Play 2007: Jimmy recenserar

Så blev det dags att återigen ta sig upp till Stockholm och uppleva Play! A Video Game Symphony. Det ska nog sägas att förväntningarna inför konserten var ganska höga efter fjolårets tillställning.

Som en favorit i repris var det Powerplay som stod för uppvärmningen i foajén även detta år. Bandet lät helt okej för sitt syfte, det vill säga att göra covers på kända NES-låtar. Att de sedan inte ändrar något i arrangemangen på låtarna verkar tydligen vara ett medvetet val. Personligen gillar jag nog bättre när ett band gör sitt eget arrangemang, men jag måste tillägga att det faktiskt finns en poäng med att spela dem i originalstuk. Kanske just för att de inte är tänkta att framföras så, men ändå låter så bra; basisten fick i många fall nästan spela fingrarna av sig för att kunna plocka de tokiga basgångar som kompositörerna petat in i originalen, medan vissa annorlunda trumkomp visade sig extra intressanta när man hörde ett riktigt trumset som framförde dem (istället för den brusgenerator som finns i NES-ljudchippet). När spelningen var färdig utlovades det efterfest av medlemmarna i bandet, och de uppmanade alla att komma till Chaplins Bar efter huvudkonserten om man ville lyssna till mer Nintendo-pop.

Det började bli hög tid för konserten och det var dags att ta plats i Stora salen. En positiv överraskning från första halvlek var det nykomponerade Uematsu-stycket där man faktiskt kunde höra lite klassisk Uematsu-magi. Den magi man tyvärr har letat förgäves efter i mycket av det han skrivit under senare år. Castlevaniastycket var riktigt bra, med en riktig organist och ett gediget arrangemang. Möjligen lite väl förutsägbart under hitlåtarna som t ex ”Vampire Killer”. Musiken från Metal Gear Solid är väldigt snygg och passar verkligen för orkesterarrangemang, medan C64-medleyt kändes ointressant. Flera av originallåtarna är förstås oerhört bra, men här var arrangemanget på tok för stelt. Fantasibrist hos arrangören!

Ett intressant inslag på första delen av konserten var ju förstås Akira Yamaoka som spelade gitarr på sin egen Silent Hill-låt. Hans gitarrspel var ganska lekfullt, inte alltid helt rätt, men däremot rätt svängigt. Han är ju en bra gitarrist, men verkade inte lägga fullt krut på konserten i Stockholm - varför?

Andra omgången blev, i alla fall till en början, ett ganska snabbverkande sömnmedel. Många av låtarna var plockade från spel som jag inte spelat, men det fanns även repriser av arrangemang från fjolårets konsert - vilket kändes ganska trist. Så blev det äntligen dags för det stycke jag mer eller mindre åkt för att lyssna på; Nobuo Uematsus klassiska ”Dancing Mad” från Final Fantasy VI. Jag visste förstås redan på förhand att Machinae Supremacy skulle spela rockdelen på låten, och tänkte väl att stycket är som gjort för ett orkesterarrangemang - men tyvärr blev jag riktigt besviken. Valet att inte spela på den riktiga orgeln är för mig helt outgrundligt, och organisten borde nog ha övat minst ett par gånger extra för att sätta mittpartiet. Rockbandet hade tyvärr ingen känsla för hur de skulle spela tillsammans med orkestern och höjde tempot till nästan det dubbla i inledningen till det sista partiet. Att de sedan knappt klarade av att spela så snabbt, att låten svänger mycket mer i originaltempo och att samspelet med orkestern blev lidande, får väl stå som ren och skär kritik från mitt håll. Allt detta till trots så var det väl ändå svårt att undgå styckets storhet, och det var kul att få höra det framfört live.

Historien efter huvudkonserten är en för sig, och utspelade sig på tidigare nämnda Chaplins Bar några hundra meter från konserthuset. Powerplay spelade, och fick verkligen komma till sin rätt i klubbmiljön. Mycket hitlåtar från NES:ens glada dagar och röj i publiken gjorde förstås sitt för att bidra till ett mycket svängigare band.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att Play lämnade efter sig ganska mycket att önska den här gången. Jag har t ex väldigt svårt att köpa organisationen bakom ”Dancing Mad”-stycket. Ett väldigt slarv, minst sagt. Sen kändes det trist med repriser av fjolårets låtar, och lite oinspirerade arrangemang här och var. Men mycket var ju förstås bra också. Och bara det att man får höra en professionell orkester framföra spelmusik är väl en stor lyx i sig.

Av Jimmy Emanuelsson [2007-06-11]
Foton © Michael Finnermark