Joystick 2.0: David recenserar

Ibland är det skönt att bara se fram emot något, att inte tänka så mycket utan bara njuta. Efter att ha varit på förra årets Joystick-konsert var förutsättningarna givna. Jag var helt övertygad att få höra Sveriges två bästa spelkonserter hittills.

Det föredömligt låga priset lockade en stor publik även på torsdagen. Denna konsert räknar jag utan tvekan som den mest stämningsfulla spelmusikkonsert jag varit på. Värmen med vilken den uttrycksfulle dirigenten Charles Hazlewood applåderades, körens fina insats i Shadow of the Colossus eller för all del samma styckes avlutande fem knäpptysta sekunder (kändes mer som fem minuter) och, såklart det drömlika introt till Secret of Mana i all sin prakt.

Fredagen var också en munter och trevlig tillställning som dock framstår som lite mer ofokuserad och festlig än dagen innan, mycket beroende på den mer uppsluppna publiken. Det var kanske inte lika stämningsfullt men de mäktiga låtarna var minst lika mäktiga: Killzone med sin helt makalösa intensitet, ”Liberi Fatali” som golvar en gång på gång, Halo-temats episka toner, Suikodens glädjefyllda trippande och inte minst de fantastiska melodierna från Super Metroid och Star Fox som faktiskt var överlägset bäst i ett annars lite förutsägbart Nintendo-medley. Som grädden på moset fick vi Final Fantasy VII:s huvudtema vilken i princip ensam var skäl att komma till Malmö.

Orvars faktaspäckade mellansnack var storslagen edutainment både för spelfrälsta och kontrollnoviser. Dessutom agerar han föredöme genom att plocka bort de för musiken oftast onödiga videoskärmarna. Det känns som spelmusikkonserter är på väg att bli mainstream, på både gott och ont. Jag lär aldrig känna samma eufori igen, men möjligheten för temakonserter med Metroid eller Dragon Quest får det ändå att pirra i magen.

Måste slutligen passa på att berömma Pong, som med sin utmärka spelbarhet visar att volymkontroll är framtiden!

Av David Wallgren [2007-11-27]