har sällan låtit så bra i mina öron. Skivan får sen en fin och harmonisk avslutning i vaggviseliknande ”Fragments of Memories”, nu förstås med mer traditionella instrument istället för den lilla speldosan som kännetecknade originalet.

Minnesfragmenten som jag har kvar efter att ha lyssnat igenom skivan är mestadels positiva. Visst, man saknar en eller två favoriter från Final Fantasy VIII OST, men de ansvariga har ändå gjort mycket bra låtval. Det är trots allt i stor grad dessa kompositioner man minns när man slutfört själva spelet. Största klagomålet är att man endast inkluderat två action-spår, vilket känns lite tunt. Speciellt eftersom orkestern lyckas så utsökt med de kampteman man väl försöker sig på.

Det kan vara intressant att jämföra vilken av Fithos Lusec Wecos Vinosec och Final Fantasy VIII OST som känns mest prisvärd. Själv skulle jag inte kunna leva med tanken på att sakna ett originalsoundtrack från Final Fantasy-serien i min samling, så jag skulle i alla fall satsa på originalet. Skivorna skiljer sig nämligen inte så våldsamt mycket i pris som man skulle kunna tro, trots att det rör sig om hela tre skivors mellanskillnad. Därmed inte sagt att det här är en dålig platta, tvärtom är den ett utmärkt komplement till originalsoundtracket. Så har du gott om pengar, köp för all del båda.

Artikelnummer
KICA-7895

Utgivet: 23 september 1998

Jag minns när jag spelade Metal Gear till gamla goda NES för en herrans massa år sedan. Vilken stämning det spelet hade! Mycket tack vare musiken; det finns en ruggigt bra låt där (ni som spelat spelet vet vilken jag menar) som jag än idag ofta nynnar på, mer än tio år senare jag hörde den för första gången. Metal Gear Solid som släpptes till PlayStation för ett par år sedan är ett ännu bättre och mer komplext spel, och musiken har naturligtvis även den utvecklats.

Gänget bakom Metal Gear Solids tonsättningar heter KCEJ Sound Team, och hör till Konamis musikdivision. Jag vet överhuvudtaget väldigt lite om Konamis alla duktiga kompositörer, men jag vet dock att företaget alltid skaffar fram rätt man för rätt jobb. Metal Gear Solid är verkligen inget undantag, det skiljer sig från mängden och man har skapat ett originellt och eget sound som passar spelet perfekt. Stilen beskrivs nog bäst som ambient, lågmäld musik med moderna beats som grund.

KCEJ Sound Team är ansvariga för alla spår på skivan utom två stycken, däribland första låten på plattan. Det är det explosiva huvudtemat, som istället är skrivet av en person som kallar sig Tappy. Jag vågar nog påstå att det är en av de starkaste melodierna någonsin i ett Konami-spel, och det är sannerligen en utomordentlig start på skivan. Ska man jämföra detta stycke med filmmusik så kommer jag närmast att tänka på tyske kompositören
Hans Zimmer (The Rock). En inte alltför dålig inspirationskälla!

När man lyssnar på skivan är det rätt svårt att placera var i spelet varje låt kommer ifrån, de är nämligen överlag ganska lika varandra i stil och komposition, vilket gör att det kan vara svårt att hålla isär dem. Majestätiska ”Discovery” fungerar bäst bland den så kallade bakgrundsmusiken, den har ett ekolod som takthållare och över ligger en vacker och sorgsen melodi från ett valthorn. Andra stämningsfulla spår är ”Cavern”, ”Warhead Storage”, ”Rex’s Lair” och den spöklika ”Mantis’ Hymn”. De som är petiga kanske tycker att vissa av låtarna är för lika varandra eller för anonyma, men då ska man som sagt vara riktigt petig. Bästa låten på skivan sticker åtminstone ut rejält, nämligen ”Enclosure”. Det ledsamma pianot och de vackra stråkarna gör att man inte har långt till gråten, och låten blir bara bättre ju längre den spelas, utan att bli ett dugg melodramatisk.

De fyra actionbaserade styckena på skivan har alla samma pumpande ådra av snabb, hård, kompromisslös techno. Tror aldrig jag har hört så här medryckande och stressframkallande musik i ett spel någonsin. Framför allt ettriga ”Encounter” och intensiva ”Duel” är helt fantastiska spår, som får hjärtat att bulta riktigt snabbt. ”Hind D”och ”Escape” är inte heller dumma. Om det är något område som t.ex. Final Fantasy-spelen kunde rycka upp sig på så är det just när det gäller den ofta rätt svaga actionmusiken, så det kanske skulle vara på sin plats att Nobuo Uematsu gör lite anteckningar.

Sluttemat är skrivet av Rika Muranaka, en av Konamis mest kända kompositörer. Hon har förutom detta även hjälpt till att skriva den mindre lyckade balladen ”I am the Wind” från Castlevania: Symphony of the Night och dessutom den tangoliknande ”Esperandote” från skräckspelet Silent Hill. Om de båda var tveksamma insatser från Muranakas sida, så lyckas hon betydligt bättre med ”End Title / The Best is Yet to Come”. Låtar av det här slaget kan ibland bli lite överdrivet smöriga, men inte här. Sångerskan Aoife Ni Fhearraigh sjunger skrämmande vackert och det passar den kalla låten perfekt. Efter att ha börjat med enbart Ni Fhearraighs röst, för att sedan byggts på med akustisk gitarr och en flöjt, övergår den slutligen till något som låter som en irländsk folkvisa, komplett med fioler och allt. En riktigt trevlig låt som tål att lyssnas på många gånger.

Med på skivan finns även den charmiga låten från träningsuppdragen i spelet, ”VR Training”, och två relativt ointressanta varianter av huvudtemat; först demoversionen från E3-mässan och sen en skum remix. Ingen av dem är något särskilt att bry sig om, förutom om man gillar musikstycken som avbryts då och då för snuttar av japansk dialog. Själv klarar jag mig bäst utan.

Metal Gear Solid saknar kanske de riktigt minnesvärda låtarna för att kunna få ett riktigt toppbetyg, men som helhet betraktat är detta ändå ett riktigt bra och passande soundtrack, till ett av världens bästa spel.

Artikelnummer
KICA-7760

Utgivet: 9 april 1997

Castlevania-spelen har alltid haft bra och medryckande musik. Vem minns t.ex. inte ”Vampire Killer” till det klassiska Nintendo-spelet Castlevania från 1987? Just det stycket följde sedan med i många av uppföljarna, fast i nyare versioner. Här finns den dock för ovanlighetens skull inte med, men faktum är att Castlevania: Symphony of the Night klarar sig väldigt bra utan de gamla klassikerna.

Musiken är skriven av Michiru Yamane, som tillsammans med Yoko Shimomura är en av de få kvinnliga kompositörerna i spelmusikvärlden. Det mest kända hon gjort tidigare får väl räknas som musiken till det gamla Game Boy-spelet Teenage Mutant Ninja Turtles: Fall of the Foot Clan, vilket betyder att hon inte gjort speciellt mycket av intresse tidigare. Därför känns det extra förvånande att hon lyckas så fantastiskt bra med alla de olika musikstilar som klämts in i det här soundtracket. Här hoppar man friskt mellan klassiska symfonier och stenhård heavy metal, till futuristisk techno och charmig jazz. Mycket pekar på att de flesta personer kommer att hitta åtminstone någonting här att ta till sig, och i mitt fall måste jag säga att jag tycker om nästan allt som det bjuds på här! Skivan består av 34 spår, varav ett inte återfinns i spelet. Eftersom 34 låtar är ganska mycket så tillåts de bara köras igenom en gång vardera i de flesta fallen, innan de loopas och snabbt tonar ut.

Själv har jag alltid varit väldigt förtjust i alla häftiga rockstycken som Castlevania-spelen alltid bjuder på, och här är de bättre än någonsin! ”Prologue”, som spelas under spelets inledning då Richter Belmont springer uppför trapporna mot Draculas kammare, är ett bra exempel. Med en relativt enkel, men genialisk, gitarrslinga ackompanjerad av tjusiga orglar, skapar Yamane en av de bästa låtarna i Castlevanias historia.

Det finns fler imponerande låtar av det rockigare slaget. ”The Tragic Prince” är symfonirock när den är som allra bäst, komplett med tunga gitarriff och eleganta stråkar. Här finns också ett mittparti som jag tycker mycket om, med en liten xylofon som bryter av väldigt snyggt mot gitarrerna. ”Dracula Castle” har syntiga och varierande melodier som snabbt fastnar. Det är väl egentligen bara i bosstemat ”Festival of Servants” som de skräniga gitarrerna får gå lite för långt. Bossmelodierna håller ändå ovanligt hög kvalitet. I vissa soundtrack kan liknande teman bli jobbiga att lyssna på, eftersom de oftast mest går ut på att göra en stressad och uppspelt. Här fungerar de dock mestadels bra, tack vare att de är så melodiösa. ”Blood Relations” är den låten som imponerar mest, när den blandar futuristiska techno-beats med olycksbådande stråkar på ett förtjänstfullt vis.

Men vad vore ett Castlevania-soundtrack utan alla de klassiska partierna? Inte mycket. Tur, därför att det finns många av dem här, och de flesta är alldeles utsökta! Bäst är förmodligen 1700-talsinspirerade ”Wood Carving Partita”, som låter som något från filmen ”Amadeus”. Intromusiken, ”Moonlight Nocturne”, är precis lika pampig som i spelet, likaså den symfoniska ”Tower of Mist” som låter sanslöst vacker med alla sina stråkar och ljuva melodier. ”Requiem of the Gods” (rekviem, som betyder katolsk kyrkmässa för de döda) blandar ledsamma körer med domedagsklockor på ett otäckt sätt, medan ”Crystal Teardrop” skapar stämning med sina ekande vattendroppar och kanske den effektivaste orgeln jag någonsin hört. Skickliga spelare som lyckades ta sig till det uppochnedvända slottet i spelet kommer med förtjusning känna igen ”Finale Toccata”, som spelades i stort sett hela tiden mot slutet av spelet. Ytterligare en riktigt stor komposition på det här soundtracket.

Skivans överraskning måste ändå vara ”Wandering Ghosts”, som verkligen sticker ut med sitt jazziga arrangemang, storslagna blåsorkestrar och den funkiga basgången. Jag har annars aldrig varit speciellt förtjust i jazz överhuvudtaget, men Yamanes magiska fingertoppskänsla gör att de flesta kan ta till sig åtminstone något i hennes kompositioner. ”Wandering Ghosts” är helt klart min favorit på plattan, tillsammans med ”Prologue”.

Två vokala stycken finns också med, av blandad kvalitet dock. ”Nocturne” fanns faktiskt inte med i spelet någonstans, därför känns den extra intressant att lyssna på. Och även om den japanska sångerskans röst låter lite väl barnslig i vissa stunder så överlever låten tack vare den starka melodin. Det vokala slutstycket ”I am the Wind” är desto onödigare, den kändes malplacerad i spelet och fungerar relativt dåligt även på skivan. Amerikanskan Cynthia Harrel sjunger den visserligen ganska bra, och i balladsammanhang är den väl rätt okej. Men jag hade nog efterlyst något betydligt mäktigare som avslutning till ett Castlevania-spel, nu känns det lite väl tamt.

Problemet med spelmusik är oftast att den inte riktigt håller måttet utanför sitt sammanhang, det vill säga att den passar till spelet, men inte i CD-spelaren. Michiru Yamanes tonsättningar står dock i de flesta fall utmärkt på egna ben, och det blir en enda lång njutning att lyssna igenom denna skiva. Sammantaget känns Castlevania: Symphony of the Night OST som ett riktigt bra och disparat soundtrack, som lyckligtvis är relativt lätt att få tag på, och inte kostar det en förmögenhet heller. Michiru Yamane är helt enkelt en väldigt skicklig och mångsidig kompositör, som jag verkligen hoppas får uppdraget att skriva musiken till nästa del i Castlevania-sagan.

Kvinnor kan!