Nobuo Uematsu i Stockholm

Nu är det snart dags för sommarens stora händelse, PLAY! A Video Game Symphony. Fotbolls-VM får ursäkta, men att Kungliga Filharmonikerna har åtagit sig uppgiften att framföra flertalet spelmusiksklassiker i det utsålda Konserthuset i Stockholm är något som inträffar betydligt mer sällan än vart fjärde år. Faktumet att Nobuo Uematsu och Chris Hülsbeck kommer att närvara bidrar såklart med ytterligare tyngd till evenemanget.

Tre dagar innan dirigenten Arnie Roth lyfter sin pinne i Konserthuset tjuvstartade dock Nobuo Uematsu sin korta Stockholmsturné genom att medverka vid ett seminarium i samband med The Underscore Symposium som hölls i Kulturhuset mellan den 9-11 juni. Spelmusik.net ingick självklart i den relativt stora skaran bestående av journalister, Uematsu-fans och andra nyfikna åhörare som hade samlats för det här unika tillfället att lyssna till världens mest inflytelserika spelmusikkompositör.

Efter att svenske artisten Random värmt upp publiken med sin utsökta Game Boy-chipmusik är det dags för Nobuo Uematsu att äntra scenen, självklart till våldsamma applåder. Med sig har han en tolk samt Peter Bryngelsson från Underscore, som ska sköta utfrågningen den här eftermiddagen. Nobuo ser oerhört belåten och uppsluppen ut, han charmar ideligen publiken och drar ner många skrattsalvor under den dryga timmen som frågestunden pågår. Endast när Nobuo råkar tappa sitt headset (som åker i golvet med ett brak) ser han lite bortkommen ut, men den 47-årige kompositören hittar snabbt tråden igen.

Den första självklara frågan är hur allt började, och Nobuo berättar att hans första kontakt med musik var genom ett piano. Han kunde dock inte spela särskilt bra, men försökte imitera sin stora idol Elton John så gott han kunde. När han var ung lyssnade han även mycket på bland annat Simon and Garfunkel, Led Zeppelin, Deep Purple och King Crimson, och Bryngelsson konstaterar förtjust att han och Uematsu gillar samma typ av musik.

Med jämna mellanrum avbryter Bryngelsson frågeställandet och spelar istället upp några väl valda musikstycken från Uematsus repertoar. Han inleder mycket smakfullt med ”Matoya’s Cave” från det allra första Final Fantasy och efteråt undrar han hur Uematsu ser tillbaka på sina olika perioder som kompositör av spelmusik. Uematsu säger att det till en början var väldigt begränsat att komponera musik, men att det blev ett litet lyft i och med Super Nintendos åtta ljudkanaler och möjligheten att använda samplingar. Den stora vändningen skedde dock i Final Fantasy VII, där Sonys PlayStation frigjorde helt nya möjligheter i musikskapandet. Uematsu tillägger att han föredrar att skriva musik idag då han slipper dras med begränsningar, snarare än för tio-femton år sedan.

Bryngelsson fortsätter med att spela upp ”Vamo’ Alla Flamenco” från Final Fantasy IX och säger sedan att han förundras över att det inte finns några spår av japanska influenser alls i musikstycket. Uematsu berättar då att han med den här låten försökte göra något i stil med musiken till spaghettivästerns, fast i samurajtappning. Ennio Morricone är uppenbarligen en stor inspirationskälla. Uematsu berättar också att han genom åren har influerats mest av sådant som låtit obekant i hans öron, och vare sig det gäller musik från Amerika, Europa, Indonesien eller Kina så samsas alla hans influenser i Final Fantasy-universumet.

Sedan följer ”Prelude” (åsikterna från Uematsus fanclub som sitter bakom mig går isär huruvida låten är hämtad från del sju eller nio) och Nobuo berättar att den kom till när producenterna bakom första Final Fantasy snabbt behövde ett introduktionstema till spelet. Nobuo fick en halvtimme på sig att hitta på något och skrev ”Prelude” på endast fem minuter. Sedan är det dags för en stor publikfavorit, ”Battle with Gilgamesh” från Final Fantasy V. Bryngelsson (som har en karriär bakom sig i prog-bandet Ragnarök) noterar att låten innehåller många influenser från Emerson, Lake and Palmer - och Uematsu instämmer. Flera i publiken knyter näven av förtjusning när låten dundrar igång, förmodligen är det bara en försmak av hur folk kommer att reagera när deras favoriter dyker upp i Konserthuset tre dagar senare.

Två riktiga Uematsu-klassiker radas sedan upp, ”Cosmo Canyon” från Final Fantasy VII och ”To Zanarkand” från Final Fantasy X. Den erfarne teater- och filmmusikkompositören Bryngelsson är nyfiken på hur stora skillnaderna är mellan att skriva musik till spel och till exempel film. Uematsu säger att man måste komponera betydligt fler musikstycken till ett spel som kan sträcka sig över femtio timmar, medan en film på två timmar inte kräver lika mycket och dessutom kan förlita sig på skådespelare och tysta scener. Det krävs också väldigt starka melodier i spel, annars tröttnar spelaren på att höra dem om och om igen. Friheten varierar också, ibland får han bestämda instruktioner exakt hur många kompositioner som ska göras och hur de ska låta, ofta får han bara scenariot beskrivet för sig och därmed lite friare tyglar.

Kvällens mest oväntade svar kommer på frågan om Uematsu kan tänka sig att skriva musik till långfilmer i framtiden. Han berättar då glatt att han redan gjort det, innan han sysslade med spelmusik så prövade han nämligen på att skriva musik till porrfilmer! Det blev dock en kort karriär inom det yrket, eftersom Uematsu skrev väldigt glada och vackra melodier, varpå regissören inte alls tyckte att det passade sig. Det blir mycket fniss och skratt i publiken när ämnet kommer på tal, och den stackars tolken ser plötsligt lite obekväm ut. Eftersom det känns som att vi kommit ifrån ämnet lite grann så avslutar Bryngelsson med att fråga om The Black Mages. Uematsu berättar då den glädjande nyheten att en tredje skiva är under produktion samt att det i nuläget inte finns några planer för bandet att besöka Sverige, men ”om någon bjuder in oss så kommer vi!”.

Final Fantasy IX-låtarna ”Terra” och ”Black Mage Village” tar oss i mål, sedan tackar Bryngelsson för sig och ger därmed åhörarna chansen att ställa ett par frågor. Jag frågar Nobuo om de kommande Xbox 360-titlarna Blue Dragon och Lost Odyssey som han arbetar med. Kommer musiken att vara snarlik den till Final Fantasy-serien eller kommer han ta den i en ny riktning? Uematsu säger att eftersom det är samme person som gör musiken så kommer det inte handla om några banbrytande förändringar, även om musiken till Blue Dragon kan liknas vid popmusik, medan Lost Odyssey drar mer åt Final Fantasy-hållet, bara ännu bättre. Det tar jag som ett löfte.

Sedan kommer det en fråga om vilka svenska band Uematsu beundrar och han nämner direkt det progressiva rockbandet Anekdoten. Han skulle även vilja träffa ABBA, såklart. Någon påpekar att låten ”Seymour Battle” från Final Fantasy X har ingredienser från musiken till delarna sju, åtta och nio och undrar om detta var avsiktligt. Uematsu svarar att han aldrig tänkt på det förut, men när man skrivit så många musikstycken som han så är det nog bara naturligt att flera påminner om varandra, tycker han. Sedan blir det såklart en fråga om Japans chanser i VM (Uematsu beklagar sig då över Sveriges debacle i matchen mot Trinidad och Tobago och kommer sen med en jättelång utläggning om fotbollens utveckling i Japan) innan den sista frågan kommer, som handlar om hur spelmusiken har utvecklats genom åren, om man bortser från hårdvaran. Uematsu säger då att när spelmusiken var som nyast så kunde kompositörerna göra lite hur de ville, numera ger man inte de unga kompositörerna lika mycket frihet.

Frågestunden är slut och alla autografjägare stormar fram mot Nobuo. När vi får se honom nästa gång så står han på scenen i Konserthuset, troligtvis till stående ovationer. Nedräkningen till konserten har börjat på allvar.

Av Niklas Lundqvist [2006-06-12]