Artikelnummer
PSCN-5043

Utgivet: 25 januari 1996

Saga stämmer så bra. Windy men definitivt inte stormy. En romantisk, ganska optimistisk berättelse överförd till musik. Windy Tale är arrangerade versioner av sånger från Romancing SaGa 3, ett äventyrs-/rollspel till Super Nintendo.

Kompositören heter Kenji Ito och han har faktiskt SaGa-serien som sitt huvudarbetsområde. Seiken Densetsu till Game Boy är nog det mest kända undantaget för Kenji Ito, med vilket han lyckades mycket bra. Dessutom har han arrangerat låtarna till Chocobo Racing. Nu arbetar han med många musiker och en sångerska. Det är mest stråkar i orkestern samt ett piano.

Det börjar melodiskt med någon form av kort förspel i ”Overture”. Men det första spåret är bara en kort inledning, som dock återkommer på slutet. Det andra stycket är temamusiken för Romancing SaGa. Det är omväxlande och har en enkel och trevlig melodi, som här går i ganska långsamt tempo.

I den tredje låten, ”Town Theme”, påminner det faktiskt lite om Phantasmagoria med sin mjuka enkelhet. Fast här är den fina melodin uppbackad av en härligt drömsk liten stråkorkester. Den här gillar jag starkt.

Alla de fyra första styckena är ganska lugna, och det känns liksom lite trögt att komma till skott, samtidigt som man drar ut på det goda. Musiken ligger i ett dvalliknande tillstånd som kan vara fantastiskt avkopplande om man själv är i en liknande sinnesstämning. ”A Shy Smile” kommer därför som en isbrytare med sin hurtiga vals. En energisk och kvick melodi som ändå inte uppnår några remarkabla BPM-värden. Den gnällande fiolen gnäller för en gångs skull lagom mycket. Efter denna urladdning börjar uppförsbacken mot slutet.

”Two Hearts” är lite halvtrist, och har en improvisatorisk karaktär. I ”Fairy’s Whisper” så sjunger, trallar och viskar en sångerska med. Flera av sångerna har en lite sorgsen underton, och då tänker jag särskilt på ”Tears”. Den är full av osäkerhet, uppgivenhet och skörhet. En trevande sång hörs i bakgrunden tillsammans med repetitiva stråkharmonier. Det verkar vara en färd uppåt och framåt, men efter fyra minuter ger illusionen vika, man inser att färden inte har lett någon vart.

Efteråt lägger sig ”Stardust Waltz” som ett slags lugn efter den osynliga stormen som aldrig kom. Det går en skugga genom mitt rum, men den dröjer sig inte kvar där länge. Kort sagt, en studie i glättighet som osökt för oss vidare till den sista melodien. Den heter just ”Windy Tale” och står för äventyrslystnad och hemtrevnad på samma gång. Den börjar med de nu välkända tonerna från ouvertyren, men med hjälp av en sångerska tar den oss med till tidigare okända marker. Det är just den lugna sången Nobuo Uematsu aldrig vågat skriva. Långa instrumentalpartier varvas med två underbart fina vokala verser. Det känns lite som om musikerna stått och väntat i nio låtar på att sångerskan ska komma och inte vågat ta i ordentligt innan. Därför blir det en ordentlig avslutning.

Trots att den är himla bra och energirik låter dock sångerskan aningen skum ibland, men det kanske bara är jag? Lyssna själva så förstår ni vad jag menar.

Sammantaget är Romancing SaGa 3: Windy Tale ett generöst men tillbakadraget album. Det kan nog vara svårt att hitta då det inte nytillverkas mer. Men hur som helst så är det väl värt att leta (i alla fall lite grann) efter. Originalet på CD är att föredra då produktionen och musikerna är mycket bra för att vara musik från ett Super Nintendo-spel. Men det här är nog ändå inte någon ”måste-ha”-musik, utan mer ”lyssna-och-njut”…

”En bortglömd melodi är bättre än en aldrig hörd”

Artikelnummer
PSCN-5041

Utgivet: 25 november 1995

Love Will Grow, som kom ut 1995, är den naturliga fortsättningen på Final Fantasy: Pray. Undertiteln är Vocal Collections 2 vilket tydligt markerar att det är mycket sång inblandad. Risa Ohki sjunger de flesta låtarna, på några är hon uppbackad av Ikuko Noguchi och en kör.

Grunden till sångerna ligger i melodier som förekommit i Final Fantasy I till och med VI. Utifrån detta har Nobuo Uematsu och musikerna inspirerats fritt. Det är stor variation på låtarna men det mesta är ganska soft, med piano och stråkar och flera latinamerikanska rytmer kan också anas. Till de undantagiga hör hurtiga teparty-sekelskiftespostkoloniala ”Have You Ever Seen Me” och baklängessjungna lightLSD-trippen ”Harukanaru Kokyou” med kopierat (varifrån?) 70-talsrockmelodisolo. En annan ovanlig sak som man faktiskt inte tänker så mycket på efter en stunds lyssnande är att texterna är på fyra olika språk; japanska, engelska, franska och portugisiska.

Till mina favoritsånger hör de supersköna ”Yuukyuu no Kaze”, ”Estrelas” och musikalrökaren ”Love Will Grow” som har fått ge namn åt plattan. Slutlåten som bygger på ”Prelude” är också en skojig sak, typ Frank Sinatra-pastisch med drag åt jazz.

Sammanfattningsvis en mycket inspirerande skiva. Snyggare producerad än Final Fantasy: Pray men utan de riktiga ”hitsinglarna”, istället en mer sammansatt helhet. Jag tycker att sångerskan blir en aning skrikig ibland, men hon sjunger himla bra. Love Will Grow har en internationell och tidlös framtoning, både på grund av texterna och musikstilarna. Kanske inte lika gränsöverskridande som när Yasunori Mitsuda gör arabisk metal på Xenogears: Creid, men ändå mycket underhållande. Välgjord utan att vara jobbigt överpretentiöst. Merparten av låtarna skulle lika väl kunnat varit spelade för femtio år sedan. Eller om femtio år…

”All we have to do is to face tomorrow”

Kompositör

Artikelnummer
PSCN-5010

Utgivet: 26 oktober 1994

Om man tittar i ordboken så får man reda på att fantasmagori betyder bländverk eller gyckelspel. Är alltså denna skiva inget annat än en skojbluff? Nja, man ska nog inte gå på utseendet eller namnet i första hand, utan istället lyssna.

Phantasmagoria är såvitt jag vet Nobuo Uematsus enda icke-spelrelaterade musikskiva. Det kan vara fördelaktigt för de som har fördomar, respektive onödig tilldyrkan för musik som råkat förekomma i TV- eller datorspel. Eftersom det inte är någon sentimental historia eller actionscen kopplad till Phantasmagoria så tillåts musiken berätta fritt. Och vilken fantastisk saga sedan!

Det är verkligen vad man kan kalla för ”musik utan gränser”. Tio sånger, mestadels framförda med hjälp av synthar. Det finns även något piano och en och annan akustisk gitarr och lite flöjt. Tyngdpunkten ligger, visserligen taktfullt svävande, men ändå med stor vikt, på melodierna. Det är sådana här melodier som folk söker bland obskyra power-metalband och surfpopgrupper från 60-talet. Eller kanske inte förresten.

Det är ingen världsomvandlande skiva. Snarare världsfrånvändande som uppmuntrar till fantasivärldar. Till tre av sångerna förekommer diktläsning. Mycket bra och fina texter, i alla fall av översättningen att döma. Också svävande. I övrigt är det tunt med vokala utsvävningar, förutom lite syntkörer och visslingar och en fullkomligt egensinnig sånginsats.

Musiken är tryggt förankrad i välkända rytmer, men svävar ibland upp bland molnen med förbluffande smidig lätthet och ger en underbar känsla av att inte sätta punkt och nå sitt mål. Och när den japanske kastratsångaren tar i för fulla muggar och sjunger ”I’m a lie” och ”call me love” (?) eller så är det kanske något annat, blir man förvånad. Den sången, ”Final Fantasy”, är faktiskt den enda som har sitt ursprung i spel, då melodin är hämtad från Final Fantasy-temat (överraskning!). Tryggt men mångbottnat. Så beskriver vi Phantasmagoria, som av andra personer har beskrivits som ”easy listening”. Och det stämmer till viss del, den är både vacker och allvarlig men samtidigt ytterst lättlyssnad. Bland de mest omedelbara låtarna finns ”Angel Hands” och ”Dogs on the Beach”. Den sistnämnda lämpar sig högst väl att gå och vissla på. En liten underlig grej är extraspåret där någon läser en dikt på ett ytterst främmande språk till Nobuo. Efter en stund börjar poeten tala i tungor, kan man tro. Helt galet.

Alltså, ingenting att headbanga till, men högst intressant. Inget sockersött, snarare sötsurt med en lätt eftersmak av blågröna moln. Kravodlad och kravlös New Age. Lillfingersmozart. Bagatell i börsvärlden. Lycka på hösten. Alvedon mot Techno. Osmöriga rymdballader. Melodi³. Rockklubbarnas mardröm. Uematsu på allvar. Allt detta och faktiskt inget mer.