Play 2007: Johan recenserar

Det sägs att en gång är ingen gång. Tur då att konserthuschefen Stefan Forsberg bestämde sig för att satsa på mer spelmusik efter förra årets succé med Play! A Video Game Symphony den där minnesvärda onsdagskvällen i juni. Så nu var jag återigen på plats, nästan ett år senare och mycket var sig likt - en alldeles sprudlande lycklig publik, härlig stämning, fullt med folk som njöt i konserthusets foajé när Powerplay lirade klassiker från Nintendo 8-bitarstiden inför konserten och jag såg många bekanta ansikten.

Att de som var på förra årets konsert förväntade sig någonting nytt när de återkom var inte så konstigt. Det gjorde jag också - och en hel del nytt blev det, men även en del gammalt. Även i år bestod kören av elever från Kungsholmens gymnasium, den här gången 60 st, betydligt fler än förra årets 40. Precis som i fjol inleddes konserten med Nobuo Uematsus specialskrivna Play-fanfar som direkt satte stämningen i den välfyllda Stora salen. Sedan fick vi höra ett för många helt okänt stycke från det mindre kända tyska strategispelet Anno 1701. Det blev för mig årets Apidya - ett stycke jag aldrig tidigare hört från ett spel jag aldrig spelat, men som var så bra att jag direkt fastnade för det. Kompositören Tilman Sillescu bör vara stolt.

Commodore 64 är en riktig klassiker inom speldatorer i ett land som Sverige. Förra året sattes ett medley med musik från just C64 ihop exklusivt för Joystick-konserten som hölls på Stortorget i Malmö i augusti. Nu på Play fick vi höra ett annat sådant och det gick inte av för hackor det heller, även om jag föredrar det jag fick höra i Malmö. Jag är inte så insatt i musiken själv, men tackar inte nej till musik från The Last Ninja, The Great Giana Sisters och International Karate. Tyvärr spelades inte den mest kända låten från Giana Sisters och jag hade gärna hört Monty on the Run, men man kan inte få allt.

Orgeln talar

Att få lyssna till ett medley med Castlevania-musik är något jag har haft på önskelistan ända sedan förra årets konserts sista ton klingade ut. Nu fick jag precis vad jag önskat mig. Underbara ”Vampire Killer” och ”Wicked Child” från det första Castlevania följt av en fantastiskt pampig ”A Toccata Into Blood Soaked Darkness” från den nya tidens Castlevania (Curse of Darkness) gjorde sig så oerhört bra i liveversioner. Orkestern och kören stod för en av kvällens bästa framföranden, och dessutom fick vi äntligen höra konserthusets mäktiga orgel. Det här kom att bli konsertens absoluta höjdpunkt. Mycket välförtjänt fick också orkestern en extra stor applåd efteråt.

Akira Yamaoka är enligt mig en av de bästa inom spelmusiken och jag blev väldigt glad att höra att han skulle komma till Stockholm. Musiken han skapar är inte alls åt orkesterhållet och att göra om en rocklåt som ”Theme of Laura” från Silent Hill 2 för orkester kan inte vara lätt. Efter förra årets konsert var det också en del klagomål på just detta stycke, framför allt på gitarrspelet. Nu bjöds Yamaoka in att själv fatta elgitarren och det blev såklart en helt fantastisk stämning när han äntrade scenen. Han sticker verkligen ut med sin alldeles speciella klädsel och sina sköna rockposer. Det blir ett par små missar i framträdandet, men i det stora hela rockar det rejält och blir en av kvällens stora behållningar. Jag hade dock inte sagt nej till fler låtar från Silent Hill, med Akira Yamaoka på scen.

Gammalt och nytt

Det var i år mycket nytt på programmet, men också några stycken som fanns med förra året. Mario och Zelda är två exempel. Det finns så mycket att ta av i Mario- och Zelda-serierna att jag gärna skulle ha hört något nytt framföras - exempelvis musik från Twilight Princess, men de Mario- och Zelda-medleyn som finns med är faktiskt så bra att det inte gör mig något att höra dem igen. Tempot i Mario blev lite udda vid ett par tillfällen, men Zelda var precis så grymt bra som förra året. När jag ändå är inne på gamla stycken som framförs igen så skulle jag dock hellre ha hört Chrono Trigger/Cross-medleyt eller ”Sedge Tree” från Shenmue än Metal Gear Solid en gång till. Lite för mycket högljudda trummor och lite för snabbt tempo för min smak.

Andra delen av konserten inleddes med ett klassiskt stycke, ”Mars” ur Planeterna, av den brittiske kompositören Gustav Holst (1874-1934). Detta för att visa att en hel del musik från spelens värld har likheter med den klassiska. Just att välja ett (åtminstone för mig) mindre känt stycke var betydligt bättre än att spela något som alla redan känner till. Dessutom var detta stycke likt många av de orkestrala, ganska pampiga sådana som numera ofta återfinns i dagens spel. En rolig detalj: just det här stycket används faktiskt i introt till spelet Escape Velocity Nova!

Precis som förra året fick vi höra musik från spel som ännu inte har släppts. Svenske kompositören Gustaf Grefberg var kvällen till ära på plats när ett finstämt körstycke från The Darkness framfördes. Det var inte direkt den typ av musik jag hade väntat mig av Grefberg efter att ha hört The Chronicles of Riddick från förra året, där det var mycket trummor och riktigt actionfyllt. Det är svårt att relatera till musik man aldrig tidigare har hört, men första intrycket av The Darkness är just mörker, på ett musikaliskt mycket positivt sätt. Den mäktiga körsången sätter sig och jag ser fram emot att höra det fullständiga soundtracket.

Nobuo Uematsu fick så klart också vara med och visa upp vad han har på gång. Förra året var det Blue Dragon vi fick höra och nu var det dags för Lost Odyssey, som jag personligen är betydligt mer intresserad av, både spel- och musikmässigt. Stycket som framfördes har tydligen tidigare använts i en trailer för spelet så helt nytt var det inte för alla, men jag hade lyckats missa det och det blev därför premiär för min del. Och det visade också att Uematsu har någonting på gång. När kören inleder sin skönsång känner jag mig både hemma och borta på samma gång. Det är inte så att jag direkt kan säga att det här är Uematsu, men det låter ändå bekant och jag gillar verkligen vad jag hör.

Amiga-datorer satt jag med mycket under 90-talet och det blev då även en hel del spelande. Att så många år senare få höra ett medley med musik från några av spelen såg jag verkligen fram emot. James Pond 2 och Lemmings var riktigt njutbara. Skoj också att Olof Gustafssons musik till Pinball Fantasies fanns med på ett hörn.

Jeremy Soules musik från The Elder Scrolls IV: Oblivion är riktigt fin och fungerar alldeles utmärkt i konserthuset. Flera bra låtar ingick i medleyt, fast jag saknade ändå ”Wings of Kynareth”. Yuzo Koshiro är kompositören bakom musiken till The Revenge of Shinobi och han har själv arrangerat stycket som spelades. Jag har varken spelat spelet eller hört musiken tidigare men det lät till en början lite Shenmue och det är inte direkt någon nackdel.

De stora bildskärmarna har blivit lite av en grej på många spelkonserter runtom i världen, men jag är inte speciellt noga med dessa och koncentrerar mig hellre på musiken och att titta på när orkestern framför den. Fast då och då tillför det lite känsla, exempelvis när musiken från Shadow of the Colossus spelas samtidigt som vi får se det så vackra introt samt några andra scener. Kungliga Filharmonikerna visar verkligen vad de går för när de spelar ”Epilogue - Those Who Remain”, ett av Kow Otanis alla mästerliga stycken från spelet. Inför konserten hade jag hoppats på ett stridsmedley från just Shadow of the Colossus och ett sådant skulle jag fortfarande väldigt gärna höra på en konsert framöver, men efter att ha hört ”Epilogue” kan jag bara inte klaga. Ett så fint stycke så oerhört bra framfört går bara inte att säga nej till. En av kvällens höjdpunkter.

Galen dans

Förra året bjöds vi på mycket musik från Final Fantasy-spelen, något som många av oss inte hade något emot. I år blev det endast ett stycke, men inte vilket som helst. Att ens tänka tanken att framföra ”Dancing Mad” från Final Fantasy VI med orkester, kör, orgel och rockband är en galen och underbar idé. Stycket är i sitt originalutförande drygt 17 minuter långt och här hade det arrangerats i en 12-minutersversion.

Jag sitter på helspänn. ”Hur ska det gå?”, tänker jag. Jag var på genrepet dagen innan och då repeterades ”Dancing Mad” i över en timme! Det är nästan svårt att bara sitta ned och njuta eftersom det är så mycket som kan gå fel. Jobbigast var det nog för mannen som stod för elorgelsolot. Från början var det tänkt att den riktiga orgeln skulle användas, men det blev nog för svårt i slutändan. Elorganisten klarade i alla fall det svåra stycket bra. Det var dock en besvikelse att den riktiga orgeln inte användes - ljudet från elorgeln var inte i närheten av den riktiga varan.

Rockdelen med Machinae Supremacy gör detta stycke unikt på många sätt. Exempelvis var vi som var i Stockholm troligtvis de enda på årets Play-turné som fick möjligheten att höra detta. Tyvärr blev det stundtals lite väl högljutt så att en del av orkestermusiken dränktes, men gitarrsolot i slutet är riktigt mäktigt och körsången likaså. Nära tre minuters applåder. Arnie Roth får snällt komma in på scenen en gång till. Mer ”Dancing Mad”!. Vi får återigen höra avslutningen med elgitarr och körsång och efter det vill publiken återigen inte sluta klappa. Men här är kvällens konsert till ända och jag lämnar den precis som förra året med ett leende på läpparna. Efter vad jag hörde under konsertdagen så är chansen stor att det blir en återkomst även nästa år. Låt oss hoppas på det.

Av Johan Köhn [2007-06-11]
Foton © Michael Finnermark